“Man måste kunna lägga moralen åt sidan.” Så lär polisen ha sagt till Jonatan Alfvén när han förklarade att det handlade om pedofiler som kidnappat och drogat barn och om bebisar som bundits fast och våldtagits. Femte anmälan i raden med nya förhör, husrannsakan hos familjen och en beslagtagen telefon. De fem förövarna kräver honom på stora belopp. Och åklagaren väljer att inleda ännu en förundersökning om grovt förtal.

Vad Alfvén gjort är att citera ur offentliga domar. Han har namngett dömda män, återgivit vad tingsrätter och hovrätter funnit styrkt, och publicerat detta på Facebook där han har omkring hundratusen följare. Han har förmedlat vad staten själv slagit fast i offentliga handlingar. För detta möter han nu risken för fängelse.

Tidigare i år dömdes Sara Nilsson, ansvarig utgivare för sajten Dumpen, av Göteborgs tingsrätt för grovt förtal. Hon döms till villkorlig dom, böter och ska betala 43 000 kronor i skadestånd till en man som försökt stämma träff med någon han trodde var ett barn för att ha sex. Rådmannen Kristin Holgersson skrev att problemet “förstås är viktigt att belysa” men att det finns “begränsningar även i yttrandefriheten när det gäller vilka uppgifter man får publicera”. Juristen Fredrik Bergman Evans sammanfattade domslutets logik i Nyhetsmorgon. Det spelade inte någon roll att personen var dömd för sexualbrott mot barn och det spelade inte någon roll att det som de påstod var sant.

Sanningen är irrelevant. Det är den svenska förtalslagstiftningens position år 2026.

När staten valde sida

En rättsordning uttrycker sig inte bara i sina paragrafer utan också genom vem den mobiliserar sina resurser mot. Åklagare och polis finns i begränsad mängd. Varje timme en kammaråklagare lägger på att driva en dömd pedofils förtalsärende är en timme som inte läggs på att utreda brott mot barn. Varje husrannsakan hos en barnrättsaktivist är ett val om vad staten faktiskt prioriterar.

Det valet har gjorts. Den man vars brott mot ett barn är fastslaget i hovrätt har rättsapparatens skydd mot att omnämnas vid namn. Den småbarnspappa som återger hovrättens egen text på Facebook har rättsapparaten efter sig. Balansen är inte neutral. Den lutar systematiskt för förövaren och mot den som varnar för honom.

Polisen som säger att man måste kunna lägga moralen åt sidan uttrycker detta med sällsynt klarhet. För förtalslagstiftningen, som den tolkas i svensk domstol, kräver uttryckligen en moralisk prövning. Lagen frågar om publiceringen varit försvarlig, om det funnits skäl att lämna uppgiften och om allmänintresset väger över den enskildes intresse av att inte pekas ut. När en polis säger att moralen ska läggas åt sidan erkänner han att rättstillämpningen övergivit sin egen grundprincip. Det som återstår är en apparat som krossar den namngivande småbarnspappan och skyddar den namngivne våldtäktsmannen, utan att någon längre kan förklara varför.

Yttrandefriheten var aldrig till för det bekväma

Ett samhälle behöver ingen särskild rätt att säga sådant alla redan håller med om. Yttrandefriheten existerar av ett enda skäl. För att skydda rätten att säga det obekväma som andra inte vill höra. En yttrandefrihet som viker för varje kränkt upplevelse och varje krav på upprättelse från en dömd brottsling, är en yttrandefrihet som förvandlats till något helt annat.

I Sverige har den förvandlingen gått långt. Landet hyllar sig självt som jämställdhetens förgrundsland och yttrandefrihetens hem. Samtidigt driver åklagarmyndigheten förundersökningar mot den som namnger dömda pedofiler. Samtidigt får en man som sökt sex med ett barn 43 000 kronor av den som berättade om det. Samtidigt sitter en småbarnspappa och väntar på en rättegång som kan skicka honom i fängelse för att ha citerat en hovrättsdom.

Hur ska vi förstå ett land där dessa två saker är sanna samtidigt? Inte genom att acceptera självbilden. Utan genom att titta på vad som händer den som prövar friheten i praktiken, den som använder den så som den var tänkt att användas och som säger sanningen om farliga män.

Barnens sköld

Innan det fanns myndigheter fanns varningar. Mödrar berättade för varandra om män som inte skulle släppas nära döttrarna. Hela byar visste vilka som man inte skulle lita på för grannar varnade grannar. Skyddet av barn vilade alltid på att människor fick säga det de visste om andra människor, oavsett om det pekade ut någon.

När den moderna staten tog på sig skyddsuppgiften gjorde den det med löftet att göra jobbet bättre. Men löftet är idag brutet. De dömda förövarna släpps efter (ett alldeles för kort) avtjänat straff. De återvänder till samhällen som inte vet vilka de är och de beskyddas av samma rättsapparat som tidigare dömt dem, denna gång mot den som försöker varna deras nya grannar.

I det glappet står Alfvén och Nilsson. De gör vad mödrar och grannar alltid gjort. De pekar och de namnger. De säger att den mannen gjorde den saken mot det barnet, och här är domen som bevisar det. Att detta betraktas som ett brott är inte en liten detalj i lagstiftningen. Det är ett tecken på att den ordning vi byggt har vänt sig mot sitt eget ursprungliga syfte.

Yttrandefriheten är i denna konkreta mening barnens sköld. Den är mekanismen genom vilken samhället försvarar de svagaste mot dem som vill skada dem. När den skölden sänks är det alltid barnen som står oförsvarade först. Vuxna kan försvara sig. Barnet är beroende av att vuxna runt omkring får veta vad de behöver veta för att skydda det.

Folkets frihet

Ett folk som inte får varna för dem som skadar deras barn är inte fritt, hur mycket deras grundlag än talar om frihet. Ett folk som ser sina barns beskyddare jagas av polisen och ett folk som får höra att moralen ska läggas åt sidan när det kommer till dömda pedofiler är inte fritt, för friheten var hela tiden bunden till möjligheten att försvara det som är kärast.

Att inskränka yttrandefriheten är alltid att inskränka folkets frihet, eftersom yttrandefriheten är den mekanism genom vilken ett folk försvarar sig självt. Mot förövare och mot makten. När någon av dessa försvarslinjer bryts försvagas de andra. Ett folk som inte kan namnge sina förövare blir också ett folk som inte kan namnge sina herrar. Ett folk som inte kan säga sanningen om pedofiler blir också ett folk som inte kan säga sanningen om vad som pågår i deras städer, i deras domstolar och i deras regeringskanslier.

Därför är försvaret av Alfvén och Nilsson inte en smal barnrättsfråga. Det är en fråga om huruvida Sverige fortfarande är ett land där folket får försvara sig självt med ord, eller om det blivit ett land där orden tillhör dem som har råd att driva rättsprocesser och där sanningen blivit en handelsvara som kan köpas med skadestånd.

Den som står på barnens sida står på folkets sida. Den som står på yttrandefrihetens sida står på bådas. Det är inte tre olika strider utan en.

Vad som krävs

Polisen kan fortsätta säga att moralen ska läggas åt sidan. Men de avslöjar då vilken rättsordning vi faktiskt har bortom grundlagens ceremoni och självbildens retorik. En rättsordning som tagit förövarens upplevelse av kränkning på större allvar än barnets fortsatta säkerhet är inte värd sitt namn. Den kan repareras, men bara av ett folk som inte längre accepterar deras premiss.

Rättegången mot Alfvén inleds i augusti och domen mot Nilsson är fastslagen. Varje gång rättsapparaten försöker krossa den som säger sanningen om farliga män är ett tillfälle att välja sida. Att stå med den som varnat är inte bara att stå med barnen. Det är att stå med friheten själv, i den enda form där ordet har någon verklig innebörd, friheten att säga vad som måste sägas, om vem som helst, när det är sant, och framför allt när det är nödvändigt.

Allt annat är en frihet av namn, inte av substans.

Den 15 april 2026 presenterade Ursula von der Leyen två saker. En app som knyter ditt sociala mediekonto till ditt pass. Och ett krav på att avskaffa nationernas vetorätt i EU. Samma dag, för att det är samma projekt.

Appen kallas åldersverifiering. Den ska skydda barn från skadligt innehåll på nätet. Du laddar ner den, registrerar ditt pass eller nationella ID-kort, och får en digital bekräftelse som plattformen tar emot varje gång du loggar in. Kommissionen försäkrar att allt är anonymt. Att plattformen aldrig ser ditt dokument. Att ingen kan spåra dig.

Men appen är byggd på samma tekniska arkitektur som covidpasset. Och den är konstruerad för att integreras med EU:s digitala identitetsplånbok, EUDI Wallet, som ska vara fullt utrullad i slutet av 2026. Samma plånbok som ska innehålla ditt körkort, dina examensbevis, dina sjukjournaler, dina försäkringsuppgifter. Allt samlat i en enda digital behållare, knuten till din juridiska identitet.

Minns du covidpasset? Det skulle också vara tillfälligt. Det var också “nödvändigt”. Det skulle också bara användas i ett specifikt syfte. Och det normaliserade digital identitetskontroll i vardagslivet på mindre än tre månader. Von der Leyen drar själv parallellen och hon är stolt över den.

Anonymitetens infrastruktur försvinner

Kommissionen lovar att appen respekterar integritet. Men oberoende granskare berättar en annan historia.

Den österrikiska digitala rättighetsorganisationen Epicenter.Works har analyserat de tekniska specifikationerna för EUDI Wallet och konstaterat att det saknar varje form av teknisk garanti mot att regeringar övervakar allt användare gör med sin plånbok. Att de helt enkelt inte existerar alls. Europaparlamentet antog en text som skulle ha säkerställt att detta inte skulle kunna användas för övervakning men den texten togs bort helt under förhandlingarna.

Kryptografer vid Potsdams universitet publicerade ett gemensamt utlåtande om plånbokens design. Deras slutsats var att den inte kan uppfylla de integritetskrav som EU:s egen förordning kräver, och att en grundläggande omdesign krävs. En klausul som uttryckligen skulle ha skyddat användare mot biometrisk behandling ströks ur eIDAS-förordningen under trialogue-förhandlingarna. Kommissionen inför nu obligatorisk biometri genom en genomförandeakt, utan parlamentets godkännande.

Pseudonymer som plånboken genererar kan enligt de tekniska specifikationerna åter-identifieras retroaktivt av brottsbekämpande myndigheter. Den funktionen finns inte i förordningstexten. Den lades till i det tekniska ramverket, i dokument som fick läckas innan allmänheten fick se dem. Och plånbokens design ger regeringar möjlighet att stänga av den efter eget godtycke.

Det här är systemet som åldersverifieringsappen ska kopplas till. Varje socialt mediekonto knutet till en juridisk identitet, i en infrastruktur där staten tekniskt sett kan se allt du gör med den identiteten.

Vad de redan gör med makten de har

Det vore en sak om EU hade en fläckfri historia av att respektera yttrandefriheten men det har de inte.

Amerikanska kongressens justitieutskott fick ut interna dokument från en DSA-workshop som kommissionen höll med techplattformar i maj 2025, bakom stängda dörrar. I en övning klassificerades det hypotetiska inlägget “we need to take back our country” som olaglig hatretorik som plattformar är skyldiga att censurera. Ett vanligt politiskt uttalande. Olagligt enligt Bryssel.

I december 2025 bötfällde kommissionen X med 120 miljoner euro i det första beslutet om bristande efterlevnad under Digital Services Act. Polens president la veto mot DSA-implementeringslagen i januari 2026 med uttrycklig hänvisning till risken för administrativ censur. Kommissionens eget DSA-team har börjat använda försvinnande meddelanden på Signal i sin kommunikation med plattformar. Workshoppar som tidigare var öppna har gjorts hemliga på plattformarnas begäran.

Det här är kontexten. EU bygger den sista pusselbiten i ett system som redan används för att tysta politiskt oliktänkande. Skillnaden är att de hittills har behövt förlita sig på plattformarnas medgörlighet. Med identitetsverifiering kopplad till varje konto behöver de inte längre gå omvägen via Silicon Valley. De kan rikta sig direkt mot individen.

Bromsen försvinner

Och samma dag som appen presenteras kräver von der Leyen att vetorätten avskaffas.

Timingen är inte en slump. Ungerns Viktor Orbán förlorade valet dagen innan. Orbán var den mest envisa bromsklossen mot EU:s maktkonsolidering. Han blockerade Ukraina-lån, vägrade implementera direktiv, använde vetot som förhandlingsverktyg. Timmar efter hans fall stod von der Leyen redo med kravet: kvalificerad majoritetsröstning ska ersätta enhällighet i utrikespolitiken. Kaja Kallas och Manfred Weber hade förberett marken i månader.

Bryssel håller redan inne 35 miljarder euro i EU-medel till Ungern som påtryckningsmedel. De har redan kringgått vetot genom kreativa juridiska konstruktioner, som att använda artikel 122 för att låsa ut motsträviga medlemsstater ur beslutsprocessen. Vetot är redan försvagat i praktiken. Nu vill de formalisera det.

Förstå vad det innebär i kombination. En överstatlig makt som definierar vanliga politiska uttalanden som olaglig hatretorik. Som bygger infrastruktur för att knyta varje medborgares nätidentitet till ett pass. Och som samtidigt avskaffar den enda mekanismen som enskilda nationer har för att blockera beslut de inte samtycker till.

Det finns ett ord för ett system där makten vet vem du är, vad du säger, och ingen kan stoppa den. Det ordet är inte demokrati.

Barnen är alltid ursäkten

Varje auktoritärt steg motiveras med skydd. Skydd för barn. Skydd mot desinformation. Skydd för demokratin. Orden är alltid varma. Infrastrukturen är alltid kall.

EDRi, Europas största nätverk för digitala rättigheter, påpekade att fokus på åldersverifiering tar uppmärksamheten från det verkliga problemet: plattformarnas egen design, byggd för att skapa beroende och maximera engagemang. Om kommissionen verkligen ville skydda barn skulle de angripa affärsmodellen. Istället bygger de en identitetsdatabas.

Det är inte barnen de vill kontrollera. Det är dig. Medborgaren som kanske delar fel artikel. Som kanske organiserar fel protest. Som kanske ifrågasätter fel narrativ. Anonymiteten var ditt sista skydd. Nu vill de ta den också.

Och ingen nation ska längre kunna säga nej.

Vad är en demokrati värd om tjänstemännen har vetorätt? Om riksdagen fattar beslut, regeringen ger direktiv, men de som ska genomföra politiken i praktiken bromsar, fördröjer eller öppet vägrar?

Frågan låter teoretisk. Men den beskriver Sverige 2026.

Socialdemokraterna har suttit vid makten i ungefär 70 av de senaste 100 åren. Det har format en statsapparat där gränsen mellan parti och förvaltning blivit omöjlig att urskilja. Generaldirektörer med S-bakgrund styr myndigheter som genomför socialdemokratisk politik oavsett vem som sitter i Rosenbad. Och när en annan regering försöker ändra kurs upptäcker den att maskineriet inte lyder.

Tusentals tjänstemän som vägrar

2024 röstade riksdagen igenom informationsplikten. Sex statliga myndigheter skulle bli skyldiga att anmäla papperslösa till polisen och Migrationsverket. En demokratiskt förankrad lag, framröstad av en majoritet.

Reaktionen från statsapparaten var öppen revolt. Fem fackförbund med hundratusentals medlemmar inom välfärden krävde att lagen stoppades. Kampanjen “Vi anger inte” samlade tusentals underskrifter från offentliganställda som deklarerade att de tänkte strunta i lagen. Flera regioner, inklusive borgerligt styrda Skåne, gick emot. SKR protesterade formellt. Socionomer intervjuades i fackpress och sa rakt ut att de aldrig tänkte följa lagstiftningen.

Utredaren tvingades till slut backa och undanta kommuner och regioner helt.

En riksdagsmajoritet röstade alltså för en politisk riktning och tusentals offentliganställda svarade med att de tänker ignorera den. Och de vann. Lagen urholkades innan den ens trädde i kraft. Väljarna hade sagt sitt. Byråkratin sa nej.

Det finns inget positivt ord för när icke-valda tjänstemän sätter sig över folkviljan.

90 procent av staten

Att detta var möjligt beror på decennier av systematisk politisering. Tankesmedjan Timbro publicerade 2021 rapporten “Enpartistaten” som kartlade tillsättningen av myndighetschefer under Löfvenregeringen 2014 till 2021.

173 myndighetschefer tillsattes under perioden. Var fjärde hade politisk bakgrund. Bland de politiskt tillsatta dominerade socialdemokraterna med 22 av 40 utnämningar, varav tio var regeringens egna statssekreterare. Viktat efter myndigheternas storlek kontrollerade S-tillsatta chefer 90 procent av den politiserade statsförvaltningen. Alla utnämnda chefer för länsstyrelserna hade politisk bakgrund med tydlig socialdemokratisk slagsida.

Carin Jämtin, partiets egen partisekreterare, fick jobbet som generaldirektör för Sida utan att ha sökt tjänsten. Lena Ag från S-kvinnor fick Jämställdhetsmyndigheten utan att ha sökt. Irene Wennemo, statssekreterare och tidigare LO-utredare, blev generaldirektör för Medlingsinstitutet direkt efter att ha lämnat Regeringskansliet. IF Metalls ordförande Anders Ferbe, Stefan Löfvens tidigare andreman, placerades som styrelseordförande för Arbetsförmedlingen. Det tidigare S-statsrådet Ulrica Messing sattes i samma styrelse.

Ingen av dessa utnämningar motiverades offentligt och inget beredningsmaterial publicerades. I vart femte fall hade den utsedda personen inte ens ansökt om tjänsten. Regeringen sa nej till 28 sökande kandidater när partisekreteraren fick Sida-jobbet.

Timbros slutsats var inte direkt diplomatisk. Utnämningssystemet uppfyller varken i teori eller praktik Sveriges åtaganden enligt FN:s korruptionskonvention.

Den osänkbare

Dan Eliasson är symbolen för hela kulturen. Socialdemokratisk statssekreterare som studsade mellan fyra myndigheter med skandaler på varje post. Generaldirektör för Migrationsverket, fälld av JO. Generaldirektör för Försäkringskassan, där miljontals mejl raderades för att dölja oegentligheter bland höga chefer. Rikspolischef, där han enligt MUST bröt mot säkerhetsskyddsförordningen och lämnade en sargad organisation bakom sig. Generaldirektör för MSB, där han flög till Kanarieöarna mitt under pandemin som chef för landets krisberedskapsmyndighet.

Efter varje skandal fick han ett nytt toppjobb. Alliansregeringen utsåg honom till GD för Migrationsverket. S-regeringen lyfte honom vidare. Partibok trumfade prestation, varje gång. När han slutligen avlägsnades från MSB hamnade han på elefantkyrkogården med 160 000 kronor i månaden. Aftonbladet begärde ut alla handlingar om hans arbete där. Det enda spår han lämnat i arkiven var en dagordning från ett digitalt seminarium.

Men Eliasson var ingen anomali. Han var systemet i koncentrerad form. En klass av kringvandrande myndighetschefer med partibok och bristande förankring i verksamheten, som Mariestads-Tidningen formulerade det. Lojaliteten gick uppåt mot partiet, aldrig nedåt mot organisationen.

Varför Alliansen misslyckades

Det mest avslöjande är att Alliansregeringen under Reinfeldt inte bröt mönstret. De annonserade ut tjänsterna och kritiserade S-kulturen hårt i opposition. Men av deras 30 utnämningar 2007 var sju S-märkta. De övriga var opolitiska. Inga borgerliga motvikter placerades.

Reinfeldt försökte föregå med gott exempel. S fortsatte placera sina egna. Resultatet blev att den socialdemokratiska dominansen av statsapparaten reproducerade sig genom varje regering, oavsett färg. Varje mandatperiod lade ytterligare S-lojala GD:ar på högen. Varje mandatperiod gjorde bytet svårare.

Samtiden skrev 2023 att det nu var dags för Tidöregeringen att tillsätta myndighetschefer som förstår och respekterar det väljarna röstat för. SD drev frågan hårt. Men motståndet var massivt. Varje gång regeringen försökte byta ut en GD framställdes det som politisering. Som om staten inte redan var genomsyrad av socialdemokratisk politik sedan decennier tillbaka.

Demokrati förutsätter lydnad

Det obehagliga ordet måste användas. Demokrati förutsätter att statsapparaten lyder den folkvalda regeringen. Inte blint, inte utan rättsliga gränser, men i grunden. Tjänstemän genomför politik. De bestämmer den inte. Den principen har eroderat i Sverige under så lång tid att vi slutat se det.

S har lyckats med en remarkabel manöver. De har fått hela det offentliga samtalet att betrakta sin egen dominans av statsapparaten som det neutrala utgångsläget. Varje försök att ändra på det framställs som ett hot mot myndigheternas oberoende. Men oberoende från vad? Från den folkvalda regeringen? Det är inte oberoende. Det är insubordination.

När tusentals offentliganställda öppet vägrar genomföra demokratiskt beslutad lagstiftning. När 90 procent av de politiskt tillsatta myndighetscheferna kommer från ett enda parti. När en generaldirektör kan misslyckas på fyra poster i rad och ändå få nya toppjobb för att han har rätt partibok. Då har vi inte längre en neutral statsförvaltning som genomför folkets vilja. Vi har en socialdemokratisk apparat som genomför socialdemokratisk politik oavsett vad folket faktiskt röstade för.

S har blandat ihop demokrati med socialdemokrati. Och frågan som kvarstår är brutal i sin enkelhet: är det ett hot mot demokratin att byta ut S-tillsatta generaldirektörer, eller är det ett hot mot demokratin att låta dem sitta kvar?

Historiskt har den frågan alltid besvarats av folket självt. Genom att organisera sig utanför de strukturer som vägrar förändras. Genom att bygga lösningar som gör det gamla maskineriet överflödigt. Kanske är det dags igen. Inte att reformera en statsapparat som vägrar reformeras, utan att göra den irrelevant.

Sju av tio svenskar anser att USA inte längre är en demokrati. Det visar en mätning som Indikator Opinion gjort åt SVT. Göteborgs universitets V-Dem-institut placerar USA på plats 51 i världen, ett fall från plats 20 på bara ett år. Svenska medier rapporterar om det som en katastrof och Utrikespolitiska institutet skriver att Washington inte längre står för samma värden som Europa. SVT:s rubrik lyder: “USA:s demokrati rasar under Donald Trump.”

Kritiken har fog för sig. Men den borde riktas närmare hemmet.

America First

Donald Trump valdes på ett löfte. Inga fler ändlösa krig och Amerika först. Amerikanska jobb, amerikanska intressen, amerikanskt välstånd.

Tre veckor före denna essäs publicering inledde Trump och Israel Operation Epic Fury mot Iran. Närmare 900 flygattacker under de första tolv timmarna där även Irans högste ledare Khamenei dödades. Hundratals iranska missiler och drönare avfyrades i vedergällning mot mål i Israel, Saudiarabien, Bahrain, Kuwait och Qatar. Sex amerikanska soldater har stupat hittills. Hormuzstundet är blockerat och Oljepriserna skenar. En Carnegie-forskare konstaterar att Trump inte förstod vad han gav sig in på, att det som började som ett “war of choice” har blivit ett krig han inte kan avsluta.

Tucker Carlson sade rakt ut i sin podcast att kriget pågår för att Israel ville det. Marjorie Taylor Greene sade att Make America Great Again var tänkt att betyda Amerika först, inte Israel först, inte något annat främmande land först. Trumps egen bas revolterar.

Pengaspåret förklarar varför det blev så. Miriam Adelson, israelisk-amerikansk kasinomiljardär och ägare av Israels största tidning Israel Hayom, pumpade in 106 miljoner dollar i Trumps valkampanj. Hennes familj har totalt lagt över 600 miljoner dollar på republikanska kandidater sedan 2015. Trumps utrikesminister Marco Rubio tillsattes på hennes begäran. AIPAC:s VD skröt öppet om att organisationen har inflytande över tre höga säkerhetstjänstemän i Trump-administrationen.

Trump själv berättade i ett tal i Knesset att han frågat Adelson om hon älskar USA eller Israel mest och att hon vägrade svara. Trumps kommentar: “That means that might be an issue.” Publiken skrattade.

Totalt pumpade den israeliska lobbyn in minst 45,2 miljoner dollar i vinnande kongresskandidater 2024, mest av alla organisationer i amerikansk historia. 65 procent av kongressen tog emot pengar. Bägge sidor av mittgången är köpta.

America First betydde aldrig Amerika först.

Sverige först

Sverigedemokraterna har drivit omskärelsefrågan i åratal. Principen var enkel: barns kroppsliga integritet ska inte underordnas religiösa påbud. En sekulär demokrati tillåter inte irreversibla ingrepp på minderåriga utan medicinsk grund. SD var det enda riksdagspartiet som ville förbjuda praktiken.

Den 17 mars 2026 sade Jimmie Åkesson i en intervju med Kvartal att judar bör undantas från förbudet. Han motiverade det med att judar är en nationell minoritet med särrättigheter som den muslimska gruppen saknar. Richard Jomshof gick omedelbart emot sin partiledare och sade att religiösa påbud inte ska stå över individens självbestämmande.

Tidpunkten förklarar allt. SD har under de senaste åren byggt en systematisk relation med israeliska intressen. Charlie Weimers reste till Israel i december 2023 som den högst uppsatte svenska politiker som besökt landet efter Hamas attack. Han träffade underrättelseminister Gila Gamliel och diasporaminister Amichai Chikli. Weimers och Jomshof besökte Israel tillsammans i hemlighet, enligt Expressens rapportering med hjälp av en lobbygrupp som krävde anonymitet. Mellan 2023 och 2024 förde en SD-delegation förhandlingar med Likud om en samarbetspakt. I februari 2025 släppte Israels regering officiellt sin bojkott av SD.

Weimers mötesdeklarationer i EU-parlamentet bekräftar bilden. Den 12 november 2024 hade han ett registrerat möte med Likud i Bryssel. Under förra mandatperioden mötte han en israelisk Knessetdelegation i Strasbourg och den pro-israeliska organisationen The Pinsker Centre. Det är de möten han valt att redovisa. Enligt European Coalition for Israel är SD nu det tredje mest pro-israeliska partiet i hela EU-parlamentet med 95,9 poäng av 100.

SD har tre ledamöter i EU-parlamentet. Beatrice Timgren sitter i parlamentets delegation för relationer med Israel. Dick Erixon har inte deklarerat ett enda lobbymöte under hela mandatperioden. Transparency International konstaterade i sin granskning att SD:s partigrupp, Patriots for Europe, bara stod för 4 procent av alla publicerade möten trots att de var den tredje största gruppen i parlamentet.

Principen om barns kroppsliga integritet överlevde inte relationen med Israel. Åkesson offrade den öppet, i samma ögonblick som relationen var fullbordad.

Frågan är vilka andra principer som redan tyst har offrats för samma relation, och vilka som står näst på tur.

Kristdemokraternas enda röst i Europa

Alice Teodorescu Måwe valdes in i EU-parlamentet 2024 som KD:s enda ledamot. Times of Israel publicerade en profilartikel med rubriken “How Swedish MEP Alice Teodorescu Mawe became Israel’s most outspoken European ally.”

Hennes officiella mötesdeklarationer i EU-parlamentet talar sitt eget språk. Under loppet av fyra månader, från november 2025 till februari 2026, mötte hon ELNET vid två tillfällen, den organisation vars egna ledare kallar “AIPAC för Europa” och vars kopplingar till Netanyahus administration och den israeliska bosättarlobbyn avslöjats i en gränsöverskridande journalistisk granskning. Vid ett av dessa tillfällen deltog även Israels EU-ambassadör. Hon deltog i ett toppmöte arrangerat av European Jewish Congress och Combat Antisemitism Movement i Paris, träffade UN Watch under ämnesrubriken “Antisemitism” i Bryssel, och mötte Israels FN-ambassadör i Genève. I januari hade hon två möten med Palantir Technologies, övervakningsföretaget som hjälper den israeliska militären att generera så kallade kill lists i Gaza. Enligt en separat genomgång av hennes samtliga möten har hon även träffat AJC Transatlantic Institute och IMPACT-SE, en israelisk NGO som arbetar med att påverka läroböcker i andra länder.

Hennes offentliga verksamhet speglar möteslistan. Hon har föreslagit att svenskt medborgarskap bör villkoras med erkännande av Israel som stat. Hon kallar pro-palestinska demonstranter för judehatare. Hon har även lanserat initiativet “Be a Mensch” med en Davidsstjärnepin. Hon ställer formella parlamentariska frågor till kommissionen om antisemitiska handlingar i EU. Hon leder arbetsgruppen mot antisemitism i parlamentet. Nyligen kallade hon även Melodifestivalvinnaren Felicia för antisemit för att hon ifrågasatte Israels deltagande i Eurovision. I ett tal i parlamentet kallade hon sionism för historiens lärdom och sade att det är Europas moraliska plikt att stå med Israel.

Parallellt avslöjades det att Teodorescu Måwe i sin intressedeklaration till EU-parlamentets talman uppger att hon får löpande finansiellt stöd från en privat donator för personliga säkerhetsarrangemang. Vem donatorn är, hur stora beloppen är och vad de exakt omfattar redovisas inte. Expressens ledarsida konstaterade att hon försatt sig i en beroendesituation. Hon har också köpt aktier i Rheinmetall och Hensoldt, två tyska vapenbolag med kopplingar till israelisk vapenindustri, samtidigt som hon sitter i underutskottet för säkerhet och försvar.

Allt detta är offentligt. Det står på EU-parlamentets hemsida. Svenska väljare valde henne för att representera dem, inte främmande makt.

Mörkläggningen

Det som gör bilden komplett är hur systemet aktivt döljer sig självt. Transparency International granskade EU-parlamentarikernas mötesdeklarationer och fann att ungefär vartannat möte fortfarande loggas via fritext istället för att länkas till transparensregistret. Parlamentariker skriver organisationsnamn som inte stämmer med den officiella registreringen. Det låter som slarv men effekten är systematisk: det gör aggregering, sökning och granskning omöjlig. Varje felregistrering är en dörr som stängs för den medborgare som försöker följa pengarna och kontakterna. Transparenssystemet finns, reglerna finns, registret finns. Men när parlamentarikerna själva kan välja att skriva fel, att inte länka, att lämna fälten tomma, då förvandlas transparens från ett granskningsverktyg till en fasad. Systemet ser öppet ut på pappret. I praktiken fungerar det som ett skydd för dem som har något att dölja.

SD:s partigrupp publicerar nästan inga möten alls. Deras Israelkontakter löper genom hemliga delegationsresor och inofficiella möten med ministrar i Knesset, utanför varje register. Dick Erixon har inte publicerat ett enda möte. Weimers har deklarerat en handfull. Teodorescu Måwes donator är anonym. Det amerikanska systemet, med alla sina brister, tvingar åtminstone AIPAC att redovisa sina 126 miljoner dollar via FEC. Det svenska och europeiska systemet döljer det.

Och trots detta pekar samma svenska politiker och medier finger åt USA och säger: titta, deras demokrati är köpt. V-Dem-institutet i Göteborg mäter att Trump skrivit 225 presidentordrar medan kongressen bara antagit 49 lagar och kallar det för ett demokratiskt haveri. Men ingen mäter att KD:s enda EU-parlamentariker har en hemlig donator, möter ELNET och Israels ambassadörer, äger aktier i israelanknutna vapenbolag, och ägnar sin arbetstid åt ett annat lands intressen. Ingen mäter att SD:s partiledare överger en principiell ståndpunkt han drivit i åratal, samma vecka som sex amerikanska soldater dör i det krig hans israeliska samarbetspartners ville ha.

Spegelbilden

Den svenska vänstern saknar fog för självgodhet. Samma strukturella fenomen verkar på andra sidan: en politisk klass som systematiskt prioriterar andra intressen än det egna folkets. Vänsterns klientgrupp ser annorlunda ut. Massinvandring, mångkulturalism, globala institutioner. Resultatet är detsamma. Det svenska folkets intressen är inte den primära klienten. De är bara kulissen.

Hela det politiska spektrumet fungerar efter samma logik. Väljaren legitimerar makten genom sin röst men makten tjänar någon annan. Högern levererar åt den israeliska lobbyinfrastrukturen, komplett med hemliga donatorer och felregistrerade lobbymöten. Vänstern levererar åt sin egen konstellation av intressegrupper. Ingen sida levererar åt familjen i Överkalix som fick en elräkning på 12 629 kronor medan utländska kapitalfonder hämtar hem vinsten från vindkraftverken utanför deras fönster.

Demokrati inom citattecken

Och sedan, med raka ansikten, varnar dessa samma politiker för att polarisering hotar demokratin. Regeringen lägger 674 miljoner kronor extra på “allmänna val och demokrati” inför valet 2026, för att möta “påverkanskampanjer och försök att underminera vårt valsystem.” Kulturministern förklarar att hennes uppgift är att bidra till fortsatt hög tillit till nationella medier. Inte att medierna ska förtjäna tillit. Att den ska upprätthållas.

Socialdemokraten Olle Thorell skriver i riksdagen att hoten mot demokratin kommer från auktoritära regimer, populistiska rörelser och högerextremistiska partier. Han nämner Ryssland, Kina, Trump och SD. Men inte ett ord om ELNET. Och inte ett ord om anonyma donatorer till EU-parlamentariker.

Fyra av tio svenskar anser att demokratin är hotad. Varannan svensk upplever att media driver en egen agenda. De har rätt i båda fallen. Men hotet kommer inte från polarisering. Polarisering är bara ordet de använder för att folk börjar ställa frågor. Frågor om pengarna, om mötena med ELNET och Likud och Israels ambassadörer. Om varför KD:s enda EU-parlamentariker finansieras av en anonym donator och ägnar sin arbetstid åt ett annat lands sak. Om varför en princip som SD drev i åratal försvinner i samma ögonblick som en utländsk relation kräver det.

97 procent av svenskarna tycker att demokratin är värd att försvara. Men det de uppmanas försvara, det de lägger 674 miljoner kronor på att skydda, det som V-Dem mäter och Novus rapporterar om, det är processen som ger utländska lobbygrupper tillgång till beslutsfattare, donatorer anonymitet, och väljare en röstsedel som inte förändrar någonting. Och när folk börjar ifrågasätta den processen, när de pekar på möteslistorna och pengaflödena och de övergivna principerna, då kallas det polarisering. Då kallas det desinformation. Då kallas det ett hot mot demokratin.

Det är inte ett hot mot demokratin. Det är ett hot mot deras korrupta system, som de har mage att kalla demokrati.

Runt den 28 februari händer något förutsägbart. Sociala medier fylls av citat. SVT tar fram gamla dokumentärer om mordet. Någon skriver att Sverige förlorade sin själ den kvällen på Sveavägen. Olof Palme dyrkas, sörjs, citeras, men han granskas aldrig.

Och det är egentligen väldigt märkligt. Vi lever med konsekvenserna av hans politik varje dag, men mannen själv är fredad. En martyr vars kula förvandlade honom från politiker till symbol och som symbol behöver han aldrig hållas ansvarig.

Men vad hände egentligen när Palme styrde Sverige?

Det ödesdigra beslutet ingen röstade om

Den 14 maj 1975 fattade en enig riksdag under Palmes regering ett beslut som skulle förändra Sverige mer än något annat politiskt beslut under hela efterkrigstiden. Proposition 1975:26 slog fast att Sverige hädanefter inte skulle sträva efter att invandrare ska assimileras in i det svenska samhället. Tvärtom så ska de ges möjlighet att “välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Staten skulle aktivt finansiera detta genom bidrag till invandrarorganisationer och hemspråksundervisning.

Ingen folkomröstning hölls och ingen bred folklig debatt föregick beslutet.

Invandringen dessförinnan hade fungerat annorlunda. Man kom som gästarbetare och åkte hem med sparkapitalet, eller man kom för att bli svensk. Barnen till dem som kom på 50- och 60-talen blev svenskar relativt snabbt. Den logiken övergavs nu. Istället skulle Sverige byggas om till något annat utan att folket fick säga sitt.

Resultatet av det beslutet ser vi idag. Segregationen, de parallella samhällena, influencers som öppet säger att barn inte behöver lära sig svenska, hederskulturen, gängkriminaliteten med rötter i klanstrukturer som aldrig förväntades upplösas. Allt detta har en startpunkt. Den 14 maj 1975.

Palme fattade det beslutet. Ändå cirkulerar hans citat om solidaritet och jämlikhet som om han var en profet, inte en politiker som omformade ett helt folk utan dess medgivande.

Barnen som inte skyddades

Samma regering hade tagit ställning i en annan fråga. 1975 menade Palmes regering att barnpornografi var ett rimligt pris att betala för en hög grad av yttrande- och informationsfrihet. Under 1980-talet, när Palme åter var statsminister, fortsatte linjen - riksdag och regering motsatte sig aktivt kriminalisering av barnpornografi i rörlig bild. Argumentet var forskning som ansågs visa att tillgång till materialet förebyggde sexualbrott mot barn.

Inte förrän 1992 kriminaliserades barnpornografiska filmer. Innehav förbjöds 1999.

En regering som menar allvar med att skydda de mest utsatta lägger inte yttrandefrihetsprinciper i vågskålen mot sexuellt utnyttjande av barn. Det är inte en svår avvägning. Palmes regering gjorde den ändå och landade fel, konsekvent, år efter år.

Demokratibygget i Teheran

1981 var Olof Palme oppositionsledare. Han hade tid att följa världshändelserna, tid att bilda sig uppfattningar. Och han hade en uppfattning om vad som pågick i Iran.

Ayatolla Khomeinis regim hade vid det laget suttit vid makten i två år. Homosexuella hängdes offentligt. Politiska motståndare avrättades i tusental, mellan 1981 och 1985 skulle uppskattningsvis 8 000 politiska fångar dödas. Kvinnor tvingades bära slöja under hot om straff. Den revolution som börjat med folkligt stöd hade snabbt förvandlats till en av regionens blodigaste teokratier.

Palmes bedömning av allt detta: iranierna “bygger med pedantisk noggrannhet upp sina demokratiska institutioner.”

Man kan fundera länge på hur en människa tittar på ett land där staten avrättar meningsmotståndare och kallar det för ett demokratibygge. Kanske handlade det om anti-amerikanism, Iran var Washingtons fiende, alltså måste Iran ha något rätt. Kanske var det den sortens vänsterromantik som konsekvent letade revolutioner att beundra oavsett vad de kostade i människoliv. Kanske var han bara en man med fundamentalt dåligt omdöme.

Det spelar egentligen ingen roll. Resultatet är detsamma. En svensk partiledare hyllade en regim som mördade sina medborgare för deras sexualitet och politiska åsikter.

Den hemliga polisen

1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt i tidningen FiB/Kulturfront att en hemlig statlig organisation vid namn IB, Informationsbyrån hade bedrivit illegal övervakning av svenska kommunister, vänsteraktivister och fackföreningsmedlemmar. Nätverket av angivare var utbyggt inom socialdemokratins egna led, på arbetsplatser runt om i landet.

Palme konfronterades med detta i riksdagen och i pressen. Hans svar var kategoriskt: han hade “ingen som helst kännedom” om någon sådan registrering. IB ägnade sig inte åt sådant. Det förekommer inte och ska inte förekomma.

Han ljög.

Senare dokumentation visar att Palme var “med all säkerhet bättre informerad” än han gav sken av. Guillou och Bratt åtalades och fälldes för att ha avslöjat verksamheten, inte för att ha ägnat sig åt den. Männen som avslöjade den illegala övervakningen straffades. Männen som bedrev den skyddades.

IB-affären är den tydligaste bilden av Palme som maktmänniska. En man som använde statens resurser för att övervaka sina politiska motståndare, förnekade det inför svenska folket, och sedan såg till att de som berättade sanningen fick betala priset.

Den historien berättas sällan i SVT-dokumentärerna om Sveavägen.

Kuba, DDR och Palmes vänner

1975 besökte Palme Kuba och höll tal där han hyllade den kubanska revolutionen och Castros styre. Det var inte ett diplomatiskt besök med pressade fraser utan det var genuin beundran för ett system som vid det laget redan hade fyllt sina fängelser med politiska motståndare och drivit hundratusentals kubaner i exil.

DDR under Erich Honecker var ett annat land Palme vårdade varma relationer med. Honeckers östtyska stat var ett av Europas mest repressiva system. Stasi, Berlinmuren, skjutorder mot egna medborgare som försökte fly.

Det finns ett mönster här. Palme var genuint skicklig på att kritisera amerikansk utrikespolitik när det handlade om Vietnamkriget eller Pinochet och den kritiken var i flera fall välgrundad. Men han tillämpade aldrig samma måttstock på vänsterns diktaturer. Castro, Honecker och Khomeini fick en helt annan behandling. Frihetskämpar, eller i värsta fall ledare som “bygger demokrati.”

Hyckleri på högsta möjliga nivå.

Martyren

Här är den obehagliga sanningen om Palme-myten: den är till stor del en produkt av hur han dog, snarare än vad han gjorde.

Dallas 1963 förvandlade John F Kennedy från en hyfsat ordinär president med ett blandat facit till en närmast helig figur. Amerikanerna sörjde inte bara en man utan de sörjde en dröm, en möjlighet, en framtid som aldrig fick bli verklighet. Kennedy kunde inte längre granskas på samma sätt som levande politiker granskas. Han hade blivit en symbol.

Sveavägen 1986 gjorde samma sak med Palme.

Mordet var verkligt, sorgen var äkta, chocken var enorm. Sverige hade aldrig upplevt något liknande. Men i den sorgen, i den förvirringen och det kollektiva traumat, så skapades något annat. En sköld runt Palmes politiska eftermäle som är närmast omöjlig att tränga igenom.

SVT producerar dokumentärer om vem som sköt honom. Det är förståeligt då det är ett olöst mord och en historisk händelse. Men dokumentärer om vad han faktiskt uträttade med den makt han hade? Om 1975-beslutet och vad det ledde till? Om IB och lögnen till riksdagen? Om Khomeini-citatet? Om barnen hans regering vägrade skydda?

De är svårare att hitta.

Martyrer granskas inte, de dyrkas. Och när granskning uteblir lever myten kvar, cirkulerar på sociala medier varje februari, upprepas som sanning av folk som aldrig fått anledning att ifrågasätta den.

Palme var en intelligent och skicklig politiker. Han var också en man som omformade ett helt folk utan dess medgivande, som övervakade och ljög, som hyllade regimer som hängde och mördade politiska fångar, vars regering ansåg att yttrandefriheten vägde tyngre än skyddet av barn. Båda sakerna är sanna samtidigt.

Det är dags att vi börjar berätta hela historien.

Familjen Hjertström Tamrell i Överkalix öppnade sin elräkning i januari 2026. 12 629 kronor. Tre gånger högre än samma månad förra året. De når inte ens upp till regeringens högkostnadsskydd, för medelpriset i deras område låg “bara” på 90 öre kilowattimmen. Skyddet kräver 1,50 kronor. De faller mellan stolarna och regeringen rycker på axlarna.

I Bräcke, Jämtland, sitter Angelica, 31, med sina två barn och en januariräkning på 8 000 kronor. Hon kan inte låta bli att värma huset, för då fryser rören och huset förstörs. Hon kan inte betala. Lösningen staten erbjuder henne är att flytta. Lämna sitt hem, lämna sin ort, packa ihop barnen och ge sig av någonstans där elen är billigare. Det är vad den svenska staten har att erbjuda en barnfamilj i Jämtland vintern 2026.

Samma vecka rapporterar Expressen att priset i tre av fyra elområden ska passera fem kronor kilowattimmen under morgontimmarna.

Sverige är inte fattigt på energi

Sverige producerar el i enorma mängder. Älvarna i norr har drivit turbiner i över hundra år. Vindkraftverken reser sig i rad över fjällen och skogshöjderna i Norrland. Landet är inte fattigt på energi. Frågan är inte om det finns el. Frågan är vem den tillhör.

Vindkraften i Norrbotten ägs till 96,7 procent av utländska bolag. I hela landet är siffran 66 procent. Av de tio största ägarna av svensk vindkraft är sju utländska företag. Tyska kraftbolag och kinesiska statsfonder. Norska och schweiziska pensionskapital. Dessa aktörer äger den el som produceras ur norrländsk mark, ur norrländsk vind, på marker som det svenska folket levt på och brukat i generationer.

En professor i energisystem uttryckte det torrt till SVT: vi säljer ut en naturresurs.

Systemet fungerar exakt som det är tänkt

Nord Pool, den nordiska elbörsen, fungerar så att el alltid säljs till den som betalar mest. Oavsett var producenten befinner sig, oavsett var köparen befinner sig. Ett utländskt bolag som äger vindkraft i Norrbotten har inte det minsta intresse av att Angelica i Bräcke ska kunna ha råd att värma sitt hus. De säljer till den som betalar bäst, och sedan hösten 2025 finns Aurora Line, den nya elkabeln till Finland och Baltikum, som öppnat en direkt exportkanal från elområde ett och två. När det är kallt och vindstilla i Norrland konkurrerar finska och baltiska köpare direkt med norrbottningarna om den el som produceras i Norrbotten. Priset dras upp till exportmarknadens nivå.

Familjerna i Överkalix och Bräcke bär alla kostnader. Bullret, sänkta fastighetsvärden, förstörd natur. Men infrastrukturen byggdes medvetet för att maximera exportvärdet. Inte för att ge folket som bor bredvid verken billig el.

Det finns en enkelt princip som varje normalt tänkande människa håller med om: folkets resurser tjänar folket först. Överskottet kan exporteras. En norsk politiker hade inte överlevt en vecka om norrmän frös ihjäl medan norsk olja såldes till högstbjudande utomlands. I Sverige har detta aldrig ens diskuterats som ett alternativ.

Staten har istället byggt Aurora Line och öppnat dörren på glänt.

Vem beslutade om detta?

Det är här frågan om skuld och ansvar måste ställas. Dessa beslut fattades inte av marknaden. De fattades av politiker med namn och ansikten.

Elcertifikatsystemet, som aktivt subventionerade det utländska övertagandet av svensk vindkraft med svenska skattepengar, skapades och förvaltades av en rad energiministrar under 2010-talet. Ibrahim Baylan var energiminister 2014 till 2019, under den period då det utländska ägandet accelererade kraftigt. Exakt ett år efter att han lämnat regeringen klev han in som styrelseledamot i Ingrid Capacity, ett energibolag med europeisk infrastruktur som affärsidé, finansierat av globalt kapital. Han är än idag aktiv i det bolag han klev in i direkt efter sin ministerpost.

Man behöver inte påstå att det rör sig om explicita mutor för att ställa den rimliga frågan: om en minister vet att hans beslut i ämbetet öppnar dörren till välbetalda styrelseposter i den industri han reglerar, påverkar det hans beslut? Det vore naivt att tro att svaret är nej.

Baylan är inte ett undantag. Han är del av ett mönster. Svenska politiker av alla partier har under decennier fattat energipolitiska beslut som systematiskt gynnat internationellt kapital och systematiskt missgynnat det folk de påstår sig representera. Sedan har de lämnat politiken och hamnat på välbetalda positioner i de bolag och den industri de byggt upp med offentliga beslut.

Är de köpta? Kanske inte i den grova bemärkelsen. Men deras ekonomiska intressen är strukturellt skilda från folkets intressen. En riksdagsledamot med aktieportfölj i europeiska energifonder har personlig anledning att välkomna utländskt ägande av svenska naturresurser. En f.d. minister som vet att energibranschen är hans nästa arbetsgivare har personlig anledning att vara tillmötesgående mot den branschen. Det kräver ingen mörk konspiration. Det kräver bara att man förstår hur ekonomiska incitament fungerar.

Tillfällighet slutar vara tillfällighet vid ett visst antal upprepningar. Varje energipolitiskt beslut de senaste tjugo åren har gynnat internationellt kapital på bekostnad av det svenska folket.

Staten kollaborerar, folket betalar

Det finns ett ord för en stat som systematiskt säljer ut folkets resurser till utländska intressen medan det egna folket fryser. Kollaboratör. Det är ett hårt ord men det är det korrekta ordet.

Regeringen Kristersson körde i januari 2026 över Kiruna kommuns vetorätt, ett kommunalt självstyre inskrivet i grundlagen, för att ge det australiska gruvbolaget Talga Group tillstånd att bryta grafit i ett naturområde med 79 rödlistade arter. Det var första gången i Sveriges historia som en regering använder den möjligheten. Staten åsidosatte grundlagsskyddet för att ett utländskt gruvbolag ska kunna tjäna pengar på norrländsk mark.

Det är inte ett system som gått fel. Det är ett system som fungerar precis som det är konstruerat att fungera, för dem det är konstruerat för.

Vad folket har rätt till

Det svenska folket har en självklar rätt till de naturresurser som finns i deras mark och på deras territorium. Den rätten är inte nationalistisk i någon exotisk bemärkelse. Den är universell. Varje folk förvaltar sina resurser. Ingen utomstående aktör har rätt att komma in och hämta hem vinster ur ett annat folks marker medan det folket lever i energifattigdom.

Överskottet kan handlas. När Sverige har producerat tillräckligt för att Angelica ska kunna värma sitt hus utan att behöva flytta, när familjen i Överkalix kan betala sin elräkning utan att genomgå en ekonomisk kris, då kan överskottet exporteras och det är rimligt att det genererar intäkter. Men prioritetsordningen är inte förhandlingsbar. Folket först.

Det kräver att produktionen av svenska naturresurser ägs av folket eller åtminstone kontrolleras med folkliga intressen som överordnat syfte. Ett utländskt pensionsbolag har per definition inte det syftet. Det kan inte ha det syftet. Det är bara så kapital fungerar. Kapital söker avkastning. Det är ett skäl till att kapital inte ska äga ett folks grundläggande naturresurser.

Den politiker som hävdar att detta är omöjligt eller extremt, att utländska kapitalägares rätt till avkastning väger tyngre än svenska barnfamiljers rätt att stanna i sina hem, den politikern har redan svarat på frågan om vems intressen de tjänar.

Det finns en kunskap som inte lärs ut i klassrum och som inte kan hittas i böcker. Den sitter i händerna på en man som läser spår i snön och vet av trycket och djupet hur länge sedan älgen passerade. Den sitter i näsan på en bonde som känner på luften att frosten kommer ikväll och att potatisen måste upp ur jorden innan morgonen. Den sitter i benen på en kvinna som går samma stig genom skogen som hennes farmors farmor gick, och känner igen varje träd utan att behöva tänka.

Vi är ett folk som formats av det land vi lever på under så många generationer att gränsen mellan oss har upplösts.

De långa vintrarna skapade ett folk med tålamod och inåtvändhet, som vet att man överlever mörker genom att hushålla med sin kraft och vänta. Det korta odlingsfönstret skapade ett folk med framförhållning och arbetsdisciplin, som förstår att det inte finns utrymme för slöseri när den första frosten kan komma redan i augusti. Skogen skapade ett folk som rör sig tyst och observerar länge innan de talar. Dessa drag uppstod inte av en slump och kan inte importeras.

Årshjulets folk

Årshjulet var det konkreta uttrycket för detta förhållande. Varje högtid var en tidpunkt då folket och landet kommunicerade med varandra på ett språk äldre än den kristendom som sedan lät sig kläs i det.

Midvinter var vårt folks svar på mörkrets absoluta maximum. En kollektiv kraftsamling, en påminnelse om att ljuset återkommer, att man redan överlevt detta förut, att det finns ett folk runtomkring en som också väntar och uthärdar. Ljusen i fönstren var signaler mellan människor.

Vårbloten markerade när arbetsåret faktiskt började, bestämt av markens tillstånd och inte av ett datum i en kalender. Bonden läste av jorden med händerna och visste. Det var ett ekologiskt omdöme förankrat i generationers ackumulerade kunskap om just den marken, just den byn, just det klimatet.

Midsommar firades vid den tidpunkt då ljuset vände och skördens framgång ännu var oviss. Glädjen hade en underton av oro och bön, av ett folk som visste att naturen inte är garanterad utan förtjänad. Höstslakten var den intimaste kommunikationen av alla, det direkta mötet med liv och död som gav maten ett ansikte och förde in ansvaret i köket och i barnet som stod bredvid och såg på.

Idag är dessa högtider konsumtionshändelser. Formen finns kvar men innehållet är tömt. Det är som ett språk där orden lever men betydelserna glömts bort, och folk fortsätter tala utan att förstå vad de säger.

Den nya adeln och dess importerade valboskap

Varje folk som levt länge nog på ett land har utvecklat en adel, en grupp som påstår sig representera folket men vars faktiska funktion är att förvalta sin egen makt. Den historiska svenska adeln hade åtminstone förpliktelser mot den mark och de människor den levde bland. Den nya adeln har inga sådana förpliktelser.

Den liberala demokratiska eliten och det kapital som finansierar och formar den har sedan decennier genomfört en aktiv flykt från den mark och det folk de påstår sig representera. Deras barn går i internationella skolor. Deras kapital är globalt placerat utan förankring i lokal produktion. Deras identitet är kosmopolitisk, med tillhörighet överallt och ingenstans, med en demonstrativ stolthet över att inte tillhöra något specifikt.

Men ett folk utan förankring är ett folk utan lojalitet, och ett folk utan lojalitet är ett perfekt verktyg.

Den massinvandring som den nya adeln genomförde utan folkligt mandat fyller en precis funktion i detta system. Det handlar om att ersätta ett organiskt folk, format av och lojalt mot ett specifikt land och en specifik kultur, med en rotlös massa utan den förankring som krävs för att ställa verkliga krav. En somalier i Malmö har inte tre generationers familjehistoria i det skånska länet att hämta kraft från. Han har inga förfäder som bröt den marken, inga namn i kyrkböckerna, ingen intuitiv känsla för vad som är rätt och fel i förhållande till den plats han befinner sig på. Det gör honom lättare att styra och svårare att organisera mot den som styr.

Det svenska folket, med sin djupa rotade känsla för att landet är deras och att makten borde svara mot dem, är ett problem för en elit vars intressen är globala. Det importerade valboskapets röster är lösningen.

Urbaniseringen som upplösningsinstrument

Landsbygden tömdes inte av naturliga krafter. Den tömdes aktivt, genom en politisk och ekonomisk logik som konsekvent centraliserade jobb, kapital och makt till tre städer och lät resten förfalla.

Varje familj som lämnade sin by för att söka arbete i Stockholm bröt en kunskapskedja. Ortnamnen lever kvar på kartan men den levande kunskapen om vad de faktiskt betyder, vad som hände där, hur marken beter sig i just det området, försvinner med de sista som minns. Jakttraditionerna tunnas ut. Slaktkunskapen försvinner. Förmågan att läsa väder, mark och årstid av direkt observation ersätts av en väderapp i telefonen.

Det är en civilisatorisk förlust som ingen databas kan kompensera för.

Det som fortfarande lever

Men roten finns fortfarande under marken.

Jägaren som samlas med sin son i gryningen och rör sig i skogen han vuxit upp i, med en naturlighet som inte kan simuleras och inte kan köpas. Hemvärnssoldaten som känner varje höjdkurva i sin hembygd och vet var man tar skydd och var marken sviker en. Bonden som stannade och fortfarande läser av frosten med händerna.

De är inte rester av ett döende folk. De är kärnan i ett folk som ännu inte kapitulerat, bärare av en kunskap och en förankring som är svårare att utrota än den nya adeln föreställer sig.

Vad landet kräver tillbaka

Ett folk som är en organisk del av sitt land bär ett ansvar som går i båda riktningarna. Landet formade folket, och folket är landets förvaltare för kommande generationer. Det är en förpliktelse äldre än staten, djupare än partipolitiken och omöjlig att delegera till en kosmopolitisk elit utan förankring i det den påstår sig förvalta.

Frågan är om folket är berett att kräva tillbaka det som systematiskt tagits ifrån det, högtid för högtid, by för by, generation för generation.

När svensk media rapporterar om “tonårsutvisningar” som någon slags humanitär katastrof avslöjas hur långt från verkligheten debatten har hamnat. Ungdomar som ska lämna Sverige beskrivs som offer för ett omänskligt system. Deras situation väcker medlidande och krav på politisk förändring. Men vad talar vi egentligen om?

Personer utan uppehållstillstånd. Personer utan svenskt medborgarskap. Personer som svenska myndigheter, i enlighet med gällande lag, bedömt inte har rätt att stanna i landet.

Det borde vara den mest självklara saken i världen.

En falsk skandal

Hela debatten vilar på en märklig premiss. Migrationsverket fattar beslut enligt lag. Migrationdomstolarna prövar dessa beslut. Om en person saknar asylskäl och inte uppfyller kraven för uppehållstillstånd följer utvisning. Detta beskrivs nu som ett problem.

Titta på fallen som lyfts fram. En 18-åring från Egypten som bott i Sverige sedan fyra års ålder. En kinesisk gymnasieelev vars mamma fått permanent uppehållstillstånd. Unga människor som talar svenska, går i skolan, kanske har jobb.

Men de saknar uppehållstillstånd. När de fyllde 18 upphörde deras status som anhöriga till föräldrarna. De måste nu själva uppfylla kraven. Det gör de inte och ska därför lämna landet.

Detta framställs som en skandal. Johan Forssell måste i teve försvara grundläggande juridik. “Någon gång i livet är man ju vuxen,” säger migrationsministern, som om detta vore något kontroversiellt. Annika Hirvonen från Miljöpartiet talar om “medveten politik som går ut på att utvisa så många som möjligt.”

Det går ut på att följa svensk lag. När Migrationsverket och domstolar tillämpar gällande rätt och når slutsatsen att någon saknar skäl att stanna så utvisas denna person. Att kalla detta för skandal är att säga att rättsstatens grundvalar bör vika för känslor och medialt tryck.

Varför får ingen ställa den uppenbara frågan? Om dessa personer har så starka skäl att stanna, varför har då Migrationsverket beslutat annorlunda? Antingen fungerar systemet och dessa beslut är korrekta, eller så fungerar det inte och hela asylprocessen bör ses över. Men att peka på enskilda fall och kräva undantag från lagen underminerar själva idén om en rättsstat.

Vem tjänar Sverige?

Men låt oss för ett ögonblick bortse från det juridiska. Det finns en djupare fråga här som svensk politik inte vågar röra vid.

När Centerpartiets Niels Paarup-Petersen skriver om en “värdefull, högkvalificerad arbetskraft” som riskerar lämna Sverige om deras barn utvisas missar han poängen fullständigt. Sverige behöver inte mer främmande kultur. Svenska folkets kulturella kontinuitet kräver faktiskt att den främmande kulturen blir mindre.

Varje permanent bosättning av människor från kulturellt inkompatibla sammanhang försvårar möjligheten för svenskar att leva svenskt. När områden förvandlas demografiskt förändras också möjligheten att upprätthålla svensk kultur som en levande praktik.

Så när debatten fokuserar på huruvida 18-åringar utan uppehållstillstånd ska få stanna uppstår en bisarr situation. Svenska politiker diskuterar ju redan om permanenta uppehållstillstånd ska omvandlas till tillfälliga. Och om permanenta uppehållstillstånd ska ses över för att minska den främmande kulturens närvaro i Sverige, hur kan det vara värdigt att samtidigt diskutera om personer helt utan uppehållstillstånd ska få stanna?

Varje krona som går till integration av människor som aldrig kommer att assimileras är en krona som inte går till svenska barnfamiljer. Varje resurs som läggs på tolkar, språkutbildning och särskilda anpassningar är resurser som svenskar inte får. Varje 18-åring utan uppehållstillstånd som tillåts stanna trots avslag är en signal att svensk lag kan böjas om medialt tryck blir tillräckligt starkt.

Lojalitet till det svenska folket kräver att vi ställer frågan rakt. Vad tjänar Sverige bäst? Att fortsätta importera och behålla människor från kulturellt inkompatibla sammanhang, eller att värna den svenska kulturens möjlighet att fortsätta existera?

Sverige är inte hela världens socialkontor

Här kommer vi till kärnan i hela denna debatt. Den underliggande premissen som aldrig uttalas men som genomsyrar varje inslag, varje debattartikel, varje politisk kommentar.

Premissen är att Sverige har skyldighet att ta emot och behålla utländska medborgare som söker sig hit. Att det finns en mänsklig rättighet att bo i Sverige om man lyckas ta sig över gränsen.

Den skyldigheten existerar inte. Den rättigheten finns inte.

Sverige är svenskarnas land. Svenskt territorium tillhör det svenska folket och ska förvaltas i deras intresse. När politiker fattar beslut om vem som får bo här ska den enda relevanta frågan vara: Tjänar detta det svenska folkets välmående?

Inte universella abstraktioner om mänskliga rättigheter. Inte internationella konventioner skrivna för att begränsa nationers suveränitet. Inte känslor om att “det känns hemskt” när någon som bott här får lämna.

Tjänar det svenska folket att dessa personer stannar?

För den egyptiska 18-åringen som varit här sedan fyra års ålder är svaret uppenbart nej. Hon har inte blivit svensk på fjorton år. Hon kommer inte bli svensk på ytterligare fjorton år. Hon är fortfarande egyptisk medborgare som råkar bo i Sverige. När hon fyller 18 och inte längre omfattas av föräldrarnas uppehållstillstånd upphör Sveriges skyldighet.

Hennes känslor spelar ingen roll. Att hon säger “hela mitt liv finns här” förändrar inte det faktum att hennes liv ska fortsätta i Egypten. Sverige är inte skyldigt att erbjuda henne ett hem för att hon vant sig vid att bo här.

Detta låter hårt. Men alternativet är en mjukhet som i praktiken innebär att Sverige inte längre existerar som svenskarnas land utan som en global frizon där vem som helst som tar sig över gränsen får stanna om bara medialt tryck blir tillräckligt starkt.

Vad debatten avslöjar

När Socialdemokraterna nu kräver “omedelbar frysning” av tonårsutvisningar visar de hur djupt fångade de är i sin egen tidigare politik. Det var Socialdemokraterna tillsammans med Tidöpartierna som 2023 ändrade från “särskilt ömmande skäl” till “synnerligen ömmande skäl” för att göra det svårare att stanna.

Nu backar de. Varför? För att media rapporterar om enskilda fall med känslosamma vinklar. För att opposition och vissa regeringspartier ser möjlighet att vinna politiska poäng. För att det är enklare att visa “medmänsklighet” genom undantag än att försvara principen.

Men principen är det enda som räknas. Antingen gäller svensk lag eller så gäller den inte. Antingen har personer utan uppehållstillstånd rätt att stanna eller så har de det inte. Antingen är Sverige svenskarnas land eller så är det hela världens tillgång.

Denna debatt handlar inte egentligen om några hundra 18-åringar. Den handlar om Sveriges rätt att säga nej. Om svenska medborgares rätt att leva i ett land där deras kultur och gemenskap prioriteras framför främlingars önskemål.

Varje gång svensk politik böjer sig för känslomässiga argument om enskilda fall förlorar Sverige lite mer av sin suveränitet. Varje gång Migrationsverkets lagliga beslut beskrivs som skandaler undermineras rättsstatens legitimitet. Varje gång “tonårsutvisningar” framställs som omänskliga istället för som tillämpning av gällande rätt flyttas Overton-fönstret mot total upplösning av Sveriges gränser.

Den verkliga skandalen är inte att 18-åringar utan uppehållstillstånd utvisas. Den verkliga skandalen är att detta behöver försvaras överhuvudtaget.

Jeffrey Epsteins privata ö i Karibien hette officiellt “Little Saint James”. Lokalbefolkningen kallade den “Pedophile Island”.

Den var en jaktmark för den dekadenta aristokratin.

Föreställ dig skräckfilmerna. De rika samlas på en avlägsen plats. Vanligt folk kidnappas, släpps ut på privat mark och jagas som vilt. Eliten skrattar medan de laddar sina vapen och offren springer för sina liv. Ingen kommer att rädda dem för på privat mark gäller inga lagar utom ägarens.

Det här är inte fiktion längre.

Epsteins ö var en jaktmark och flickorna var bytet. Världens mäktigaste människor var jägarna. I decennier pågick jakten medan de som skulle skydda offren istället deltog. Kronprinsessor och kungligheter. Före detta statsministrar. FN-diplomater. Nobelpriskommittéer. Organisationer som påstod sig skydda barn.

När du är rik nog att äga din egen jaktmark slutar bytet vara människor.

Jakten

Mellan 1998 och 2019 lockades hundratals flickor till Epsteins fastigheter. Många var 14-16 år. De kom från trasiga hem i Florida, från fattigdom och förtvivlan. Epstein och hans rekryterare lovade dem jobb, utbildning, möjligheter.

Sedan började helvetet.

Läs beskrivningarna från offer och förstå vad det egentligen var som dessa flickor faktiskt gick igenom. Flickorna släpptes in i en värld de inte förstod. Palatser och privatplan, berömda människor och makt. De var totalt utlämnade. Helt i händerna på människor som såg dem som något annat än mänskliga.

Detta är jakten. Bytet har inte en chans och det är hela poängen.

På Epsteins ö fanns inga grannar som kunde höra, ingen polis som kunde ingripa, inga vittnen, bara gärningsmän. Privat mark betyder privata regler. Och på privat mark tillräckligt avlägsen kan du jaga vad du vill.

Den svenska leverantören

Sverige hade sin egen nyckelroll i detta system. Som leverantör.

Barbro Ehnbom drev något som hette “Barbro’s Best and Brightest”. Ett exklusivt nätverk för unga ambitiösa svenska kvinnor. På papperet skulle det hjälpa dem med karriär, mentorskap, nätverk i internationella kretsar. En svensk finanskvinna som öppnade dörrar för nästa generation.

I verkligheten var det en rekryteringscentral för offer.

2012 skickade Jeffrey Epstein mejl till Barbro: “Vem är ditt val av fru i år?”

Läs det igen. “Ditt val av fru i år.”

Inte ett möte. Inte en introduktion. Ett val. Som du väljer vintage vid vinauktion. Som du väljer hund från uppfödare. Ett val av fru för året.

Barbro svarade med en bild på en ung svensk kvinna. Hon beskrev henne som “smart och sensuell”.

År efter år mellan 2008 och 2017 förmedlade Barbro svenska kvinnor till Epstein. Hundratals kvinnor passerade genom hennes nätverk. Hur många som hamnade hos honom vet vi inte exakt. Men mejlen visar att hon visste precis vad hon gjorde.

2017 tackade hon Epstein för hans donationer till hennes organisation. Hon nämnde stolt att nätverket nu omfattade “200 fantastiska kvinnor, inkluderat en minister, en ambassadör, en professor och prinsessan Sofia”.

En minister. En regeringsmedlem i samma nätverk som levererade flickor till en dömd pedofil.

2008 dömdes Epstein för sexköp av minderårig i Florida. Media skrev om det. Alla visste. Men 2012 fortsatte Barbro mejla honom om vilken “fru” han skulle välja det året. 2017, nio år efter domen, tackade hon fortfarande för hans pengar och skröt om sina kontakter.

En svensk man i 70-årsåldern arbetade för Epstein i över tio år. Hans jobb var att rekrytera och förmedla svenska flickor. Han står skriven på mexikanska ambassadörens residens i Djursholm. Roks, Sveriges kvinnojourers riksorganisation, har krävt utredning för koppleri. Ingen utredning har startats.

Barbros nätverk var inte bara en dörr in till Epsteins värld. Det var sorterings-mekanismen. Unga svenska kvinnor utan starka familjer som skulle fråga. Ambitiösa tjejer desperata för internationella kontakter. Sårbara, hungriga på möjligheter, villiga att ta risker för karriär.

Perfekta byten.

Och Barbro presenterade dem som gåvor. “Smart och sensuell.” Som produktbeskrivning. Som du marknadsför en vara.

Detta pågick i nio år efter att Epstein dömts. Nio år medan svensk media visste vad han var. Nio år medan polisen kunde agera. Ingen gjorde något. För Barbro rörde sig i rätta kretsar. Hennes nätverk inkluderade ministrar och ambassadörer.

Prinsessan Sofia var en av hennes “200 fantastiska kvinnor”.

Vem skulle stoppa henne?

Svenska elitens deltagande

Prinsessan Sofia träffade Epstein flera gånger rund 2005. Barbro introducerade henne som en “aspiring actress”. Epstein erbjöd henne att flyga till Karibien. Vad som hände vet vi inte. Men vi vet att hon var del av ett system där unga svenska kvinnor förmedlades till en dömd sexualförbrytare och pedofil.

Den svenske diplomaten Lisa Svensson lånade Epsteins Manhattan-lägenhet två gånger, 2012 och 2015. Hon bjöd in honom till den svenska ambassaden i Washington. De hade omfattande mejlkontakt mellan 2010 och 2019. Nio år av vänskapsband med en registrerad sexualförbrytare. Hennes jobb var att representera Sverige.

Handelshögskolan i Stockholm var den ENDA institutionen i hela västvärlden som fortsatte ta Epsteins donationer efter hans 2008-dom. Harvard sa nej. MIT sa nej. Alla amerikanska universitet tog avstånd. Men svenska Handelshögskolan? De fortsatte ta pengarna. Vad säger det om svensk akademisk elit?

Svenska Joanna Rubinstein, ordförande för UNHCR i Sverige, besökte Epsteins ö 2012 med hela familjen. Hon tackade i ett mejl för en “underbar lunch i paradiset”.

Hon tog alltså med sin familj. Till en ö som lokalbefolkningen kallade “Pedophile Island”. Och tyckte att det var ett paradis.

Tre år senare, 2015, blev Joanna chef för den amerikanska delen av World Childhood Foundation. En organisation grundad av Drottning Silvia för att skydda barn från sexuellt våld. En chef för en organisation som ska skydda barn från sexuella övergrepp åt lunch på en dömd pedofils privata ö med sin familj. Någon kanske ska se över hur dessa barn har det.

Hon avgick när detta avslöjades. Inga åtal. Inga konsekvenser. Bara diskret tillbakadragande.

Norska kungahuset

Norges kronprinsessa Mette-Marit nämns över tusen gånger i de släppta dokumenten. Hon bodde i Epsteins Palm Beach-hus 2013. Hon kallade honom “sweetheart” och “soft hearted” i mejl.

2012 frågade hon Epstein om en tapet med nakna kvinnor på surfbrädor var lämplig för hennes 15-åriga sons rum. Samma son som senare även han skulle visa sig vara en våldtäktsman. Epstein svarade att han var på “wife hunt” och föredrog skandinaver. Mette-Marit skrev att Paris var bra för otrohet men skandinaver var bättre “wife material”.

En kronprinsessa och en dömd pedofil diskuterade alltså vilka kvinnor som passar för äktenskap kontra tillfälligt sex.

Norska kungahuset ljög upprepade gånger. De sa att kontakten slutade 2013. Mejl visar 2014. De sa att de träffades genom slumpmässigt möte på gatan. Det var planerat genom gemensamma kontakter. När lögnerna avslöjades så kom det nya. Tills bevisen tvingade fram sanningen bit för bit.

Thorbjørn Jagland, Norges tidigare statsminister, planerade en familjetur till Epsteins ö 2014. Han var ordförande i Nobelkommittén när detta pågick. Mannen som delade ut världens mest prestigefyllda fredspris planerade semester hos en människohandlare. Han utreds nu för korruption i Norge. Kopplingen förvånar ingen.

Terje Rød-Larsen, norsk toppdiplomat, kallade Epstein “min bästa vän” och “en helt och hållet god människa” i SMS 2017. Åtta år efter domen. Han lånade 130 000 dollar från Epstein. Hans två barn skulle få fem miljoner dollar var i Epsteins testamente, signerat två dagar innan Epsteins död.

Rød-Larsen använde Epstein för att pressa ned priset på en lyxlägenhet på Frogner i Oslo. Köpt för 14 miljoner, värd 30-35 miljoner. Hans tankesmedja International Peace Institute fick 375 000 dollar från Epsteins stiftelse. Plus 130 miljoner från norska staten. “Fred och diplomati” som täckmantel för personlig berikning.

Det finns ett foto från Epsteins Paris-lägenhet där Rød-Larsen håller upp sin mobil med bild av en kvinna i underkläder. Mannen som ledde en fredsorganisation finansierad av norska skattebetalare.

Mona Juul, diplomat och gift med Rød-Larsen, nu Norges FN-ambassadör. Hennes barn skulle också ärva de tio miljoner dollarna. Hon är nu under utredning. Norges högsta diplomatiska representant internationellt, direkt kopplad till pengar från en människohandlare.

Børge Brende, Norges utrikesminister 2013-2017, nu president för World Economic Forum. Hade affärsmiddagar med Epstein upprepade gånger.

Det här handlar inte om enskilda fall.

Jägarna

I det gamla aristokratiska samhället var jakt ett privilegie för adeln. De jagade räv och rådjur på sina marker. Vanligt folk fick inte jaga. Tjuvjakt straffades med döden.

Men de jagade djur. Inte människor.

Modern elit har gått längre. De har upptäckt den ultimata makten. Inte att döda djur. Utan att förstöra det mest oskyldiga som finns.

Barn.

Epstein dog med 578 miljoner dollar. Över fem miljarder kronor. En genomsnittslön i Sverige är cirka 500 000 om året. Han tjänade på bara en dag vad du tjänar på ett helt liv.

När du har den sortens pengar äger du allt. Privata öar där inga lagar gäller. Manhattan-palats värt hundratals miljoner. Paris-lägenheter som privatmuseer. Privatplan som flyger dig dit ingen ser. Du kan köpa åklagare, domare, politiker. Ingenting är utom räckhåll.

I den världen slutar vanliga begär ge något. Sex? Du kan köpa vem som helst. Mat? Världens bästa kockar lagar åt dig. Upplevelser? Du har varit överallt, gjort allt. Materiella ting? Du äger mer än du kan använda. Ingenting ger dig längre känslan av att vara levande.

Förutom en sak.

Absolut makt över total hjälplöshet.

Det är vad dessa människor söker. Inte sex. Makt. Den mest perversa, mest förbjudna makten som finns. Att få förstöra det mest oskyldiga. Och veta att ingen någonsin kommer att stoppa dig.

Detta är psykopaters logik. Normala människor känner empati. Ser ett barn och vill skydda det. Psykopater ser ett barn och ser ett perfekt offer. Hjälplöst. Förtroendefullt. Lätt att manipulera. Troligt att ingen tror dem om de berättar. Perfekt byte för den som söker absolut makt.

Barn från trasiga hem i Florida. 14-16 år. Ingen som skulle sakna dem. Ingen som skulle tro dem. Totalt utlämnade i en värld av palats och berömdheter de inte förstod. Och du kan göra precis vad du vill. Ingen kommer stoppa dig.

Det är vad som ger dem känslan av att vara levande igen. Makten. Den totala dominansen över någon som inte kan försvara sig.

Tänk hur du ser på djur. Din hund är verklig, du älskar den. Grisar och kor som slaktas? Du äter dem utan att tänka. Insekter du trampar på? Du märker inte ens.

Samma hierarki finns för denna elit. Deras familjer och vänner är verkliga. Tjänstefolk är verktyg. Vanligt folk existerar knappt. Epsteins flickor? Insekter. Saker att använda och sedan slänga.

Mette-Marit bor gratis i flera palats. Hon flyger privatjet när hon vill. Tjänstefolk dygnet runt. Du jobbar 40 år för att kanske ha råd med en lägenhet. Du oroar dig för elräkningen. Du planerar semester månader i förväg. Din pension räcker kanske.

Detta är inte samma typ av liv. Skillnaden är lika stor som mellan dig och ett slaktdjur.

Empati kräver delad verklighet. Du känner för din granne eftersom ni lever liknande liv. Du förstår din kollega eftersom ni delar samma värld. Du kan inte känna för den i palatset. Ni har ingenting gemensamt. Ingenting.

När Epsteins flickor kom från trasiga hem i Florida, vad var de för Mette-Marit? För Rød-Larsen? För de som besökte ön och tackade för lunchen?

Byten. Djur.

Inte för att de bara råkar vara onda. Utan för att systemet de lever i har förvandlat dem till psykopater. Flickorna existerar inte i samma dimension av tillvaro. På samma sätt som kon du åt till middag inte existerar för dig som individ med historia och drömmar. Den är bara kött.

Men kon föddes som mat. Flickorna var människor. Barn med drömmar och framtid. Tills de hamnade i människohandlarnas våld.

Jaktlicensen

Det grövsta är inte att de gjorde det. Det grövsta är täckmantelns perfektion.

Joanna Rubinstein blev chef för en organisation som skyddar barn från sexuellt utnyttjande. Efter att ha besökt Epsteins ö. Thorbjørn Jagland satt som ordförande i Nobelkommittén medan han planerade familjebesök hos en dömd pedofil. Terje Rød-Larsen ledde en “fredsorganisation” finansierad med 130 miljoner från norska staten samtidigt som hans barn skulle ärva miljoner från människohandlaren.

“Skydda barn” ger tillgång till sårbara barn. “Flyktinghjälp” ger makt över desperata människor. “Fred och diplomati” ger auktoritet utan ansvar.

Filantropin är jaktlicensen. Den ger dig rätt att röra dig i terräng där bytet finns.

Barbros “Barbro’s Best and Brightest” påstod sig hjälpa unga kvinnor. I verkligheten sorterade den fram perfekta byten. Unga, ambitiösa, sårbara, utan starka familjer.

Filantropin ger tillgång. Vem vågar ifrågasätta den som “skyddar barn”?

Masken är perfekt.

Dubbla rättssystem

Vad hände med eliten när allt avslöjades?

Ingenting.

Mette-Marit bad om ursäkt. “Jag visste inte omfattningen.” Hon är fortfarande kronprinsessa. Norska folket förväntas förlåta. Thorbjørn Jagland utreds för korruption men lever bekvämt. Terje Rød-Larsen avgick 2020 men behöll alla miljoner. Joanna Rubinstein avgick som UNHCR-ordförande men dyker upp i andra roller.

Barbro Ehnbom? Ingen svensk utredning är ens påbörjad. Hon fortsätter i sina societetskretsar. Mannen i Djursholm som rekryterade för Epstein i tio år? Roks kräver utredning för koppleri men polisen har inte agerat.

I deras värld begick de inget brott. I deras värld är detta vad rika människor gör.

Dekadensen är oundviklighet

Epstein-skandalen är en logisk slutpunkt för globalistisk kapitalism.

När du bygger ett system där rikedom kan växa obegränsat, där pengar kan köpa allt, där inga geografiska eller sociala gränser finns, skapar du ett monster. Inte av och till. Inte som undantag. Systematiskt och oundvikligt.

Globalistisk kapitalism river bort alla band som höll människor ansvariga. Lokal gemenskap där grannar ser vad du gör. Kulturell sammanhållning där skam fungerar som kontroll. Geografiska gränser där du måste leva bland ditt folk.

Allt detta försvinner. Ersätts med privatplan mellan maktcentrum. Palats i varje huvudstad. Privata öar där ingen ser. Du lever aldrig bland vanligt folk. Du möter aldrig konsekvenser. Du känner aldrig skam för ingen du bryr dig om ser vad du gör.

I den miljön slutar moraliska gränser fungera. Inte för att människor föds onda. Utan för att människor formas av sammanhang.

Och lägg sedan till obegränsad rikedom. När du har allt slutar normala begär att ge något. Du har redan testat allt. Upplevt allt. Ägt allt. Ingenting ger längre någon kick. Du behöver något mer extremt. Något förbjudet. Något som bryter alla gränser.

Där hittar du barn.

Detta är inte individuella moraliska misslyckanden. Detta är vad globalistisk kapitalism producerar när den får verka fritt. En dekadent elit helt skild från vanligt folk, med obegränsade resurser, utan moralisk förankring, som söker mer och mer extrema sätt att känna makt.

Romerska imperiet kollapsade i liknande dekadens. Eliten hade blivit så rik, så skild från folket, så blaserad av allt normalt att de sökte mer och mer perversa nöjen. Orgier, våld, barn. Systemet rusade mot sin egen undergång.

Vi ser samma mönster nu. Skillnaden är bara skalan. Romerska eliten var begränsad till Medelhavet. Den globala eliten rör sig över hela planeten. Romerska eliten kunde köpa slavar. Den globala eliten kan köpa regeringar.

Barbro förmedlade svenska flickor i nio år. Ingen stoppade henne för hon rörde sig i rätt kretsar. Hon hade ministrar och ambassadörer i sitt nätverk. Prinsessan Sofia var en av hennes “200 fantastiska kvinnor”. När du har den typen av skydd kan du leverera offer till pedofiler i nästan ett decennium utan konsekvenser.

Rød-Larsen kallade Epstein för sin bästa vän åtta år efter domen. Hans barn skulle ärva tio miljoner dollar från människohandlaren. Systemet skyddade honom för han VAR systemet.

Detta är vad händer när kapitalismen blir global, när den river bort alla lokala band, när den skapar en elit helt skild från folket. De blir psykopater. Sexuella rovdjur. Barn-våldtäktare. Inte som anomali utan som logisk utveckling.

För när du lever helt skild från vanligt folk, när du aldrig möter konsekvenser, när du har obegränsade resurser och ingenting ger dig längre normal glädje, söker du makt i sin mest perversa form. Och barn är perfekta offer. Hjälplösa, förtroendefulla och lätta att manipulera.

Den absoluta makten. Att förstöra det mest oskyldiga. Och veta att ingen kommer försöka stoppa dig.

Det räcker nu

Epstein-skandalen visar inte enskilda monster. Den visar vad systemet skapar.

Vi har byggt ett globalt kapitalistiskt system som river bort alla band, alla gränser, all ansvarighet. Det skapar en elit så skild från vanligt folk att vi inte längre existerar som människor för dem. Vi är resurser. Byten och offer.

De kunde hålla på i decennier för att systemet skyddade dem. Media de äger rapporterade knappt. Politiker de finansierar var tysta. Domstolar de påverkar såg åt ett annat håll. När Handelshögskolan var den enda institution i västvärlden som fortsatte ta Epsteins pengar efter domen, vad säger det?

Och vad fick de för konsekvenser när allt avslöjades? Ursäkter. Tillbakadraganden. Inga åtal. Inga straff. De behöll sina pengar, sina herrgårdar, sina liv. Några avgick från specifika positioner bara för att dyka upp i andra.

Hur länge ska vi acceptera detta? Hur länge ska vi finansiera våra egna jägare och rovdjur? Hur länge ska vi låtsas att detta är demokrati när det uppenbart är aristokrati med nya masker?

Det räcker nu. Det är faktiskt dags att dra upp hela systemet med rötterna.

Det finns en märklig paradox i svensk politik.

Ett parti som kallar sig Miljöpartiet kämpar mot en energikälla som producerar minimal koldioxid och kräver minimal markanvändning, samtidigt som de driver igenom en energiomställning som dödar tiotusentals fåglar årligen och fyller svensk natur med miljontals ton betong. De säger sig vilja rädda planeten men blockerar teknologi som faktiskt skulle kunna göra det, medan de försvarar lösningar som skapar både miljöförstöring och ekonomisk kontroll.

När man granskar mönstren framträder en obehaglig sanning: för Miljöpartiet har miljöfrågan blivit en täckmantel för en politisk agenda som handlar mer om kontroll än klimat.

Kärnkraften som aldrig får komma tillbaka

Den 28 januari 2025 genomförde Miljöpartiet en av sina mest uppmärksammade programändringar någonsin.

Formuleringen att “avvecklingen av kärnkraften ska inledas omedelbart” togs bort från partiprogrammet, tillsammans med det explicita motståndet mot att bygga nya reaktorer. För svenska medier framstod detta som en stor förändring, en pragmatisk anpassning till verklighetens energibehov.

DN och Syre rapporterade om partiets mjukare linje. Men redan den 10 september samma år visade språkröret Daniel Helldén i en intervju med SVT vad den nya linjen egentligen betydde i praktiken: “Vi vill inte se ny kärnkraft i Sverige”, deklarerade han, och lovade att partiet aktivt skulle arbeta för att förhindra kärnkraftsutbyggnad om de kom i regeringsställning.

När riksdagen i maj 2025 röstade igenom en lag om statligt stöd till ny kärnkraft genom dubbelriktade differenskontrakt och statliga lån röstade Miljöpartiet naturligtvis emot.

Deras alternativa förslag handlade om “grön baskraft” bestående av batterier, värmepumpar och efterfrågeflexibilitet, teknologier som visserligen kan komplettera ett elsystem men inte ersätta behovet av faktisk basproduktion. I oktober samma år gick Helldén ut och kallade förslaget om kompensation för politiskt motiverade kärnkraftsnedläggningar, det så kallade “Lex Miljöpartiet”, för “retoriskt trams”.

Mönstret var kristallklart: programmet mjukades upp för att partiet skulle framstå som mer regeringsdugligt och kunna locka fler väljare, men den faktiska politiken förblev densamma.

Kärnkraft skulle fortfarande bekämpas med alla tillgängliga medel.

Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom kärnkraft producerar elektricitet med bland de lägsta koldioxidutsläppen per kilowattimme av alla energikällor. Den kräver minimal markanvändning jämfört med förnybar energi och producerar tillförlitlig baseffekt oavsett väder eller årstid. Men för Miljöpartiet spelar dessa faktiska klimatfördelar mindre roll än ideologin. Kärnkraft representerar storskalig, centraliserad energiproduktion som inte kräver omfattande statlig styrning av konsumtionsmönster. Den ger billig, tillförlitlig el som möjliggör industriell produktion och ekonomisk frihet.

Och det är kanske just det som är problemet.

Klimatutsläppen som inte får räknas

Men det finns en ännu djupare hypokrisi i Miljöpartiets förhållande till vad som egentligen orsakar klimatutsläpp. Vanliga svenskar får höra att de måste sluta köra bil, sluta äta kött och sluta flyga på semester.

Varje liten handling problematiseras och vägs mot klimatbudgeten. Men samtidigt har Miljöpartiet i åratal drivit världens kanske mest utsläppsintensiva politiska projekt: massinvandring och globalism.

Tänk på vad migration faktiskt innebär i klimattermer. När en familj flyttar från Somalia till Sverige sker detta genom båt resor som spänner över kontinenter och genererar utsläpp som motsvarar åratal av genomsnittlig bilkörning. Men det är bara början. När människor väl kommer till Sverige ökar deras konsumtion dramatiskt. En genomsnittlig svensk konsumerar fyra till sex gånger mer resurser och energi än en genomsnittlig somalier eller syrian. Sverige är ett höginkomstland med hög energianvändning per capita, och när människor flyttar hit antar de naturligt nog svenska konsumtionsmönster.

För varje ny person som bosätter sig permanent i Sverige måste ny infrastruktur byggas.

Nya bostäder kräver enorma mängder betong, stål och energi. Nya vägar måste anläggas, ny el- och vatteninfrastruktur byggas ut. Svenska välfärdstjänster expanderar för att täcka fler människor, vilket innebär fler sjukhus, skolor och offentliga byggnader.

Allt detta genererar utsläpp under byggnation och fortsätter sedan att generera utsläpp genom uppvärmning, drift och underhåll i decennier framåt. När Sverige tog emot hundratusentals människor under 2010-talet skapades ett enormt behov av nybyggnation som direkt drev upp både cement- och betongindustrins utsläpp.

Och internationell handel, som Miljöpartiet driver genom sitt stöd för EU och globala marknader, innebär ständiga transporter över haven. Container efter container fraktas från Asien till Europa, drivna av tung eldningsolja som är bland de mest förorenande bränslena som finns. Globala leveranskedjor betyder att komponenter tillverkas på en kontinent, monteras på en annan och säljs på en tredje, med alla mellanliggande transporter det innebär.

Men denna massiva utsläppskälla problematiseras sällan av Miljöpartiet, för den är strukturellt knuten till den globalistiska världsordning de vill bevara.

I partiprogrammet från 2013 kunde man läsa en av de mest radikala formuleringarna i modern svensk partipolitik: “Vi är stolta över att vara det mest öppna partiet... Sverige ska gå före i arbetet för en värld utan gränser.” Den ursprungliga texten var ännu tydligare: “Vi tror inte på länders rätt att välja sina invånare, vi tror på människors rätt att välja var de vill bo.” Detta var inte bara en retorisk svulst utan en fundamental ideologisk position som förnekade nationalstatens grundläggande legitimitet att kontrollera sina gränser.

Men i klimattermer innebär en “värld utan gränser” enorma resor, enormt ökad konsumtion när människor flyttar till höginkomstländer och ständig nybyggnation.

När Daniel Helldén intervjuades av Sveriges Radio den 17 maj 2025 erkände han att formuleringen förmodligen skulle försvinna ur det nya programmet: “Jag tror att med den förändring som är i världen så kommer det nog inte att stå riktigt på det sättet.”

I oktober 2025 rapporterade Dagens ETC och Internationalen att formuleringen faktiskt hade tagits bort och ersatts med betydligt mjukare språk om “human och rättssäker migrationspolitik”. Grön Ungdom kritiserade förändringarna som “urvattnade” och en anpassning till Socialdemokraternas högervridning i migrationsfrågan.

Det anmärkningsvärda är inte att partiet bytte åsikt efter åratal av migrationskris. Det anmärkningsvärda är att de aldrig erkände klimatkonsekvenserna av sin tidigare position, och att de fortfarande driver globalistisk politik som strukturellt skapar samma utsläpp. Retoriken anpassas till opinionen men de underliggande systemen som orsakar utsläppen ifrågasätts aldrig. Istället fortsätter fokus att ligga på att kontrollera vanliga svenskars bilkörning och köttkonsumtion, medan de verkligt stora utsläppskällorna i form av global migration och internationell handel får fortsätta ostörda.

Vindkraften som är bra överallt utom hemma

Men det är kanske inom energipolitiken som Miljöpartiets dubbelmoral framträder tydligast.

Nationellt driver partiet en ambitiös vision om 150 terawattimmar havsbaserad vindkraft till 2040 och kritiserar hårt att kommuner stoppar vindkraftsprojekt. Miljöpartiet har föreslagit en “lokal elbonus” på tio miljoner kronor per befintlig terawattimme och trettio miljoner per ny terawattimme för att incentivera kommuner att godkänna projekt. Lise Nordin, tidigare energipolitisk talesperson för partiet, ledde 2021 en utredning med syfte att begränsa kommunernas möjlighet att säga nej till vindkraft.

Budskapet är tydligt: vindkraft är bra för klimatet och kommuner som blockerar utbyggnaden agerar oansvarigt.

Men när Miljöpartiet själva sitter i kommunala majoriteter förändras plötsligt hållningen dramatiskt. En forskningsstudie från Institutet för Näringslivsforskning publicerad 2023 visade att sannolikheten för att ett vindkraftsprojekt godkänns sjunker med elva procentenheter när Miljöpartiet ingår i den styrande koalitionen. Forskaren Erik Lundin dokumenterade fall efter fall där Miljöpartiet lokalt stoppat eller fördröjt vindkraftsprojekt: Arvika, Filipstad, Uppvidinge, Uddevalla, Bergs, Sollefteå, Kinda, Jönköping.

Argumenten varierade från biologisk mångfald och närhet till naturreservat till lokala protester och miljöhänsyn, men resultatet var detsamma. Projekt som nationellt skulle varit självklara klimatåtgärder blockerades av Miljöpartiet när de faktiskt fick bestämma.

Timbro och tankesmedjan Smedjan skrev 2021 att “vindkraftsfrågan blottar de stora målkonflikterna i såväl Miljöpartiet som i miljödebatten i stort”. Teknikens Nätverk kommenterade 2023 att forskningsresultaten “höjer en del ögonbryn” eftersom de visar en så tydlig motsättning mellan nationell retorik och lokalt handlande.

Forskarnas egen förklaring var att Miljöpartiet prioriterar lokal miljöhänsyn framför klimatnytta när besluten är decentraliserade, men denna förklaring avslöjar egentligen bara att partiet inte har någon konsekvent princip. Klimatet räddas inte genom att andra bygger vindkraft någon annanstans, medan man själv blockerar den hemma av hänsyn till lokala naturvärden.

Miljöförstöringen som kallas klimatåtgärd

Men det finns en ännu djupare hypokrisi i Miljöpartiets vindkraftsiver, och den handlar om vad vindkraftutbyggnaden faktiskt innebär för den miljö partiet säger sig försvara.

Vindvals forskningsprogram, som drivs av Naturvårdsverket och Energimyndigheten, har under mer än ett decennium dokumenterat vindkraftens påverkan på fågel- och fladdermusliv. Resultaten är nedslående. I genomsnitt dödas mellan fem och tio fåglar per vindkraftverk och år, enligt officiell statistik. En del vindkraftverk, särskilt de placerade i fågelrika områden som Näsudden på Gotland, kan orsaka upp till sextio fåglars död årligen. Med över femtusen vindkraftverk i drift i Sverige innebär detta konservativt räknat mellan tjugofemtusen och femtiotusen döda fåglar varje år.

Vissa fågelarter drabbas särskilt hårt. Kungsörnar, havsörnar och andra rovfåglar som segelflyger mycket och inte undviker vindkraftverk lika effektivt som andra arter löper högre risk. Tornseglare, en art vars population redan minskar dramatiskt i Sverige, dominerade oväntat bland de döda fåglar som hittades i forskningsstudier. För dessa långsamt reproducerande arter kan vindkraftsdödlighet få långsiktiga populationseffekter som är svåra att kompensera.

Vindvals forskare rekommenderar säkerhetsavstånd på två till tre kilometer från kända kungsörnsbon och ännu större skyddszoner kring viktiga jaktmarker, men dessa rekommendationer blir ofta nedprioriterade när vindkraftsprojekt ska godkännas i namn av klimatåtgärder.

För fladdermöss är situationen än värre. Europeiska och nordamerikanska studier visar att vindkraftverk dödar i genomsnitt tio till femton fladdermöss per verk och år.

I Skåne, Blekinge och Kalmar län kan siffran vara så hög som sex fladdermöss per oreglerat verk under flygsäsongen. Med femtusen vindkraftverk innebär detta mellan femtiotusen och sjuttiofemtusen döda fladdermöss årligen i Sverige. Problemet är särskilt allvarligt eftersom dödligheten koncentreras till ett fåtal arter som redan är hotade: större brunfladdermus, olika pipistrell-arter och andra högriskgrupper.

När så pass många individer av redan sårbara arter dödas kan hela populationer påverkas negativt. Vindvals forskning visar att driftreglering, där verken stängs av vid svaga vindar under sensommarnätter när fladdermössen är mest aktiva, kan minska dödligheten med sextio till nittio procent. Men sådan reglering minskar elproduktionen och implementeras därför sällan.

Och så kommer fundamenten.

Varje modernt vindkraftverk kräver ett massivt betongfundament för att stå stadigt. Ett typiskt gravitationsfundament består av femhundra till sjuhundrafemtio ton betong och trettiosex ton armeringsstål, gjutet två till tre meter ner i marken med en diameter på cirka tjugo meter.

I Markbygden utanför Piteå, en av Europas största landbaserade vindkraftsparker, används femhundrafemtio kubikmeter betong per fundament. Svensk Vindenergi uppskattar att vindkraftsutbyggnaden fram till 2040 kommer att kräva tio miljoner ton betong för fyratusen nya vindkraftverk. Detta är visserligen bara två procent av all betong som förväntas användas under samma period, men det representerar ändå permanent påverkan i form av enorma betongklumpar nedgrävda i svensk natur.

Sveriges Geologiska Undersökning konstaterar att vindkraftsutbyggnaden ger “stor påverkan på miljön lokalt med fundament och uppställningsplatser och lokalt eller på annan plats genom den täktverksamhet som krävs när betongballast och vägmaterial ska produceras”. För att bygga fundamenten i Markbygden krävdes två och en halv miljon ton grus och kross som ballast.

Under perioder när behoven var som störst lämnade bergtäkterna femtontusen till trettifemtusen ton material varje vecka. Denna täktverksamhet innebär sprängning, krossning och tunga transporter som alla påverkar lokal miljö och orsakar utsläpp. SGU förordar att bergförankrade fundament används när det är möjligt eftersom de kräver mindre material, men gravitationsfundament dominerar fortfarande i större projekt på grund av markförhållanden och kostnader.

Fundamentens långsiktiga påverkan är också problematisk. Enligt Naturvårdsverkets riktlinjer kan betongfundament lämnas kvar i marken efter att vindkraftverket rivits, täckta med femtio centimeter jord. Naturvårdsverket menar att detta orsakar mindre miljöpåverkan än att gräva upp hela fundamentet, men det innebär i praktiken att svensk natur permanent får enorma betongstrukturer nedgrävda i sig. När vindkraftverk byts ut efter tjugo till trettio år lämnas fundamenten kvar som geologiska monument över ett klimatpolitiskt experiment.

Och schaktningsarbetena för att gräva ner dessa fundament avlägsnar jordlager som normalt skyddar grundvatten från föroreningar, vilket SGU varnar kan skapa risker för både allmänna och enskilda vattentäkter.

Blockaden som genererade mer utsläpp än den protesterade mot

Men Miljöpartiets förhållande till faktiska utsläpp kontra symboliska klimatgester blir kanske som tydligast när man granskar de metoder partiet och dess aktivister använder.

Den 29 augusti 2022 blockerade klimataktivister från Återställ Våtmarker Europaväg fyra utanför Uppsala genom att klistra fast sig på asfalten. Blockaden, som pågick i timmar, skapade köer på flera kilometer och tvingade tusentals fordon att stå still med motorerna igång.

Ambulanser försenades med sju till tio minuter på väg till akuta uppdrag. Polisen uppskattade att tusentals bilar stod stilla eller körde i stopptrafik under blockaden, vilket genererade betydligt mer koldioxidutsläpp än vad några enskilda personers flygresemissioner någonsin skulle ha orsakat.

Ironin är skarp. Återställ Våtmarker arbetar för en legitim klimatåtgärd: att återställa dränerade våtmarker som släpper ut elva till sexton miljoner ton koldioxidekvivalenter årligen, motsvarande upp till tjugo procent av Sveriges totala utsläpp. Detta är faktiskt verklig klimatvetenskap. Utdikade våtmarker är en av Sveriges största utsläppskällor, större än all personbilstrafik. Att återväta dessa marker skulle vara en av de mest kostnadseffektiva klimatåtgärderna Sverige kunde genomföra.

Men metoden att skapa massiva trafikstockningar där tusentals bilar står och spyr ut avgaser för att protestera mot utsläpp är absurd. Aktivisterna skapade bokstavligen de utsläpp de påstod sig bekämpa, samtidigt som de försenade akut sjukvård och förstörde vardagen för vanliga människor som bara försökte ta sig till jobbet.

Hudiksvalls tingsrätt frikände aktivisterna i juli 2025 med motiveringen att demonstrationsfriheten vägde tyngre än störningarna de orsakat.

Men juridiskt frikännande gör inte handlingen mindre hycklande. Mönstret är bekant från Miljöpartiets bredare klimatpolitik: symboliska gester och ideologiska ställningstaganden premieras framför faktiska utsläppsminskningar. Att blockera en motorväg ger medieuppmärksamhet och moralisk självtillfredsställelse. Att faktiskt arbeta för politiska reformer som möjliggör storskalig återvätning av våtmarker kräver långsiktigt politiskt arbete, kompromisser med markägare och pragmatiska lösningar som inte ger lika många rubriker.

Kontrollens gröna ansikte

När man sammanfattar dessa mönster framträder en gemensam tråd.

Kärnkraft som skulle kunna ge ren energi blockeras, inte för att den skadar miljön utan för att den representerar centraliserad, stabil produktion som inte kräver omfattande statlig styrning av konsumtion.

Massinvandring och global handel som skapar enorma utsläpp genom flyg och andra transporter, ökad konsumtion och ständig nybyggnation fortsätter att försvaras även efter att “värld utan gränser” tysta tagits bort från programmet. Vindkraft som dödar tiotusentals djur årligen och fyller naturen med betongfundament försvaras nationellt medan den blockeras lokalt av samma parti som driver den.

Och klimataktivister som säger sig kämpa mot utsläpp skapar själva utsläpp genom sina blockader.

Det börjar bli svårt att undvika slutsatsen att miljö för Miljöpartiet inte primärt handlar om att faktiskt minska miljöpåverkan eller maximera klimatnytta per investerad krona. Det handlar om att driva igenom en viss typ av samhällsomvandling där staten får utökad kontroll över energiproduktion, konsumtion och ekonomiska aktiviteter. Vindkraft kräver omfattande statliga subventioner, planeringsbeslut och styrning för att fungera eftersom produktionen är oregelbunden och beroende av väder. Den skapar ett energisystem där medborgare och företag måste anpassa sig till tillgången snarare än ett system där produktionen anpassas till behovet.

Detta öppnar för politisk styrning av när och hur elektricitet får användas, vilka industrier som ska prioriteras och hur vardagen ska organiseras.

På samma sätt öppnar klimatargumentet för regleringar av transporter, bostäder, matvanor och konsumtion som gradvis inskränker individuell och ekonomisk frihet. När allt från bilar till köttkonsumtion kan problematiseras utifrån klimatperspektiv skapas möjligheter för statlig intervention i tidigare privata sfärer.

Vanliga svenskar får höra att de måste sluta köra till jobbet, sluta äta kött och sluta flyga på semester. Men samtidigt fortsätter den globalistiska politiken som skapar långt större utsläpp genom massinvandring och internationell handel. Eliten som driver denna politik fortsätter själva att flyga privatjet till klimatkonferenser och bo i stora villor, medan vanliga svenskar får betala högre skatter, dyrare bensin och ökade elkostnader.

Landsbygden får sina skogar fyllda med vindkraftverk och sina marker genomkorsade av kraftledningar, medan beslutsfattarna i storstäderna slipper se konsekvenserna av politiken de driver.

Vad kämpar de egentligen för

Detta är inte att säga att alla som arbetar för Miljöpartiet är cyniska maktmänniskor som medvetet använder klimatfrågan som förevändning. Många partimedlemmar brinner säkert genuint för miljön och tror uppriktigt att deras politik kommer att rädda planeten.

Men strukturen i politiken avslöjar ett mönster som pekar bortom enskilda individers intentioner.

När klimatåtgärder som faktiskt skulle minska utsläpp mest effektivt blockeras till förmån för lösningar som kräver mer statlig kontroll, när miljöskador ignoreras när de kommer från rätt typ av energikällor, när symboliska gester premieras framför faktiska resultat, då handlar det inte längre om miljö. Då handlar det om politik.

Det svenska folket förtjänar en klimatpolitik som faktiskt prioriterar miljön framför ideologi eller makt. En politik som väljer kärnkraft framför vindkraft när kärnkraften ger mer energi med mindre markanvändning och färre döda djur. En politik som erkänner att massinvandring och global handel skapar enorma klimatutsläpp som inte kan ignoreras. En politik som erkänner att ekonomisk frihet och välfungerande marknader kan vara verktyg för miljöförbättring snarare än hinder som måste kringgås.

För det hade ju i alla fall varit klimatpolitik.

Men så länge miljöfrågan används som täckmantel för en agenda om ökad statlig kontroll kommer vi fortsätta se denna typ av hypokrisi där klimatet används som argument för allt utom de åtgärder som faktiskt skulle göra skillnad.

Försök minnas. När hörde du senast en svensk politiker prata passionerat om din lön, demonstrera för din vårdkö, eller kräva särskild riksdagsdebatt om att maten blivit 25 procent dyrare på fyra år?

De pratar om det, visst gör de det. Policy finns nedskriven i dokument, motioner läggs fram när kalenderåret kräver det, förslag diskuteras i tekniska termer när de inte längre kan undvika ämnet. Men tonen är pliktskyldig och minimal, som om de bara bockar av något de måste ta i för att det står i partiprogrammet. Sedan händer något märkligt när de vänder blicken mot Gaza, mot Ukraina, mot Trump och konflikter i Mellanöstern - då tänder något inom dem, då blir de plötsligt engagerade och passionerade, då hittar de moralen och känslan som aldrig dyker upp när de pratar om dig.

Se inte bara vad de säger utan var deras energi faktiskt går. Inte vad som står i policydokument utan vad som får dem att vakna på morgonen med eld i magen. Din verklighet får pliktuppfyllelse och teknokratiskt prat. Världens konflikter får deras hjärtan.

Siffrorna om prioritering

111 miljarder kronor har gått till Ukraina sedan 2022, och regeringen planerar ytterligare 120 miljarder kronor mellan 2025 och 2027. Svenska regioners samlade underskott 2024 var 16 miljarder kronor, och 18 av 21 regioner budgeterade för fortsatta underskott. Pengarna hittas alltid när det gäller utlandet medan svenska vårdköer får fortsätta växa.

Men det blir faktiskt värre än så när man ser på vad som engagerar politikerna på riktigt. Riksdagen behandlade under 2024 omkring 150 olika motioner och förslag specifikt om situationen i Israel och Palestina - fler än om någon enskild svensk inrikespolitisk fråga samma år. Vänsterpartiet begärde och fick särskild riksdagsdebatt om Israel och Palestina i oktober 2023, medan ingen särskild riksdagsdebatt begärts om svenska vårdköer trots att systemet kollapsar.

40 procent av svenska patienter väntar mer än 90 dagar på operation och vårdgarantin uppfylls inte för någon tidsgräns längre, men riksdagen prioriterade att ägna en hel särskild debatt åt en konflikt tusentals kilometer bort. Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i hela Europa med bara 1,9 platser per 1000 invånare när OECD-snittet är 4,4, men 150 motioner lades om Mellanöstern.

Detta är medveten prioritering där de vet att svenska problem finns men ändå väljer att lägga sin tid, sin energi och sitt engagemang på utländska konflikter de aldrig kan hållas ansvariga för att lösa.

Var energin faktiskt går

Centerpartiet föreslog hösten 2024 att Sverige skulle tredubbla sitt stöd till Ukraina till 75 miljarder kronor per år, över en procent av BNP. Detta medan svenska regioner saknade 16 miljarder för att hålla vården vid liv samma år. Partiet som påstår sig bry sig om lokal välfärd och småföretagare ville alltså tredubbla pengarna till utlandet medan svenska kommuner varslade personal.

Titta på energin i förslaget, på engagemanget bakom siffrorna. När Centerpartiet talar om Ukraina finns där passion och moral - “vi måste leda, inte följa Europa” som de själva uttryckte det. När samma parti talar om svenska regioners underskott blir tonen teknisk och försiktig, som om problemet vore en administrativ detalj att hantera snarare än en kris som kräver omedelbar handling.

Miljöpartiet lämnade 2025 in en formell KU-anmälan där de begärde att Konstitutionsutskottet skulle granska om regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard levt upp till Sveriges förpliktelser enligt folkmordskonventionen gällande situationen i Gaza. En hel KU-anmälan om utrikespolitik, om Sveriges ansvar att förhindra folkmord på andra sidan Medelhavet. Men ingen KU-anmälan om regeringens ansvar när svenska patienter dör i vårdköer, när svenska regioner tvingas varsla tusentals anställda, när svenska medborgares grundläggande tillgång till sjukvård undermineras.

Riksdagen ägnade våren 2024 en särskild debatt åt humanitärt bistånd till Gaza med fokus på om Sverige skulle fortsätta stödja UNRWA eller inte. Ledamöter från alla partier deltog med passion och engagemang, diskuterade detaljer om biståndskanaler och humanitära principer. Samma vår budgeterade 18 av 21 regioner för underskott och varnade för att tusentals tjänster inom vården skulle försvinna - men ingen särskild riksdagsdebatt begärdes om detta.

Se mönstret. Det handlar inte om att politikerna inte känner till svenska problem eller att informationen saknas. Det handlar om var deras verkliga engagemang ligger. Gaza får särskilda debatter. Israel och Palestina får 150 motioner. Ukraina får förslag om att tredubbla stödet. Svenska vårdköer får tekniska sammanträden när kalenderåret tvingar fram dem.

Matpriserna de ignorerade

Mellan januari 2022 och december 2025 ökade matpriserna i Sverige med 25 procent. Det är den snabbaste prisökningen på mat sedan 1980-talet. För en barnfamilj innebar det omkring 6 500 kronor mer per år bara för matkassen. Pensionärer med fasta inkomster tvingas välja bort frukt och grönt. Studenter hoppar över måltider.

Och vad gjorde politikerna medan detta pågick? Ingenting. Från januari 2022 till september 2025 - nästan fyra år - låg matmomsen kvar på 12 procent medan priserna skenade. Staten tjänade faktiskt pengar på eländet genom högre momsintäkter medan svenska familjer kämpade.

Det var först i september 2025, efter fyra år av prisökningar, som regeringen äntligen annonserade en tillfällig momssänkning från 12 till 6 procent. Men den skulle inte träda i kraft förrän 1 april 2026 - ytterligare sju månader av väntan. Och tillfällig betyder just det: den ska upphöra redan 31 december 2027.

Så efter fyra år av stigande priser får svenska familjer 21 månader av sänkt moms, och sedan är det slut. Detta kallar de för att “stärka hushållens ekonomi”. 21 månader av lättnad efter 48 månader av kamp, och sedan tillbaka till samma nivå igen.

Jämför detta med hur snabbt pengarna hittas till andra saker. 111 miljarder till Ukraina sedan 2022 - inga problem. 120 miljarder planerade till 2027 - självklart. Men att permanent sänka matmomsen för svenska familjer? Nej, det får vara tillfälligt och vänta fyra år.

Under dessa fyra år som matpriserna ökade med 25 procent ägnade riksdagen mer tid åt 150 motioner om Israel och Palestina än åt svenska familjers matpriser. Under samma period fick Centerpartiet energi att föreslå en tredubbla Ukrainastödet men inte att kräva omedelbar momssänkning på mat. Miljöpartiet fann tid att lämna KU-anmälan om Gaza men inte om svenskars ekonomiska kris.

De visste. De såg siffrorna. De hörde familjerna som kämpade. Men passionen fanns någon annanstans.

Mönstret är konsekvent

Liberalerna försvarade under 2024 Sveriges omfattande Ukrainastöd med argumentet att “stödet till Ukraina måste vara stabilt, förutsägbart och växa i takt med Ukrainas behov.” Läs det igen - stödet ska växa i takt med behoven. Men när svenska regioners behov växer blir plötsligt samma parti försiktiga med att öka anslagen, pratar om ansvarsfull ekonomi och att kommunsektorn måste “göra sin hemläxa”.

Ukrainas behov möts med växande anslag och långsiktig planering. Svenska regioners behov möts med krav på effektiviseringar och att de ska klara sig själva. Skillnaden är inte ekonomisk kapacitet utan politisk vilja - det ena känns moraliskt viktigt på ett sätt som det andra aldrig verkar göra.

Socialdemokraterna antog på sin partikongress ett omfattande uttalande om Israel och Palestina där de tog tydlig ställning för internationell rätt, fördömde krigsbrott och krävde att ockupationen ska upphöra. Ett helt kongressuttalande ägnat åt utrikespolitik. Men när har Socialdemokraterna senast ägnat lika mycket kongresstid åt att fördöma hur svenska arbetare behandlas av storföretag, hur svenska löner pressas eller hur svenska välfärdssystem kollapsar?

Sverigedemokraterna lade motion efter motion om Israel och Palestina, argumenterade för att flytta svenska ambassaden till Jerusalem och avveckla UNRWA. De har tydliga åsikter om hur Sverige ska förhålla sig till en konflikt i Mellanöstern. Men när lägger de lika detaljerade motioner om hur svenska kommuner konkret ska räddas från ekonomisk kollaps?

Högern och vänstern verkar vara ärkefiender när det gäller utrikespolitik - de anklagar varandra för att ha fel sida i Israel-Palestina-konflikten, de bråkar om hur mycket som ska ges till Ukraina, de slåss om vilken moral som är rätt. Men titta på vad de faktiskt gör gemensamt: båda lägger oproportionerligt mycket energi och passion på utländska konflikter jämfört med svenska problem.

Din lön, dina matpriser som ökat 25 procent medan de väntade fyra år med att sänka momsen, din vårdkö, din mammas operation som skjuts upp månad efter månad - allt detta existerar i deras värld men som administrativa punkter att bocka av, inte som saker värda den typ av engagemang som utrikespolitiken får.

Programmeringen

Du har formats att acceptera detta genom årtionden av systematisk undervisning. Globalismen har lärt dig att hela världens problem är ditt moraliska ansvar medan dina egna problem är egoistiska att fokusera på. Liberalismen kallar dig global medborgare och får dig att skämmas för att bry dig mer om din mammas vårdkö än om palestinska patienters situation. Socialismen predikar internationell solidaritet som alltid måste komma före solidaritet med dina egna grannar.

Resultatet är att du börjar tycka som de gör - att det viktiga och moraliska är att bry sig om Gaza medan det att bry dig om svenska vårdköer känns smått och nationalistiskt på något fult sätt. Du har lärt dig att moralen finns i att titta utåt, att verklig godhet mäts i hur mycket du bryr dig om människor längst bort från dig, att prioritera ditt eget folk är något endast rasister gör.

Detta tjänar dem perfekt eftersom uttalanden om Israel eller Ukraina aldrig kostar dem något på riktigt. De kan vara moraliska, passionerade och engagerade utan att någonsin behöva leverera faktiska resultat eftersom det inte är deras ansvar att lösa konflikter i Mellanöstern eller avsluta kriget i Ukraina. Men svenska vårdköer är deras direkta ansvar, svenska matpriser påverkas av deras politik, och där kan de faktiskt hållas ansvariga om de misslyckas.

Så de lägger energin där den känns bra men inte kostar något. 150 motioner om Israel och Palestina ger dem möjlighet att visa moral utan ansvar. Förslag om att tredubbla Ukrainastödet låter dem vara generösa med pengar som ska lösa andras problem. Särskilda riksdagsdebatter om Gaza visar engagemang för lidande de aldrig behöver faktiskt lindra.

Att faktiskt fixa svenska vårdköer är däremot deras faktiska jobb där de kan misslyckas offentligt. Att sänka matmomsen permanent istället för tillfälligt efter fyra års väntan skulle kosta dem faktiska pengar de hellre ger till utlandet. Detta är mycket mer riskfyllt politiskt än att ha starka åsikter om konflikter tusentals kilometer bort.

Din vrede är värdefull

Du är förmodligen arg nu, antingen på Israel eller på Palestina, på Trump, på Rysslands invasion eller Ukrainas korruption. De har fått dig att rikta din vrede mot mål du aldrig kan påverka - konflikter i andra länder, makthavare som inte bryr sig om vad svenska medborgare tycker, problem som inte är ditt ansvar att lösa.

Men vad händer om du vänder vreden inåt istället, mot dem som faktiskt har makt över ditt liv? 111 miljarder kronor har gått till Ukraina sedan 2022 medan svenska regioner samma period kämpat med växande underskott - varför accepterar du att pengarna alltid hittas för andra men aldrig för dig? Riksdagen behandlade 150 motioner om Israel och Palestina men ingen särskild debatt begärdes om svenska vårdköer trots att systemet kollapsar - varför är det okej?

Matpriserna ökade 25 procent mellan 2022 och 2025 men regeringen väntade fyra år med att sänka momsen, och då bara tillfälligt - varför tolererar du att de tjänade pengar på din nöd genom höga momsintäkter medan de pratade om moral i Gaza? Centerpartiet ville tredubbla stödet till Ukraina till 75 miljarder per år medan svenska kommuner varslade personal för att de saknade några miljarder - varför låter du dem komma undan med att kalla det för att “leda Europa” istället för att svika Sverige?

Miljöpartiet lämnade KU-anmälan om regeringens ansvar för att förhindra folkmord i Gaza men ingen KU-anmälan om regeringens ansvar när svenska patienter dör i vårdköer - varför är andras liv viktigare än svenskars?

De räknar med att du inte vänder blicken, att du fortsätter vara upptagen med utländska konflikter som de aldrig kan hållas ansvariga för. Medan du scrollar X och blir förbannad på Netanyahu eller Putin eller Trump kan de fortsätta negligera de svenska problem de faktiskt har makt att lösa. Din vrede är värdefull för dem när den riktas utåt men farlig när den vänds mot deras faktiska prioriteringar.

Tänk på all energi du lagt på att ha åsikter om Israel och Palestina, alla debatter om rätt och fel i Ukrainakriget, alla inlägg du läst om Trump. Vad har det gett dig konkret i ditt faktiska liv? Din vårdkö är lika lång, dina matpriser lika höga efter fyra år utan momssänkning, din lön lika pressad. Ingenting i din verklighet har förbättrats av att du vet vad du tycker om konflikter på andra sidan jorden.

Men om du lagt samma energi på att kräva svar om varför 150 motioner läggs om Mellanöstern men ingen särskild debatt hålls om svenska vårdköer? På att fråga varför 111 miljarder hittas till Ukraina men 16 miljarder till svenska regioner verkar omöjligt? På att organisera dig med andra som vill att svensk politik faktiskt ska handla om Sverige med samma passion som den handlar om utlandet? Då hade du kanske fått något konkret.

Sverige som din sak

Du behöver inte bli likgiltig för världen och det handlar inte om att blunda för andras lidande. Men du måste förstå skillnaden mellan vad som är ditt ansvar och vad som faktiskt påverkar ditt liv konkret. Din mamma i vårdkö är ditt ansvar att bry dig om, svenska arbetares löner påverkar din ekonomi direkt, svenska barn i dåliga skolor blir dina framtida kolleger och grannar.

Konflikt i Mellanöstern? Du kan inte påverka den, du kontrollerar den inte, ditt engagemang där förändrar ingenting utom att det tar energi från det du faktiskt kan förändra genom att påverka svenska politiker. Ukrainas krig? Tragiskt men inte ditt problem att lösa när svenska regioner samtidigt kollapsar ekonomiskt och tvingas stänga vårdavdelningar.

Det här handlar om prioritering baserad på verklig förmåga att påverka och verkligt ansvar för konsekvenserna. Din förmåga att påverka har gränser och dessa gränser sammanfaller i hög grad med Sveriges gränser - du kan rösta på svenska politiker, du betalar svensk skatt, du påverkas av svenska beslut, du bor i det svenska samhället som antingen fungerar eller kollapsar beroende på vad som prioriteras.

De prioriterar det avlägsna och ouppnåeliga framför det näraliggande och faktiskt påverkbara. Du behöver göra tvärtom - prioritera det näraliggande, det konkreta, det du faktiskt kan påverka genom att ställa krav på dem som har makt över ditt liv.

Varje gång en politiker börjar prata om Gaza med passion, avbryt och fråga varför samma passion inte finns för svenska vårdköer. Varje gång de vill moralisera om Ukraina, ställ frågan varför matmomsen fick ligga kvar i fyra år medan priserna ökade 25 procent. Varje gång riksdagen debatterar Mellanöstern med känsla, kräv svar om varför ingen särskild debatt hålls om det svenska sjukvårdssystemets kollaps.

Tvinga dem att prata om dig med samma passion som de pratar om andra. Om Sverige med samma känsla som de pratar om världen. Om verkligheten du lever i med samma engagemang som de ägnar åt konflikter de aldrig kan lösa.

De kommer fortsätta

150 motioner kommer läggas om utrikespolitik nästa år också. Särskilda riksdagsdebatter kommer begäras om konflikter i andra länder. Partier kommer föreslå ökade anslag till bistånd och Ukraina. KU-anmälningar kommer lämnas in om regeringens ansvar för internationell rätt långt borta.

Allt detta kommer fortsätta eftersom det ger dem möjlighet att visa moral utan ansvar, passion utan konsekvenser, engagemang utan risk. Men du kan sluta delta i teatern de skapar.

Du kan sluta bli arg på Trump, sluta debattera Israel och Palestina, sluta låta dem styra din uppmärksamhet mot det avlägsna och ouppnåeliga medan ditt eget liv förfaller. Fokusera istället på svenska problem, på dem som faktiskt har makt över ditt liv, på beslut som faktiskt påverkar din vardag.

När politiker talar, lyssna bara på vad de säger om Sverige och hur mycket energi de lägger där jämfört med utlandet. När de pratar om svenska frågor med samma känsla och engagemang som de pratar om Gaza eller Ukraina, då har du fått dem att faktiskt bry sig. Tills dess är resten bara teater för att du inte ska ställa krav på deras faktiska jobb.

Svenska regioner saknade 16 miljarder men Sverige har skickat 111 miljarder till Ukraina. 40 procent av patienter väntar för länge på operation men riksdagen höll särskild debatt om Gaza. Matpriserna ökade 25 procent på fyra år men regeringen väntade med momssänkningen, och då bara tillfälligt, medan 150 motioner handlade om Israel och Palestina istället.

Accepterar du det eller börjar du ställa krav? De kommer fortsätta spela teater. Frågan är om du fortsätter köpa biljett eller om du börjar kräva att de gör sitt faktiska jobb - att styra Sverige för svenskars bästa, inte för att känna sig goda genom att engagera sig i hela världens konflikter medan ditt land kollapsar runt dig.

Första maj 2024, Stockholm. Demonstrationståget rör sig genom gatorna med sina fanor och banderoller, slagord om rättvisa och solidaritet. Men något är annorlunda den här gången.

Bland de röda fanorna och socialistiska symbolerna syns iranska flaggor. Inte shahens gamla flagga med lejonet och solen – inte exiliraniers symbol för det sekulära Iran före 1979. Nej, regimens flagga. Den islamiska republikens flagga, med Allahu Akbar upprepat 22 gånger som påminnelse om revolutionen som kvävde allt som vänstern säger sig stå för. Och bredvid dem vajar palestinska flaggor, folkmassan skanderar slagord för Gaza medan organisatörerna ser på med gillande.

Det här är inte längre arbetarrörelsens dag. Det här är något annat.

Fredrik Malm från Liberalerna noterade det redan då, fast hans observation försvann snabbt i det vanliga mediebruset. “Förutom att palestinierna får stöd av den totalitära diktaturen Kuba så uppträder de aggressivt och vrålar på arabiska så folk blir rädda”, skrev han efter att ha bevittnat demonstrationerna. “Det är enorm skillnad mot iranier, syrianer och kurder som alltid manifesterar för att vinna svenskar – inte stöta dem ifrån sig.”

Han såg diktaturers flaggor på demonstrationerna, såg aggressiviteten och islamismen som präglade de pro-palestinska tågen. Det var inte svårt att se – om man ville se. Men den svenska vänstern ville inte se, eller rättare sagt: de hade redan valt sida.

För det som Fredrik Malm observerade på demonstrationerna 2024 var bara symtomet. Sjukdomen hade spridit sig mycket längre, mycket djupare, mycket längre bak i tiden. Under flera decennier hade den svenska vänstern – åtminstone stora delar av den – gjort något som aldrig kunde erkännas öppet: De hade bytt socialism mot islamism.

Från klasskamp till kalifatets försvar

Tänk på vad socialism en gång betydde. Arbetares frigörelse från exploatering, kvinnors frigörelse från förtryck, en sekulär stat som skyddar alla medborgare lika, internationell solidaritet med alla förtryckta oavsett religion eller nationellt ursprung. Nu vajar iranska regimens flagga på första maj-tåget, och ingen i ledningen verkar fundera över vad det säger om var rörelsen är på väg.

Det är inte ett misstag. Det är inte en tillfällighet. Det är slutpunkten på en process som pågått i decennier, där svenska vänstern – bit för bit, kompromiss för kompromiss, tystnad för tystnad – övergav sina principer för något helt annat.

Amineh Kakabaveh visste det. Hon hade sett det inifrån, levt det, kämpat mot det. Som riksdagsledamot för Vänsterpartiet försökte hon belysa hedersförtryck i förorterna, kvinnors utsatthet under islamistiskt inflytande, hur religiös fundamentalism kvävde unga människors liv. Vad hände? Hennes egna partikamrater kallade henne “ryktesspridare”, sa att hon ägnade sig åt “rasistiska beskrivningar av islam”. Partiledningen frös ut henne systematiskt. “Jag har varit utfryst i riksdagsgruppen och berövats alla demokratiska uppdrag som en ledamot kan ha i ett parti”, berättade hon 2017, och det var inte dramatik utan saklig beskrivning av hur partiet behandlade den som vågade säga det obekväma.

När hon fortsatte sin kamp mot hedersförtryck genom föreningen Varken hora eller kuvad blev hon tillsagd att sluta. Vänsterpartiet ville inte ha den typen av arbete, och Kakabaveh förstod varför: “Partiet vill ha stöd hos de konservativa, patriarkala och religiösa grupper som anser att socialtjänstens arbete för att skydda hedersutsatta barn är ‘diskriminerande’”. Det var inte en gissning utan en observation grundad på år av erfarenhet inifrån systemet.

2019 uteslöts hon ur partiet. Officiellt för att ha spridit “fake news”, men vilka fake news egentligen? Att hon beskrev växande islamism i svenska förorter, att hon påstod att socialistiska principer offrades för religiös fundamentalism, att hon varnade för något partiet vägrade erkänna. Det räckte.

Hur övergången skedde

Den här transformationen från socialism till islamism visar sig inte bara i symboler och enskilda konflikter. Den är djupare än så, mer systematisk, och den löper genom tre parallella spår som förstärker varandra: ideologisk anpassning, systematiskt politiskt stöd, och direkt finansiering. Tillsammans skapar de något som inte går att förklara bort som isolerade händelser eller olyckliga missförstånd.

Ta ideologin först. När Vänsterpartiet reserverade sig mot utreseförbud för att stoppa könsstympning och tvångsäktenskap var argumentet att man var “rädd för att personer från en viss kultur kommer att misstänkliggöras”. Läs det igen. Islamisternas argument – att kritik mot praktiker som könsstympning är “diskriminerande” mot en hel kultur – vann över flickors rätt till kroppslig integritet. Det är inte socialism. Det är kapitulation inför religiös fundamentalism, paketerad i antirasistiskt språk.

Eller titta på reservationen mot särskild brottsrubricering för hedersrelaterade brott, samma mönster. Man ville inte “misstänkliggöra” någon kultur, som om förtryck upphör att vara förtryck när det utförs i religionens namn, som om socialistisk feminism plötsligt ska backa tillbaka när gärningsmännen kommer från “fel” bakgrund. Amineh Kakabaveh sa det rakt ut: “Vänsterpartiet anpassar sig till islamisterna som viftar bort allt som uttryck för rasism.”

Det systematiska politiska stödet går längre än enstaka beslut. När moskéer får bygglov trots extrema kopplingar, när böneutrop tillåts trots protester från dem som flytt från liknande samhällen, när Islamic Relief får fortsatt stöd trots upprepade skandaler och kopplingar till Muslimska Brödraskapet – då är det inte längre misstag utan policy. Socialdemokrater talar vid invigningar av moskéer där deras egna kvinnliga riksdagsledamöter inte tillåts sitta bland männen, och ingen verkar se ironin. De tar första spadtaget för jättemoskéer med oklar finansiering och kallar det “integration”. När Omar Mustafa – som under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet kontroversiella talare – valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse 2013 var reaktionen först beröm. Först när mediedrevet blev för stort fick han avgå, och då till Ibn Rushd istället där han kunde fortsätta samma arbete fast utom strålkastarljuset.

Och när svenska feminister besöker Iran 2017, den “första feministregering i världen”, kliver de fram inför president Rouhani i hijab, i långa svarta kappor, i underdånighet. “Detta är lagen”, sa de, “och vi måste respektera deras kultur.” Medan iranska kvinnorättsaktivister som Masih Alinejad – i exil för att hon annars skulle dödas – bad europeiska politiker stå för sin värdighet och vägra hijab-kravet. “Hycklare”, kallade hon dem, och det är svårt att argumentera mot.

Men det är den finansiella sidan som gör det hela omöjligt att förneka.

Mellan 2004 och 2023 betalade svenska myndigheter ut minst 1,9 miljarder kronor till elva islamistiska organisationer med kopplingar till Muslimska Brödraskapet. Islamic Relief ensamt har fått 1,337 miljarder kronor från Sida sedan 2005 – det är inte fickpengar, det är systematisk finansiering av en organisation vars kopplingar till islamism dokumenterats gång på gång. Vad är Islamic Relief? En organisation där ordföranden för tyska grenen prisade Hamas som “stora män” som besvarat “Muslimska Brödraskapets gudomliga och heliga uppmaning”.

Tyskland och Nederländerna upphörde med bidrag på grund av detta. Sverige fortsatte betala, år efter år, utan att ställa några som helst krav.

Ibn Rushd – studieförbundet med direkta kopplingar till Muslimska Brödraskapet – fick statsbidrag år efter år trots att rapporter visade att deras studiematerial rättfärdigade stening, misogyni och homofobi. Fjorton olika svenska myndigheter hade gett medel till organisationen, och ingen verkade bry sig om vad pengarna användes till. Först 2024 avfinansierade Folkbildningsrådet dem, efter år av protester och dokumenterad bevisföring.

MSB:s rapport från 2017 av terrorforskaren Magnus Norell visade tydliga kopplingar mellan Islamiska förbundet i Sverige, Sveriges Unga Muslimer, Islamic Relief, Ibn Rushd och Muslimska Brödraskapet.

Samma personer rör sig mellan toppositioner i dessa organisationer – det är inte ens dolt. Samma ideologi genomsyrar verksamheten, samma mål uttrycks öppet: att bygga en parallell islamisk sektor i Sverige grundad på islamistisk identitetspolitik. Och vad gör svenska myndigheter? De fortsätter betala. År efter år. Miljard efter miljard.

Iran 1979 – historiens varning

Det finns en historisk parallell som borde skrämma varje socialist, varje feminist, varje demokrat som ser vad som händer i Sverige idag, och den heter Iran 1979.

I den revolutionära euforin 1978-79 såg sig den iranska vänstern som segrare. De var bättre organiserade än islamisterna, mer ideologiskt skolade, starkare i studentrörelsen. De hade kämpat mot Shahens diktatur i decennier och nu var segern nära. För dem var det religiösa inslaget i revolutionen “ett nödvändigt ont utan större politisk betydelse för det framtida Iran”. De trodde – precis som de europeiska tänkare de läst – att religion tillhörde det förgångna, att den skulle dö ut med modernitetens utbredning. Det var marxistisk teori, väletablerad, självklar.

Men medan vänstern teoretiserade, organiserade islamisterna folk via moskéerna. De tog marxistisk analys av samhälleliga orättvisor och klädde den i religiöst språk, gjorde den mer gångbar bland de nyligen urbaniserade samhällsgrupperna som fortfarande levde med en religiös världsbild. De byggde nätverk medan vänstern diskuterade abstrakt teori. De skapade lojalitet medan vänstern skrev manifester. De förberedde maktövertagandet medan vänstern firade revolutionens seger.

Vänstern vann slaget mot Shahen. Islamisterna vann kriget om staten.

Vad hände sedan? Repression. Förföljelse. Arkebusering. De vänsteraktivister som hjälpt revolutionen blev de första offren för den nya regimen – inte slumpmässigt utan systematiskt, metodiskt. Tusentals avrättades, tiotusentals fängslades, hela den iranska vänstern krossades under några år. Idag, 2026, sitter överlevande från den generationen i exil och försöker varna européer: Gör inte vårt misstag. Förstår ni inte vad som händer när man allierar sig med islamister?

Men den svenska vänstern lyssnar inte. De har ju Islamic Relief att stödja, Ibn Rushd att finansiera, moskéer att inviga.

Iran 2025-2026 – den andra varningen

Och sedan hände det igen, fast på ett sätt som gör tydligt vad iranier faktiskt vill ha. Slutet av december 2025 exploderade Iran i uppror, och det officiella narrativet handlade förstås om ekonomisk kris – inflation på 42 procent, valuta som kollapsar, matpriser som fördubblas.

Men iranier brände moskéer. Trettiotal under de första veckorna. Natten till 9 januari var värst med över tjugo bränder på bara några timmar. Folk i Teheran jublade när Al-Rasool-moskén stod i lågor, samma sak i Zahedan, Mashhad, Isfahan – överallt flammar dessa mot natthimlen som ett tydligt budskap om vad revolten egentligen handlade om.

Varför just moskéer? De kunde ha bränt regimbyggnader, polisstationer, domstolar – det gjorde de också, men moskéerna stack ut som islams symboler, teokratins fundament. Det var inte slumpmässigt våld utan riktad symbolik. Kvinnor brände sina hijabs offentligt på gator och torg. En ung kvinna i Teheran tände sin cigarett på flamman från ett brinnande porträtt av ayatolla Khamenei, och videoklippet spreds viralt innan internet stängdes av. Demonstranter ropade “Ett liv för Iran” och “Länge leve shahen” – de ville ha den sekulära monarkin tillbaka, tillbaka till före 1979 när imamer inte styrde varje aspekt av livet.

Detta var inte ekonomiska protester. Det var uppror mot islam som statsmakt, och regimen förstod det perfekt. Mellan 8 och 12 januari – bara fem dagar – registrerades minst 3,379 döda på iranska sjukhus. Totalt över 2,500 bekräftade döda, möjligen upp till 20,000 beroende på vilka källor man litar på. Säkerhetsstyrkorna använde tunga DShK-maskingevär mot demonstranter, samma vapen som används i krig. Sjukhus fick order att inte behandla skadade demonstranter, och i vissa fall gick säkerhetsstyrkor in på akutmottagningar och sköt de redan skadade. Det var inte upprorsbekämpning utan en massaker.

Men hur rapporterade svenska medier? “Oroligheter” och “ekonomiska protester”. Inflationen, valutakrisen, levnadskostnader, till och med klimatförändringar. De nämnde moskéerna i förbigående, som en bisak, något udda som hände vid sidan av de “riktiga” protesterna. De förklarade inte varför folk skanderade för monarkin och en sekulär stat, fördjupade sig inte i vad det betyder när iranier bränner islams symboler.

För att berätta den historien måste man erkänna något obekvämt – att iranska folket gjorde uppror mot islam, inte bara mot “regimen” eller “ayatollorna” utan mot teokrati som system, mot de “islamiska värderingarna” som kvävt dem i 47 år. Och det kan man inte säga, inte i Sverige 2026 där islam rasifierats och behandlas inte som en tro eller politisk lära, utan som en sorts etnicitet där att kritisera islam likställs med rasism.

En exiliranier skrev i ett öppet brev som aldrig fick särskilt stor spridning: “Anledningen är att de inte vill erkänna det mest obekväma – att det iranska folket gör uppror mot islam självt. För att rapportera ärligt måste man förklara att Islamiska republiken i årtionden har kvävt allt under ett prästerskap som ser frihet som ett brott, men man kan inte berätta historien utan att kritisera islam som ideologi.”

Varför detta är farligt för framtiden

Det finns dem som säger att det här är överdrivet, att svensk vänster fortfarande står för sina värden, att samarbete med muslimska organisationer är nödvändigt för integration och inkludering. Men titta på vad som faktiskt händer. Svenska socialister bär regimens flagga på första maj medan iranier dör för rätten att bränna den. Vänsterpartiet utesluter den som kämpar mot hedersförtryck och behåller dem som försvarar islamistiska organisationer. 1,9 miljarder kronor i skattemedel har gått till organisationer med kopplingar till Muslimska Brödraskapet. Det här är en ren och skär kapitulation.

Och här är faran som ingen vill tala om: Islamister behöver inte vänsterns hjälp för alltid. De behöver den bara tills de är starka nog att klara sig själva, tills moskéerna är byggda och finansierade, tills nätverken är etablerade och förankrade i sina communities, tills organisationerna är så pass integrerade i det svenska civilsamhället att de inte längre behöver politiskt skydd från vänstern.

Precis som i Iran 1979 där vänstern hjälpte revolutionen och sedan krossades av den. Vad tror svenska socialister kommer hända då? Tror de att Islamic Relief kommer försvara HBTQ-rättigheter när de inte längre behöver statliga bidrag? Att Ibn Rushd kommer kämpa för kvinnors frigörelse när de har egen ekonomisk bas? Att Islamiska förbundet kommer stödja sekulär stat när deras nätverk av moskéer och skolor är fullt etablerat?

Iran 1979 ger svaret. Tusentals avrättade vänsteraktivister, hela generationer krossade, och de som överlevde sitter nu i exil och försöker varna: Det ni gör i Sverige – vi gjorde det i Iran. Det slutade inte bra för oss.

Vad som borde ha hänt

Svenska feminister 2017 borde ha vägrat hijab i Teheran, inte för att provocera utan för att stå för sina principer. Iranska kvinnorättsaktivister bad dem om det, förklarade varför det var viktigt, och de valde affärer istället. Vänsterpartiet borde ha stått med Amineh Kakabaveh när hon belyste hedersförtryck istället för att utsätta henne för utfrysning och mobbning. Svenska myndigheter borde ha stoppat bidragen till Islamic Relief efter den första skandalen istället för att fortsätta pumpa in miljardbelopp år efter år. Socialdemokrater borde ha sagt nej till att tala i moskéer där deras egna kvinnliga ledamöter inte får sitta bland männen istället för att ta första spadtaget och kalla det integration.

Vid varje vägskäl – år efter år, beslut efter beslut – har svensk vänster valt kortsiktig politisk bekvämlighet framför långsiktig principfasthet. De har valt islamistiskt stöd framför kvinnors rättigheter, finansiering av religiösa organisationer framför sekulär stat, och tystnad om förtryck framför solidaritet med förtryckta. Och nu står de med regimens flagga på första maj och undrar varför iranier inte vill ha deras solidaritet.

Din plats i detta

Över 2,500 iranier – möjligen många fler – dog för rätten till ett sekulärt samhälle, för kvinnors frihet från hijab-tvång, för ett Iran utan teokratiskt förtryck. De brände moskéer, skanderade för monarkin, gjorde uppror mot islamistiskt styre medan svensk vänster bar regimens flagga genom Stockholms gator.

Det säger något fundamentalt om vad som hänt med den svenska vänstern, om vad socialism blivit när den byts ut mot islamism, om vad som händer när principer offras för kortsiktig politisk vinst.

Du som läser detta – du som kanske själv identifierar dig som vänster, som feminist, som socialist – måste fråga dig: Är detta verkligen vad rörelsen ska stå för? Miljarder till organisationer med Muslimska Brödraskapets kopplingar? Utfrysning av dem som kämpar mot hedersförtryck? Tystnad när iranier dör för sekulär frihet?

För om svaret är ja, då har vänstern redan kapitulerat. Då är Iran 1979 inte längre en varning utan en förebild, och det återstår bara att vänta på när islamister inte längre behöver vänsterns stöd och kan vända sig mot sina tidigare allierade. Och då – när moskéerna är byggda, organisationerna etablerade, pengarna utbetalda – då kommer svensk vänster förstå vad iransk vänster förstod 1979: Att de hjälpte bygga något som sedan krossade dem.

Men det kommer vara för sent.

Vad vet du om dina förfäder?

För de flesta svenskar är svaret nästan ingenting. Kanske ett namn, kanske två. En vag uppfattning om att någon odlade mark någonstans, att någon arbetade i fabrik. Men vad de tänkte, vad de kämpade för, vad de bar med sig - det är borta. Glömt. Som om det aldrig hade existerat.

Detta är inte slump. Detta är resultatet av fyra decennier av systematisk avskiljning. Liberalismen rev bort dina rötter och förklarade att du inte behöver dem - du är fri individ, obunden, självständig. Socialdemokratin ersatte svenska folket med global arbetarklass och lärde dig att din lojalitet ska riktas mot abstrakta internationella ideal. Materialismen förklarade att döda är döda, att historia inte spelar någon roll, att bara nuet och din egen tillfredsställelse betyder något. Globalismen lärde dig att alla folk är lika värda vilket i praktiken betyder att ditt eget folk inte är speciellt värt att bevara.

Tillsammans skapade dessa krafter dig - isolerad, rotlös och utan historia. Någon som flyter genom tillvaron utan band till det som kom före eller det som kommer efter. Du står ensam i nuet, avskuren från tusentals år av kontinuitet, och undrar varför livet känns så tomt.

Men tomheten är inte bara en personlig tragedi. Den är en nationell katastrof. För när svenskar inte känner sina förfäder, när de inte vet vad deras förfäder bar, då saknar de något fundamentalt - kraften att försvara sig.

Genom tusen år har samma cykel upprepats i svensk historia. När svenskar glömmer vad de är, när de tappar bandet till det som levt genom generationer, då kapitulerar de. Hansan kontrollerade svensk handel och svenskarna böjde sig. Danska fogdar exploaterade Sverige och folket accepterade det. Nu dikterar Bryssel svenska lagar och vi kapitulerar utan kamp. Massinvandring ersätter vårt folk demografiskt och vi står tysta, passiva, som om vi saknar förmåga att reagera.

Glömska är kapitulation.

Men varje gång svenskar minns vad de är, varje gång något väckts i dem som kopplar dem till något större och äldre, då har det omöjliga skett. Då har detta lilla folk rest sig mot övermakten och vägrat böja sig.

Det som väckts i dessa ögonblick har ett namn. Det är inte personligt mod, inte individuell storhet, inte slump. Det är något som levt i det svenska folket genom tusentals år - något orubbligt, något som vilar under lugna tider men vaknar när folket hotas. Något som manifesterar sig genom människor när det verkligen behövs.

Det är folksjälen.

När folksjälen vaknar

Engelbrekt kände den vakna inom sig år 1434. Han var ingen adelsman, ingen militär ledare, bara en man från folket som såg utländska fogdar exploatera Sverige och kände att detta inte kunde fortsätta.

Något reste sig i honom - inte bara personlig ilska utan en kraft som kom från något djupare än han själv. Han började tala, organisera, samla. Och folket kände samma kraft vakna i sig. Det exploderade i en revolt som skakade hela riket. Detta var inte ett planerat uppror ledd av någon elit. Detta var folksjälen som manifesterade sig genom vanliga människor och sa nej - detta får inte ske.

Gustav Vasa kände samma kraft år 1520. Efter Stockholms blodbad flydde han genom Dalarnas skogar, jagad, ensam, med hela Danmark mot sig. Rent logiskt var allt förlorat. Men något drev honom vidare. Dörr efter dörr, by efter by, samlade han bönderna. De hade ingenting - ingen armé, inga resurser, ingen makt. Men de kände något i sig själva som inte böjde sig. Samma orubbliga vilja som alltid levt i folket. De tog tillbaka sitt land inte för att de var starkare utan för att folksjälen manifesterades genom dem och det gjorde motstånd oundvikligt.

Karl den tolfte, femton år gammal när han blev kung, fylldes av samma kraft. Tre stormakter attackerade Sverige samtidigt - Danmark från väst, Ryssland från öst, Polen från syd. Rationellt sett var försvaret omöjligt. Sverige borde kapitulera, förhandla, böja sig. Men folksjälen böjer sig inte för logik. Den böjer sig inte för odds. I arton år försvarade han Sverige mot övermakten. Vid Narva stod hans åttatusen man mot fyrtiofem tusen ryssar och bröt dem. Inte enbart genom militärt geni utan för att något orubbligt levde genom honom - samma anda som rest Engelbrekt, samma vilja som fyllde Gustav Vasa.

Detta är inte tre separata berättelser om exceptionella män.

Detta är tre manifestationer av samma kraft. Olika epoker, olika hot, olika människor - men samma folksjäl som väcks när Sverige står vid avgrunden.

För folksjälen är inte individuell. Den existerar inte i någon enskild person. Den lever genom det svenska folket som kollektiv - överförd från generation till generation genom kultur, uppfostran och berättelser. Den är något transcendent som varar längre än enskilda liv men som manifesteras genom människor när den behövs. När den vilar ligger den latent, glömd men inte död. När den vaknar är den en kraft som kan förändra allt.

Och nu vilar den.

Moderna svenskar ser sitt land invaderas - inte militärt utan demografiskt, inte snabbt utan gradvis - och står hjälplösa. De ser pensionärer som byggde folkhemmet våldtagna i äldreomsorg av människor som aldrig borde funnits här. De ser unga flickor våldtagna och strypta med sina egna skosnören tills hjärnskador gör dem stumma och rullstolsbundna, hela framtiden förstörd innan livet knappt börjat. De ser sin kultur tystas, sin historia förnekas, sitt folk systematiskt ersättas. Och de gör ingenting.

Inte för att de saknar information. Inte för att de inte bryr sig. Utan för att de saknar kraft. Kraften att faktiskt stå emot, att faktiskt säga nej, att faktiskt försvara kommer inte från argument eller statistik. Den kommer från folksjälen. Och när den sover finns ingen vilja. Bara passiv kapitulation inför det oundvikliga.

Men folksjälen är inte död. Och den kan väckas.

Respekt för dem som kom före och för de som kommer efter

För att förstå hur måste vi se vad som faktiskt väcker den. Det är inte automatiskt. Folksjälen överförs genom kultur - genom berättelser, traditioner, medvetet levande av arvet. När överföringen bryts, när folket glömmer sin historia och sina förfäder, då försvagas folksjälen. När överföringen återupptas, när människor börjar behandla folket och dess historia som något heligt, då vaknar den igen.

Detta förstod vi redan för två och ett halvt årtusende sedan. En insikt om att du inte är någon isolerad individ utan en länk i en väldigt lång kedja. Att de som kom före dig gav dig allt du har - språk, kultur, land, identitet. Att du har ett ansvar att leva värdigt så att de hade varit stolta. Att du ska föra vidare till nästa generation vad du fått från föregående. Att leva på ett vis som visar respekt för dem som kom före och för dem som kommer efter. Genom detta - genom att behandla bandet mellan generationer som heligt - skapades kontinuitet och mening som överlevt årtusenden.

För Sverige betyder det att återupptäcka vad som alltid funnits i svensk kultur men glömts bort. Respekt för förfäder. Behandla folksjälen som helig. Inte genom religiös tro utan genom konkret handling och medvetet engagemang.

Och detta händer redan, fragmentariskt och instinktivt. Varje år samlas svenskar vid Karl XIIs staty för att lägga ner kransar på hans dödsdag. Tusentals forskar i sina släktträd, söker sina rötter, hungrar efter bandet till förfäder. Människor reser till Gamla Uppsala och står vid kungshögarna och känner något de inte kan artikulera. Detta är folksjälens embryo - instinktiva handlingar som söker efter mening, efter kontinuitet, efter något större.

Men instinkten behöver bli medveten. Handlingarna behöver få sitt djup.

För folksjälen väcks inte genom tomma ritualer. Du kan besöka Karl XIIs staty varje år utan att känna något. Lägga kransar som mekanisk tradition. Det är ihåligt om det inte fylls med mening.

Folksjälen väcks genom meningsfull handling - när du fyller handlingen med medvetet engagemang. När du står vid statyn och verkligen minns vad han gjorde. När dina tankar går till den minderårige kungen som stod mot tre stormakter och vägrade böja sig. När du känner att han bar något - något orubbligt - och att samma något finns i dig om du låter det. Då, i det ögonblicket av verkligt engagemang, vaknar folksjälen.

På samma vis som mening aldrig uppstår genom att bara röra sig genom livet utan genom medveten närvaro i det du gör, så väcks folksjälen genom att du menar det när du bär den. Existentialismen lär oss att du blir vad du gör - men bara om du vet varför du gör det när du gör det. Så blir du bärare av folksjäl genom att agera som bärare med medvetenhet om vad du bär.

När du aktivt arbetar för folkets överlevnad inte av abstrakt plikt utan för att du är folket, deras framtid är din framtid - då förkroppsligar du folksjälen.

När ilskan blir kraft

Men folksjälen väcks inte bara genom reflektion och minne. Den väcks också i ilskan.

När du läser om den åttioåriga pensionären som blev våldtagen i äldrevård där hon skulle vara trygg. Det kunde ha varit din farmor. De som byggde folkhemmet är förrådda. När du läser om flickan som våldtogs och ströps med sina egna skosnören tills hjärnskadorna gjorde henne stum och rullstolsbunden, hela hennes framtid förstörd innan den började. Det kunde ha varit din syster.

Ilska uppstår. Djup, brännande, rätt ilska.

Och i det ögonblicket har du ett val. Förtryck den - som liberalismen lärt dig. Jag får inte vara arg, det är omoraliskt, vad kan jag göra ändå. Låt ilskan dö. Bli passiv igen. Eller omvandla den. Inse att denna ilska inte är personlig. Den är folksjälen som väcks. Samma kraft som exploderade genom Engelbrekt när han såg sitt folk exploaterat. Samma vilja som fyllde Gustav Vasa när han såg svenska adelsmän slaktade i Stockholms blodbad. Samma orubbliga anda som sa nej - detta får inte ske.

När du tar din ilska och omvandlar den till engagemang - detta måste stoppas, jag ska kämpa för mitt folk - då manifesteras folksjälen. Den lever genom din rättfärdiga vrede. Den lever genom ditt beslut att agera. Den lever genom din vägran att acceptera folkets förstörelse.

Detta är kärlek - till de som gav dig allt och som nu försvinner. Kärlek som blir kraft när det älskade hotas. På samma vis som en moder som ser sitt barn hotat inte tänker rationellt utan agerar med orubblig kraft, så reagerar folksjälen när folket hotas. Den ger dig vilja att stå emot det som rent logiskt känns övermäktigt.

För det är folksjälens funktion. Den är inte poetisk metafor. Den är Sveriges sköld.

Genom tusen år har den väckts när Sverige hotades. Genom Engelbrekt, genom Gustav Vasa, genom Karl den tolfte. Varje gång folket stod vid avgrunden reste den sig. Orubblig. Och Sverige överlevde. Den är anledningen till att Sverige finns. Inte slump, inte geografi, inte rikedom. Folksjälen som manifesteras när den verkligen behövs och gör det omöjliga möjligt. Men nu när Sverige står vid sitt värsta hot någonsin - inte militär invasion utan demografisk utplåning - vilar den. Och därför finns ingen kraft att försvara. Folk ser vad som händer men agerar inte. De förstår hotet men saknar vilja. För vilja kommer från folksjäl, och utan den är allt motstånd omöjligt.

När folksjälen ligger vilande så ger vi bort vårt land. Till Hansan som exploaterade vår handel. Till danskarna som ockuperade vårt territorium. Till Bryssel som dikterar våra lagar. Till massinvasion som ersätter vårt folk. Glömska är kapitulation. Det har alltid varit så. När svenskar glömmer vad de är, när de tappar bandet till folksjälen, då förlorar de förmågan att säga nej.

Men när de minns - när folksjälen väcks - då händer det omöjliga. En minderårig kung försvarar på tre fronter samtidigt. Logiken säger att det ska vara omöjligt. Han borde kapitulera. Men folksjälen böjer sig inte för logik. Den böjer sig aldrig.

Förstå vad detta betyder. Folksjälen garanterar inte att du aldrig förlorar. Karl XII förlorade. Sverige förlorade sin stormaktsställning. Men Sverige överlevde.

Det är folksjälens verkliga kraft - inte att alltid vinna utan att vägra dö. När folksjälen lever kan folket ta slag efter slag, förlora strid efter strid, men fortsätta ändå. När den vilar ger folket upp efter första motgången.

Idag ser det mörkt ut. Massinvandringen har pågått i decennier. Mycket är redan förlorat. Men om folksjälen vaknar - om tillräckligt många vägrar acceptera utplåning - då kan Sverige överleva även detta. Inte genom lätt seger utan genom orubblig vägran att kapitulera.

Och denna kraft finns kvar. Den har inte dött. Den väntar bara på att väckas. Och den väcks när tillräckligt många behandlar den som helig.

Detta är inte någon religiös tro. Detta är en medveten sekulär spiritualitet - djup respekt för något verkligt men immateriellt. Folksjälen existerar. Den manifesteras genom människor. Den överförs genom kultur. Den kan glömmas och den kan återupptäckas. Och när tillräckligt många medvetet lever som bärare av den - när tillräckligt många hedrar förfäder som bar den, berättar historia som överför den, agerar för folkets överlevnad som förkroppsligar den - då reser den sig igen.

Och när den reser sig kan Sverige inte falla. För då har vi samma kraft som reste Engelbrekt mot utländska gamar. Samma vilja som fyllde Gustav Vasa när han befriade Sverige från dansk ockupation. Samma orubbliga anda som gjorde att Karl den tolfte stod upp mot hela Europa. Den finns inom dig. Inte som möjlighet utan som verklighet. Du är bärare av tusen år av svensk historia. Samma blod som rann genom deras ådror rinner genom dina. Samma kultur som formade dem formar dig. Samma folksjäl som manifesterades genom dem väntar i dig.

Väck den genom att minnas. Lär dig om Engelbrekt, Gustav Vasa, Karl den tolfte - inte som torra historiska fakta utan som manifestationer av vad som lever i dig. Besök platser där svenska kungar ligger begravda, där runstenar vittnar om tusen år, där slaget stod. Inte som turist utan med medvetenhet om att detta är ditt arv. Berätta för dina barn om svenska hjältar och svenska traditioner och känn att du överför något odödligt.

Väck den genom att omvandla ilska till kraft. När du ser brotten mot ditt folk - pensionärer, förrådda, flickor förstörda, folket utbytt - ta ilskan och förvandla den till engagemang. Detta måste stoppas. Jag ska kämpa för mitt folk. Låt folksjälen manifesteras genom din vägran att böja dig.

Väck den genom att leva som bärare. Varje val du gör, fråga dig om Engelbrekt skulle vara stolt.

Om Gustav Vasa skulle känna igen dig som svensk. Om du är värdig det arv de gav dig. Låt den frågan styra ditt liv och folksjälen blir levande genom dig.

För när tillräckligt många gör detta - när tillräckligt många behandlar folksjälen som helig, lever som dess bärare, omvandlar ilska till kraft - då uppstår något verkligt. Då är ni inte längre isolerade individer utan en kollektiv kraft. Folksjälen existerar mellan människor, genom människor. När tusentals känner den vakna samtidigt blir ni något större än summan av era delar. Då kan ingenting stoppa er. Inte Bryssel. Inte globala eliter. Inte någon demografisk invasion. För då bär ni samma kraft som försvarade Sverige genom tusentals år. Samma orubbliga vilja som aldrig böjde sig för övermakten.

Dina förfäder gav dig allt. De försvarade detta land när det verkade omöjligt. De vägrade kapitulera när alla odds var emot dem. De bar folksjälen genom sin tid och lämnade den till dig.

Vad gör du med den?

Du kan välja allt - var du bor, vad du köper, vem du är. Obegränsad valfrihet, inga band, ingen som bestämmer över dig. Men tomheten bara växer. Isolationen fördjupas. Meningslösheten kryper närmare varje dag.

Du har formats till exakt det samhället behöver: Ett isolerat, hjälplöst får som behöver sin herde. Liberalismen rev bort din gemenskap och förgiftade dina relationer. Socialismen rev bort din handlingskraft. Tillsammans skapade de dig - ensam, maktlös, beroende.

Men det finns en väg ut. Inte genom politik, inte genom röstning, inte genom att vänta på att någon annan ska rädda dig. Vägen ut börjar inombords. Den börjar med revolt mot allt de gjort dig till.

Den börjar med en intern revolution.

Vakna - Se vad de har gjort dig till

Liberalismen lärde dig att du är en fri individ som inte behöver något eller någon. Du ska “vara dig själv”, “välja fritt”, “låta ingen styra dig”. Men i praktiken betyder det att du glömmer att du på varje nivå är en del av något - din familj, ditt folk, ditt land. Att enbart tänka på dig själv är att förkasta dem som gav dig allt. Du är fisken som bespottar vattnet den simmar i.

Samtidigt lärde socialismen dig att du alltid är ett offer. Offer för dina chefer, för de med pengar, för systemet självt. Bara staten kan hjälpa dig. Du är maktlös, hjälplös, beroende. Detta förhindrar dig från att ta ansvar för ditt eget liv, från att uppfylla din egen potential. Kombinationen är perfekt för kontroll: Liberal isolation river bort din gemenskap och förgiftar varje relation. Socialistisk offermentalitet river bort din handlingskraft. Kvar står ett isolerat, maktlöst får som måste lyda sin herde. Därför kan de fortsätta styra och kontrollera dig.

Och konsekvenserna syns överallt omkring dig. Svenska kvinnor lever i en epidemi av osäkerhet - våldtäktsbrott har skjutit i höjden. Både socialdemokratisk och borgerlig politik har tillåtit invandring och samhällsklimat som skapat detta. Men du har blivit så avtrubbad, så programmerad, att du accepterar det. Din naivitet speglar etablissemangets. Vi har blivit så insnöade på att rädda hela världen att vi glömt våra egna ungdomar och pensionärer. Svenska barn överges. De som byggt landet glöms bort. Men hela världens problem ska vi lösa. Detta är programmeringens frukt - dina egna räknas mindre än främlingar.

Därför behövs en intern revolution. Inte för att känna dig bättre. Inte för personlig utveckling.

Utan för att dessa problem inte kan lösas av isolerade individer som bara tänker på sig själva. De kräver folkgemenskap. Och folkgemenskap kräver att du först slår dig fri från det som de har format dig till.

Agera - Revoltera mot vad de har gjort dig till

Den interna revolutionen är inte politisk. Det är inte att byta parti eller rösta annorlunda. Det är djupare. Det är en existentiell omvandling av vem du är.

Det börjar med att bara tänka på dig själv.

Liberal indoktrinering har gjort dig till en isolerad atom. “Du först, du sist, du alltid.” Din lycka, dina rättigheter, din frihet, dina val. Allt kretsar kring dig som individ. Men detta är lögnen som håller dig fången.

Du är inte en isolerad atom. Du är en del av något som fanns före dig och kommer att finnas efter dig. Din farfar levde för något större än sig själv. Din farmor offrade för kommande generationer. Men du - du lever för nästa helg, nästa köp, nästa upplevelse som ska fylla tomheten.

Sluta.

Inse att du inte är början och slutet. Du är en bärare av ett arv. Vårdare av en tradition. Din existens har mening endast i relation till något större - din familj, ditt folk, din kultur.

När du tänker bara på dig själv, förkastar du dem. När du förkastar dem, förlorar du dig själv.

En intern revolution innebär att lämna bakom sig själviska värden.

Konsumtion som livsmening. Karriär som identitet. “Självförverkligande” som tom ego-tillfredsställelse. Individuell framgång mätt i pengar och status. Detta är de värden som liberalism och globalism matat dig med. Men de ger inte mening. De har aldrig gett mening. Du kan köpa vad du vill - tomheten finns kvar. Du kan nå vilken position som helst - meningslösheten försvinner inte. För dessa värden är konstruerade för att hålla dig på plats. Konsumerande, producerande, beroende.

Verkliga värden är annorlunda. Plikt. Ansvar. Omsorg om dina närmaste. Att bygga något som överlever dig. Att försvara det som är värt att försvara. Att leva för något större än dig själv - inte för att förneka dig själv, utan för att bli dig själv genom det större.

När du tar hand om din familj är det inte självuppoffring. Det är hur du blir fullständig. När du arbetar för ditt folks välmående gör du det inte av plikt - du gör det för att ditt välmående är deras välmående. Detta är inte altruism. Detta är sanningen om vem du är.

En intern revolution innebär att börja integrera i en större helhet.

Inte bara “gå med” i något. Inte bara delta ytligt. Utan att bli ett med svenskt kulturellt liv. Din identitet är oskiljbar från ditt folks identitet. Din framtid är oskiljbar från ditt folks framtid. När du inser detta - verkligt inser det, inte bara intellektuellt utan existentiellt - då förändras allt.

Tänk på när du fiskar med dina barn vid familjens sommarstuga. I det ögonblicket är ni inte separata individer som råkar befinna er på samma plats. Ni delar något - upplevelsen, traditionen. Du för vidare något dina föräldrar gav dig. Dina barn får något de ska ge vidare till sina barn. Detta är kulturell kontinuitet. I handlingen - att faktiskt fiska, faktiskt vara där, faktiskt dela traditionen - uppstår mening. Inte genom att tänka på mening, inte genom att söka mening, utan genom att leva meningsfullt.

Och samtidigt, när du för kulturen vidare genom att leva den, så skyddar du den. Mot vad? Mot invasiv påverkan. Mot kulturell ersättning. Mot glömska.

Din handling är både personlig (du och dina barn får oförglömlig upplevelse) och kollektiv (traditionen lever vidare, kulturen bevaras).

Men det stannar inte vid sommarstugan. Integration i större helhet innebär att du börjar se dig själv som del av folkgemenskapen i allt du gör. När du arbetar, arbetar du inte bara för lön - du bidrar till något. När du träffar grannar, träffar du inte främlingar - du möter ditt folk. När du fattar beslut, fattar du dem inte som en isolerad individ utan som någon vars handlingar påverkar helheten.

Detta kräver en transformation av hur du tänker.

Inte bara ändra åsikt. Inte bara lära dig nya fakta. Utan fundamentalt omvandla ditt sätt att vara i världen.

Från “vad får jag ut av detta?” till “vad kan jag bidra med?”

Från passiv konsument till aktiv deltagare.

Från rädsla för förpliktelser till hunger efter meningsfulla band.

Från individuell frihet genom isolation till individuell frihet genom tillhörighet.

Detta är inte lätt. Liberal och socialistisk programmering sitter djupt. Du har levt hela ditt liv med deras värderingar, deras sätt att tänka, deras definition av vad som är gott och ont, framgång och misslyckande, frihet och slaveri. Att riva upp detta och bygga nytt kräver medvetet arbete.

Du måste aktivt granska varje impuls, varje tanke, varje värdering. När du känner “detta är mitt, jag behöver inte dela” - varifrån kommer den tanken? När du känner “varför ska jag bry mig, det är inte mitt problem” - vem lärde dig det? När du känner “jag kan inte göra skillnad ändå” - vilket system gynnas av din passivitet?

En intern revolution är inte en dramatisk omvälvning som händer över en natt. Det är en daglig kamp mot vad de format dig till. Varje gång du väljer gemenskap över isolation, ansvar över likgiltighet, handling över passivitet - då vinner du en liten seger. Och dessa små segrar ackumuleras.

Med tiden märker du förändringen. Tomheten börjar ge vika. Inte för att du fyllt den med mer konsumtion eller mer upplevelser, utan för att du slutat vara tom. Du är inte längre isolerad utan en del av en levande helhet. Du är inte längre ett maktlöst offer utan en aktiv deltagare. Du är inte längre en främling i ditt eget land utan hemma i din kultur.

Detta är djupare än politisk revolt. Politik är bara symptom. Verklig förändring börjar existentiellt. När du genomgår en intern revolution blir du någon annan. Inte en ny version av samma produkt, utan en fundamentalt annorlunda människa. Någon som kan bära ansvar. Någon som kan bygga. Någon som kan försvara. Och här är paradoxen som liberalismen aldrig kunde förstå: När du slutar vara en “fri” individ som bara tänker på sig själv, då blir du äntligen fri på riktigt. Individuell frihet och välmående uppstår genom kulturell kollektivism, inte trots den.

När du tillhör något större får din frihet innehåll. Frihet att göra vad? Frihet för vad?

Utan kulturell kontext är frihet bara en tom möjlighet som inte leder någonvart. Med kulturell förankring blir frihet verktyg för meningsfull handling.

När du bryr dig om ditt folks öde bryr du dig om ditt eget öde. Inte två separata saker utan en och samma. Ditt personliga välmående är beroende av folkets välmående. När ditt folk frodas, frodas du. När ditt folk lider, lider du - oavsett hur mycket pengar du har på kontot.

Detta är en insikt om verkligheten. Liberal lögn säger att du kan må bra medan ditt folk förstörs. Genom intern revolution förstår du att detta är omöjligt. Du är ditt folk. Deras öde är ditt öde.

Vad detta skulle innebära

Föreställ dig om tusentals svenskar genomgick denna interna revolution. Om tusentals slutade tänka bara på sig själva och började leva som en del av folkgemenskapen. Vad skulle hända?

Svenska kvinnor skulle inte längre leva i en epidemi av osäkerhet. För ett folk som genomgått intern revolution beskyddar sina egna. Inte genom att vänta på att politiker ska fixa det, inte genom att hoppas att staten ska agera, utan genom att kollektivt ta ansvar. När tillräckligt många bryr sig - verkligt bryr sig - om sina systrar, döttrar, mödrar, då uppstår handling.

Svenska ungdomar skulle inte överges. För folk som ser sig som en del av en kontinuitet investerar också i kommande generationer. Inte som välgörenhet utan som ett självklart ansvar. De unga är framtiden. Att överge dem är att överge sig själv. Svenska pensionärer skulle inte glömmas bort. För folk som förstår kulturell kontinuitet hedrar sina föräldrar. De som byggde landet, som offrade, som gav - de förtjänar mer än att svälta på osäkra pensioner eller genomleva dålig äldreomsorg medan hela världen ska räddas. Ett folk som genomgått denna intern revolution prioriterar sina egna äldre före främlingars bekvämlighet.

Problemet med liberal individualism och socialistisk statsdyrkan är att båda gör folklig handling omöjlig. Liberalism: “Du sköter ditt, jag sköter mitt.” Socialism: “Staten fixar det.” Resultatet: Ingen gör någonting.

Men efter denna interna revolution blir kollektiv handling naturlig. Inte genom tvång, inte genom stat, utan genom gemensam insikt om att vi är ett folk med ett gemensamt öde. Då behövs ingen lag som tvingar solidaritet. Då behövs ingen byråkrati som administrerar omsorg. Folk tar hand om varandra för att de är varandra. Detta löser inte alla problem över en natt. Men det skapar förutsättningar för lösningar. Ett folk som genomgått en intern revolution kan organisera sig, kan bygga parallella strukturer, kan ta tillbaka kontroll över sitt eget liv. Inte som isolerade individer utan som en mäktig gemenskap.

Vägen mot frihet börjar här

Intern revolution börjar med dig. Inte med politiker eller någon annan. Med dig.

Sluta vänta på att någon ska rädda dig. Sluta hoppas att nästa val ska fixa något. Sluta tro att du kan konsumera dig till mening.

Gör revolt mot vad liberalism och socialism format dig till. Slå dig fri från deras programmering. Lämna deras själviska värden bakom dig. Integrera i en större helhet och transformera hur du tänker och hur du ser på världen.

Detta är vägen. Den enda vägen. För utan intern revolution i tillräckligt många kommer ingen extern revolution eller förändring lyckas. Men när tillräckligt många genomför denna omvandling - då blir allt möjligt.

Börja idag. Bli den du var menad att vara - inte en isolerad konsument utan en del av ett levande folk.

Din interna revolution är början på folkets befrielse.

Varför röstar du egentligen?

Inte den formella anledningen – att det är din medborgerliga plikt, att demokratin kräver deltagande, att varje röst räknas. Utan den riktiga anledningen. Tror du att din röst faktiskt påverkar hur samhället styrs? Eller röstar du för att systemet säger att det är så demokrati fungerar – att du får göra ditt val vart fjärde år, sedan lämna över makten till andra?

I Malmö har Socialdemokraterna styrt i nästan hundra år. I vissa valdistrikt på Rosengård fick de 80 procent av rösterna 2018. Det är siffror man vanligtvis ser i enpartistater. Men Sverige är ju en demokrati. Vi har fria val. Oppositionspartier. Oberoende medier. Rättssäkerhet.

Så varför ser resultatet ut som det gör?

För att demokrati har blivit något man köper sig till. Något man riggar mellan valen. Något som utspelar sig i strukturer du aldrig får rösta om.

Priset på din röst

Tre Malmöföreningar vittnar nu om hur Socialdemokraterna pressat dem att samla röster åt partiet. En förening som fått omkring en miljon kronor i kommunala bidrag berättar hur pengarna som skulle öka valdeltagandet istället användes för att mobilisera S-röster. Föreningsföreträdare beskriver uppmaningar att dela ut förkryssade valsedlar. Hot om indragna bidrag för dem som inte samarbetar.

Det handlar inte om en isolerad incident. Det handlar om hur makt fungerar när samma parti styr tillräckligt länge för att växa samman med strukturerna. När kommunens bidragssystem blir partipolitiskt verktyg. När det som ska stärka civilsamhället istället skapar beroende.

Men Malmö är bara toppen av isberget.

Socialdemokraternas lotteriverksamhet omsätter över 500 miljoner kronor årligen. Vinsten som gick till partiet uppgick 2021 till 152 miljoner kronor – 45 procent av partiets totala inkomster det året. Det är mer än partistödet. Mer än medlemsavgifterna. Lotterierna är inte en sidoverksamhet. De är partiets ekonomiska motor.

Och hur har denna verksamhet drivits? Genom aggressiv telefonförsäljning riktad mot äldre, dementa, förvirrade människor. Försäljare instruerades att säga till kunder som inte hade råd: “Nu när det handlar om ynka 99 kronor – det är inte ens en bulle och kaffe på pressbyrån i dag.” Försäljningschefen för lotteriet ledde verksamheten från Barcelona samtidigt som han var efterlyst i Sverige och hade kopplingar till kriminella gäng i Malmö.

Mellan 2014 och 2017 hamnade 8000 personer hos Kronofogden för obetalda S-lotter. Spel på kredit är förbjudet i Sverige – men partipolitiska lotterier hade ett undantag som Socialdemokraterna drev igenom 2004, när de satt i regeringen. I maj 2025 fick partiet böter på tre miljoner kronor av Spelinspektionen för bristande kontroll över verksamheten.

Efter årtionden av skandaler antog riksdagen äntligen nya regler. Från 1 januari 2026 försvinner undantaget från kreditförbudet. Partilotterier måste börja betala spelskatt. Transparenskraven skärps. Men skadan är redan skedd – systemet fungerade i decennier precis som det var designat att fungera. Och de 152 miljoner kronorna per år under alla dessa år har gett ett politiskt övertag som inte försvinner bara för att reglerna äntligen ändras.

Och så har vi AiP Media – det S-ägda mediebolag som driver sajter och konton i sociala medier där det knappt framgår att ett parti ligger bakom. Politikkollen presenteras som ett neutralt uppslagsverk för barn och unga, men artiklar om socialdemokratiska ledare är skrivna i reklamlika tonfall medan texter om oppositionspolitiker fokuserar på skandaler och problem. Meme-kontot “Jävla uland” har ingen tydlig koppling till Socialdemokraterna alls – du måste klicka dig fram genom flera lager för att överhuvudtaget förstå att det finansieras av partiet.

Bolaget kringgår Metas förbud mot politiska annonser genom att kalla sina kampanjer för “redaktionellt innehåll”. Det får presstöd – skattepengar avsedda för oberoende journalistik. T.o.m. en tidigare chefredaktör för AiP kräver nu att stödet dras in: “Det är propaganda, inte journalistik.”

Tre skandaler. Tre olika områden. Ett gemensamt mönster.

Maskinrummet ingen pratar om

Liberal demokrati säger att folket styr genom fria val. Representanter väljs, mandat fördelas, regering bildas. Mellan valen har medborgarna rätt att organisera sig, påverka, protestera. Men den grundläggande maktutövningen sker genom de folkvaldas beslut i parlament och kommunfullmäktige.

Det är en vacker berättelse. Den är också ofullständig.

För vad händer mellan valen? Vem kontrollerar de strukturer som avgör vad väljarna överhuvudtaget kan välja mellan?

När ett parti har styrt tillräckligt länge blir gränsen mellan parti och institution suddig. Malmö stad och Socialdemokraterna i Malmö är inte längre separata enheter – de har vuxit samman. Föreningsbidragen är formellt kommunala, beslutade enligt demokratiska regler. Men när samma parti kontrollerar både budgeten och föreningslivet i decennier, när kommunala tjänstemän och partiaktivister rör sig i samma nätverk, när bidragens storlek korrelerar med områdets valresultat – då är vi inte längre i demokratins värld. Då är vi i klientalismens.

Och klientalism är inte korruption i traditionell mening. Det är något mycket värre. Korruption är när någon bryter reglerna. Klientalism är när reglerna själva skapar beroendestrukturer.

Föreningarna i Malmös utsatta områden lever på kommunala bidrag. De erbjuder språkstöd, ungdomsverksamhet, sociala nätverk. Viktiga funktioner. Men när kommunen är huvudsaklig finansiär och kommunen är Socialdemokraterna – vad händer då med en förening som inte “samarbetar”? Som inte hjälper till att mobilisera röster?

Du behöver inte hota explicit när beroendet är totalt. Makten ligger i strukturen.

Lotteriverksamheten har fungerat på samma sätt. Socialdemokraterna har genom årtionden av regeringsmakt gett sig själva – eller tekniskt sett, “partipolitiska lotterier” – lagliga undantag som ingen annan har haft. Undantag från kreditförbudet. Lindrigare penningtvättskontroller. Möjlighet att sälja till skuldsatta människor.

De enda andra länderna i Europa med partipolitiska lotterier är Finland, med varuvinster, och Norge, med begränsad omsättning. Speciallagstiftningen var svensk. Den var socialdemokratisk. Och den var enormt lukrativ – 152 miljoner kronor per år gav ett övertag ingen oppositionsrörelse kunde konkurrera med.

När oppositionen nu äntligen tagit bort undantagen ropade Socialdemokraterna om angrepp på demokratin. “Den antisocialdemokratiska lagen” kallade Aftonbladets politiska chefredaktör det. Magdalena Andersson frågade om hon fortfarande lever i ett fritt land.

Men frågan är väl snarare: Var det verkligen demokrati när ett parti kunde skriva lagar som gav dem själva ekonomiska fördelar i decennier? När skattebetalare indirekt subventionerade ett partis kampanjverksamhet genom att låta dem utnyttja sårbara människor på sätt andra inte fick? När det som kallas demokratiskt försvar egentligen var försvar av ett riggat system?

Och det mest talande: Ändringarna kom inte för att systemet var dåligt designat. Systemet fungerade precis som avsett. De kom för att skandalerna till slut blev för många för att ignorera. För att påtryckningar utifrån – från mediegranskning, från opposition, från människor som sett hur sårbara utnyttjades – till slut blev starka nog.

Men vad är värt att ändra reglerna för framtiden när skadan redan är skedd? När decennier av ekonomiskt övertag byggt en politisk maskin som kan överleva även utan sina privilegier?

AiP Media visar hur detta fortsätter. Ett S-ägt bolag som får presstöd – alltså skattemedel avsedda för oberoende journalistik – och som använder pengarna för att driva kampanjer i sociala medier där avsändaren döljs. Som kringgår annonseringsregler genom att kalla propaganda för redaktionellt innehåll. Som riktar sig till barn och unga med sajter som framstår som neutrala men systematiskt framställer ett parti positivt och dess motståndare negativt.

Och när detta avslöjas är svaret: “AiP är redaktionellt oberoende. Socialdemokraterna lägger sig inte i innehållet.” Som om det spelar någon roll. Bolaget ägs av partiet, finansieras av partiet, har kontor på samma adress som partiet, drivs av tidigare S-riksdagsledamöter. Men det är “oberoende” för att det står så i bolagsordningen.

Det här är inte enstaka regelöverträdelser. Det är en hel infrastruktur byggd för att säkra makt oberoende av vad väljarna tycker.

Demokratins skal

När demokrati reduceras till en valhandling vart fjärde år händer något fundamentalt med makten.

Den flyttar från vallokalerna till strukturerna. Från de folkvalda till de som kontrollerar resurserna mellan valen. Från det synliga beslutsfattandet till det osynliga beroendet.

I en liberal demokrati är valets funktion att legitimera makt. Om folket röstar är resultatet demokratiskt. Om folket inte gillar resultatet får de rösta annorlunda nästa gång. Systemet bygger på idén att valet är meningsfullt – att det faktiskt finns alternativ att välja mellan, att makten verkligen överförs baserat på röster, att besluten fattas av dem väljarna valde.

Men vad händer när föreningar i hela stadsdelar är ekonomiskt beroende av det styrande partiet? När ett parti har haft 152 miljoner extra per år i decennier från verksamhet andra partier inte fick bedriva? När opinionsbildning sker genom kanaler där avsändaren är dold och där skattepengar finansierar propaganda?

Då är valet fortfarande fritt i formell mening. Men det är meningslöst i praktisk mening.

Du kan rösta som du vill. Men föreningarna du är medlem i, de aktiviteter dina barn deltar i, den lokala organisering som ger dig inflytande – allt det finns kvar bara så länge makten vill. Information du får om politiken är filtrerad genom kanaler du inte vet ägs av ett parti. Alternativen som presenteras för dig har redan sorterats.

Detta är inte en konspiration. Det är systemlogik.

När samma aktör kontrollerar både den formella makten genom valresultat och de informella strukturerna genom bidrag, ekonomiska resurser och mediebolag, uppstår något som ser ut som demokrati men fungerar som oligarki. En oligarki där eliten inte håller sig kvar genom våld eller öppet förtryck, utan genom att äga spelplanen.

Och eftersom spelet formellt är demokratiskt – vi har ju val, opposition, pressfrihet – blir kritik lätt att avfärda. “Vi vann valet demokratiskt.” “Andra partier får också driva lotterier.” “AiP är ett fristående bolag.”

Sant. Och fullständigt irrelevant.

För när demokratin bara är ett event vart fjärde år, när allt däremellan ägs av någon annan, när strukturerna som avgör ditt liv aldrig ställs på valdagen – då spelar det ingen roll hur fritt valet är. Då har demokratin blivit ett skal.

Varför det spelar roll för dig

Du kanske tänker att detta är partipolitik. Socialdemokraterna mot högern. En skandal som kommer blåsas upp, sedan glömmas bort, sedan upprepas i något annat sammanhang med något annat parti.

Men det här handlar inte om ett parti. Det handlar om vad som händer med demokratin när den reduceras till en procedur.

Liberal demokrati säger att folket styr genom sina representanter. Men den ger inget svar på frågan: Vad hindrar representanterna från att rigga systemet så att de förblir representanter? Om du har makt att skriva lagar, kontrollera budgetar, fördela resurser – varför skulle du inte använda den makten för att säkra att du behåller den?

Svaret liberalismen ger är: konkurrens. Andra partier utmanar. Väljarna kan byta. Makten alternerar.

Men konkurrens fungerar bara om spelplanen är neutral. Om alla spelar efter samma regler. Om ingen har strukturella fördelar som går bortom själva valet.

Malmöfallet visar vad som händer när spelplanen inte är neutral. När kommunala bidrag blir verktyg för maktbehållande. När föreningar i utsatta områden måste välja mellan stöd och oberoende. När “demokrati” betyder att du får rösta, men resultatet påverkas av hur beroende du är av makten innan du kom till vallokalen.

Lotteriskandalen visar hur ett parti kan bygga ekonomisk infrastruktur som gör dem immuna mot demokratiska förändringar. När du i decennier har haft 152 miljoner extra per år från verksamhet dina konkurrenter inte fick bedriva, när du kunde utnyttja sårbara människor på sätt andra förbjöds, när riksdagen – där du ofta satt i majoritet – gav dig undantag från reglerna – då byggde du en ekonomisk maskin vars effekter fortsätter långt efter att privilegierna tagits bort. Tio, tjugo år av ekonomiskt övertag skapar organisatorisk kapacitet, nätverk, lojaliteter som inte försvinner bara för att reglerna äntligen ändras.

AiP-fallet visar hur information kontrolleras. Hur medier som ska vara oberoende istället blir propagandaverktyg. Hur barn och unga matas med politiskt vinklad information förpackad som neutral kunskap. Hur opinionsbildning flyttar från öppen debatt till dolda kampanjer där ingen vet vem som egentligen pratar.

Tillsammans bildar de en bild av något mycket större: Ett system där demokrati är en ceremoni vi genomför vart fjärde år, medan verklig makt utövas i strukturer vi aldrig får rösta om.

Och här kommer det som betyder något för dig personligen: När demokratin blir ett skal lever du i en illusion av inflytande. Du tror att din röst räknas. Du tror att politiken formas av valresultat. Du tror att om tillräckligt många tycker annorlunda kommer saker att förändras.

Men verkligheten är att du röstar om vilket lag som får sitta i riksdagen medan de verkliga besluten – om vem som får bidrag, vem som fick ekonomiska fördelar, vem som får forma opinionen – aldrig stod på valsedeln. Du får välja ledare medan ledarna äger strukturerna som avgör vad du kan välja.

Och så länge du tror att demokrati betyder att rösta vart fjärde år kommer du aldrig ifrågasätta varför ingenting förändras. Du kommer skylla på väljarna, på oppositionen, på att “folk inte förstår”. Du kommer aldrig se att systemet är byggt för att överleva oavsett vad du röstar.

Det är därför detta spelar roll. Inte för att Socialdemokraterna är onda eller för att lotterier är dåliga. Utan för att hela konstruktionen – där demokrati reduceras till periodiska val medan makten utövas i strukturer som aldrig ifrågasätts – gör dig maktlös.

Vad som måste förändras

Säg att du förstår problemet. Säg att du ser hur demokratin har blivit en fasad medan makten flyttat in i ekonomiska strukturer, bidragssystem, mediebolag. Vad gör du åt det?

Liberalismen svarar: rösta annorlunda. Hårdare regler. Mer transparens. Oberoende utredningar. Men det är att behandla symptomen utan att förstå sjukdomen. För problemet är inte att reglerna är för svaga eller att transparensen brister. Problemet är att makt alltid söker bevara sig själv, och ett system som centraliserar makt kommer alltid utveckla metoder för att göra den permanent – oavsett vilka regler du skriver.

Malmö visar det tydligt. Det finns regler för hur föreningsbidrag ska fördelas. Likställighetsprincipen. Allmänintresse. Demokratiska grunder. Men när samma parti styr i hundra år blir reglerna verktyg snarare än begränsningar. Inte genom att bryta dem, utan genom att äga strukturerna som tillämpar dem.

Lotteriskandalen visar samma sak. Reglerna har nu äntligen ändrats – efter årtionden av missbruk. Men ändringen kom inte för att systemet självkorrigerade. Den kom för att externa påtryckningar tvingade fram den. Och de fördelar som byggts upp under alla dessa år – den organisatoriska kapaciteten, nätverken, de lojaliteter pengar köper – de försvinner inte över en natt.

Så vad är alternativet?

Det börjar med att förstå var verklig makt ligger. Inte i vallokalen. Inte i riksdagen. Utan i de strukturer som formar ditt dagliga liv: arbete, boende, föreningsliv, lokal organisering.

Om din förening är beroende av kommunala bidrag för att överleva, har du ingen verklig frihet att organisera dig. Om ditt arbete ägs av någon som bara är intresserad av vinst, har du inget inflytande över det du spenderar största delen av din vakna tid på. Om medier ägs av politiska aktörer som döljer sin agenda, har du ingen möjlighet att bilda dig en genuin uppfattning.

Verklig demokrati kräver verkligt oberoende. Och verkligt oberoende kräver kontroll över de resurser ditt liv bygger på.

Det betyder inte statlig kontroll. Det har vi redan – och resultatet är klientalism. Det betyder inte marknadskontroll. Det har vi också – och resultatet är att kapital styr. Det betyder direkt kontroll, av människor tillsammans, över det som påverkar dem.

En förening som ägs av sina medlemmar och finansieras genom deras avgifter behöver inte fråga kommunen om lov. En arbetsplats som ägs av de som jobbar där behöver inte maximera vinst till externa ägare. Ett mediebolag som drivs av läsarna behöver inte optimera för annonsintäkter eller partipolitiska budskap.

Och när tillräckligt av dessa strukturer finns blir den representativa demokratin mindre viktig. Inte för att val inte längre behövs, utan för att de frågor som påverkar ditt liv fattas närmare dig. Av dig. I sammanhang där du faktiskt har inflytande.

Detta kallas ibland för lokalt självstyre. Ibland för ekonomisk demokrati. Ibland för subsidiaritet – principen att beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå. Namnet spelar mindre roll än principen: makt bör ligga hos dem som påverkas av besluten.

Malmös föreningar behöver inte kommunala bidrag om de äger sina egna lokaler, driver sina egna verksamheter, finansieras direkt av deltagarna. Då kan kommunen inte köpa deras röster. Då är de fria att organisera sig som de vill.

Partier behöver inte lotterier om politiskt engagemang bygger på människor som aktivt deltar, inte passivt finansierar. När verklig förändring sker i det lokala, i arbetsliv och föreningar och vardagliga strukturer, blir rikspolitiken mindre central. Då behöver partier inte vara ekonomiska imperier.

Media behöver inte vara vare sig stats-finansierade eller parti-kontrollerade om människor själva driver de kanaler de litar på. När information produceras av dem som använder den, försvinner behovet av gömda avsändare och manipulativa kampanjer.

Detta är inte utopi. Det är hur samhällen har organiserat sig i större delen av mänsklig historia. Lokala förbund. Självorganisering. Det vi kallar “demokrati” idag – representativ, centraliserad, fokuserad på periodiska val – är en historisk anomali. Ett experiment från 1800-talet som visat sig lätt att kapa.

Bortom valet

När allt är förbi, vad kommer stå skrivet om din tid? Att du levde i en demokrati? Att du hade rösträtt? Att du deltog i val?

Eller att du levde i ett system där rösten var fri men valet var riggat? Där demokratin var en industri, driven av pengar du aldrig såg, kontrollerad av strukturer du aldrig fick påverka, formad av krafter som gömde sig bakom ord som “oberoende” och “redaktionell integritet”?

Sanningen är att demokrati aldrig var tänkt att vara passiv. Inte något du gör vart fjärde år. Utan något du lever. Varje dag. I ditt arbete. I din förening. I ditt område. Demokrati var organisering, deltagande, direkt kontroll över det som rör dig.

Vad hände? Hur blev demokrati synonymt med val?

Det hände när vi lät representationen ersätta deltagandet. När vi trodde att välja ledare var samma sak som att styra själva. När vi accepterade att makt skulle utövas från avstånd, av experter, genom institutioner vi inte kontrollerar.

Och när demokrati blev ett event istället för en process, blev det lätt att köpa. Enkelt att rigga. Trivialt att kontrollera.

Malmös föreningsbidrag är inte anomalin. Lotteriernas undantag var inte misstaget. AiP Medias dolda kampanjer är inte skandalen.

Skandalen är systemet som gjorde allt detta möjligt. Ett system där makt koncentreras, där val legitimerar men inte förändrar, där demokratin är en ceremoni utan substans.

Men det behöver inte vara så.

Det finns ett annat sätt. Ett sätt där besluten fattas av dem de påverkar. Där ekonomin ägs av dem som arbetar. Där föreningslivet bygger på deltagande, inte bidrag. Där media drivs av dem som läser, inte av dem som betalar för påverkan.

Det kräver inte revolution. Det kräver organisering. Att bygga alternativ. Att skapa strukturer som gör det gamla systemet överflödigt.

När tillräckligt många föreningar äger sina lokaler blir kommunala bidrag mindre viktiga. När tillräckligt många människor organiserar sig lokalt blir rikspolitiken mindre avgörande.

Och när det händer – när verklig makt ligger där den borde, hos människor i sina sammanhang – då blir demokratin verklig igen. Inte för att vi röstar mer. Utan för att rösterna betyder något. För att besluten fattas där de utförs. För att makten ligger hos dem den påverkar.

Det är dit vi måste. Inte genom att reformera systemet. Utan genom att ersätta det. Inte genom att vinna val. Utan genom att göra valen mindre viktiga. Inte genom att ta makten. Utan genom att bygga vid sidan om den.

För i slutändan är frågan inte vem som styr. Frågan är varför vi accepterar att bli styrda.

Du har fler valmöjligheter än någonsin. Du kan välja karriär, stad, livsstil, identitet. Så varför känner du dig då mer hjälplös än någonsin?

Val utan makt

Fundera över vad du faktiskt kan påverka i ditt liv, inte vad du tekniskt sett har möjlighet att välja utan vad du verkligen har makt att forma och bevara över tid. Du kan välja mellan 47 sorters yoghurt i mataffären, du kan byta streamingtjänst när du vill, du kan välja vilket varumärke du föredrar på dina skor och kläder. Obegränsade valmöjligheter i triviala konsumentbeslut, men när det kommer till de fundamentala ramarna för ditt liv, de strukturer som verkligen påverkar din vardag och din framtid, där har du praktiskt taget inget inflytande alls.

Friheten omdefinierades under de senaste decennierna, och förändringen skedde så gradvis att de flesta knappt märkte övergången. Från att forma din omgivning, att aktivt delta i hur ditt samhälle utvecklades, till att enbart handla i den miljö någon annan redan skapat åt dig. Du “uttrycker dig själv” genom vad du köper, genom vilka produkter du konsumerar och vilka varumärken du omger dig med, inte genom vad du faktiskt gör, skapar eller bygger tillsammans med andra. Konsumtionsfrihet ersatte verklig makt, och bytet presenterades som framsteg.

Ta ditt boende som exempel på hur illusorisk din valfrihet egentligen är. Du spenderade månader på att hitta rätt område för din familj, sökte efter någonstans lugnt och tryggt, gärna nära naturen men inte för långt från arbetet. Du köpte hus, slog rot i området, lärde känna grannarna och började bygga de relationer som gör en plats till ett hem. Sedan, några år senare, bestämmer kommunen att just ditt område ska “integreras” genom omfördelning av nyanlända, och demografin i din förort förändras fundamentalt på tre år. Du valde området för vad det var när du flyttade dit, för den atmosfär och de förutsättningar som då rådde. Staten ändrade det till något helt annat utan att fråga dig. Ditt val, som du trodde skulle forma din familjs vardag i årtionden framåt, betydde ingenting i slutändan. Du konsulterades aldrig, dina preferenser räknades inte, och dina invändningar föll för döva öron.

Skolan fungerar på exakt samma sätt, vilket du märker när dina barn börjar sin utbildning. Du valde område delvis just för den goda skolan, läste på om resultat och rykte innan ni flyttade dit. Men nu spenderar lärarna halva lektionen på att översätta och förklara, för att tjugo olika språk talas i samma klassrum och gemensam grund saknas helt. Din dotters matematikundervisning späds ut drastiskt eftersom lärarens tid och energi går till att förklara grundläggande svenska ord istället för att faktiskt undervisa i matematik. Du kan tekniskt sett byta skola om du verkligen vill, förutsatt att du har råd med ett privat alternativ eller kan flytta till dyrare områden. Annars får du acceptera att ditt barns utbildning systematiskt anpassas nedåt till lägsta gemensamma nämnare, och att den kvalitet du sökte när du valde område har urholkats utan ditt medgivande.

Eller ta något så vardagligt och enkelt som att rasta hunden på kvällen, en aktivitet som borde vara fullständigt oproblematisk. Du gick tidigare till parken när du ville, vilken tid på dygnet som helst, utan att ens tänka på saken. Nu undviker du medvetet vissa tider och vissa delar av parken. Inte nödvändigtvis för att du är direkt rädd för specifika personer du mött där, utan för att hela atmosfären och känslan i området förändrats på ett sätt som är svårt att sätta fingret på men omöjligt att ignorera. Vad som tidigare var ett självklart delat utrymme, där alla förstod de oskrivna reglerna för hur man beter sig, känns nu som ett område som du inte riktigt äger eller kontrollerar längre. Du anpassar ditt beteende, inskränker frivilligt din egen rörelsesfrihet, minskar ditt användande av det offentliga rummet, allt detta utan att någon formellt förbjudit någonting eller ens uttalat ett hot.

Mer valmöjligheter i butikshyllorna än någonsin tidigare, men absolut noll inflytande över de grundläggande ramarna för ditt liv och din familjs framtid. Friheten att välja mellan produkter och tjänster finns kvar och utökas till och med ständigt, men valen betyder ingenting när själva spelreglerna för hur samhället fungerar ändras runt dig utan ditt medgivande. Du konsulteras aldrig om de beslut som faktiskt påverkar din vardag. Dina preferenser för hur ditt område ska se ut räknas inte. Dina åsikter om hur skolan ska fungera ignoreras. “Demokratisk frihet” har kommit att betyda att du får välja färg på bilen medan någon helt annan bestämmer vart vägen går, vem som får köra på den, och hur fort du får köra.

Frihetens osynliga grund

Men varför fungerar det egentligen så här, och varför betyder dina val så lite trots att du tekniskt sett lever i ett fritt samhälle där ingen direkt hindrar dig från att välja? Svaret ligger i något fundamentalt som de flesta aldrig reflekterar över eller ens känner till: frihetens dolda infrastruktur, den grund som måste finnas på plats för att valfrihet överhuvudtaget ska ha någon verklig betydelse.

Verklig frihet, den sorts frihet som faktiskt ger dig makt över ditt liv, kräver mycket mer än bara frånvaron av direkt tvång eller formella hinder. För att dina val verkligen ska betyda något över tid behöver du något mycket mer grundläggande och svårfångat. Du behöver först och främst ett gemensamt språk, inte bara i teknisk mening att folk kan kommunicera grundläggande information, utan ett språk där ord betyder samma sak för alla som använder dem och där kulturella referenser förstås utan förklaring. Du behöver för det andra delade spelregler som alla accepterar och följer utan att det krävs konstant juridisk tvist och hot om rättsliga konsekvenser för varje liten överträdelse. Du behöver för det tredje ett grundläggande förtroende för att andra människor i ditt samhälle håller vad de lovar och uppför sig hederligt även när ingen övervakar dem, utan att du behöver juridiska hot för att säkerställa detta. Och du behöver slutligen en omgivning där dina val faktiskt får påverka verkligheten på ett förutsägbart sätt istället för att ständigt omdefinieras och omtolkas av avlägsna krafter som du inte har någon kontroll över.

Ta Schweiz som det kanske tydligaste exemplet på hur detta fungerar i praktiken. Landet fungerar med minimal statlig inblandning på federal nivå, med en radikal form av subsidiaritet där enskilda kantoner fattar sina egna beslut om nästan allt från skatter till infrastruktur till utbildning. Men varför fungerar detta system så pass friktionsfritt, när liknande försök till decentralisering i andra länder ofta slutar i kaos och konflikt? Inte för att schweizare är genetiskt annorlunda eller har någon sorts medfödd fallenhet för samarbete som andra folk saknar. Det fungerar helt enkelt eftersom folk inom samma kanton, inom samma geografiska och kulturella enhet, delar tillräckligt med kulturell grund för att kunna fatta gemensamma beslut. De förstår varandra utan att varje liten detalj måste formaliseras i juridiska paragrafer och regelverk. Ett handslag mellan två schweizare i samma kanton räcker fortfarande för många typer av överenskommelser, eftersom båda parter förstår vad som är underförstått och vad som förväntas. Papperskontrakt och juridisk apparatur behövs inte för varje trivial överenskommelse, eftersom tillit och delade förväntningar gör dem överflödiga.

Samma princip gällde historiskt för de svenska socknarna, den grundläggande organisationsformen som i århundraden styrde det lokala livet på Sveriges landsbygd. Sockenstämman kunde fatta bindande beslut om allt från vägunderhåll till fattigvård, till hur man skulle hantera gemensamma resurser, allt detta utan omfattande byråkrati eller juridisk apparatur från centralmakten. Varför kunde detta fungera så pass smidigt, när moderna försök till lokalt självstyre ofta kräver berg av papper och otaliga jurister? Svaret är enkelt: eftersom alla i socknen delade grundläggande värderingar, språk och förståelse för hur saker skulle skötas. När konflikter uppstod, vilket de naturligtvis alltid gör när människor ska samarbeta, löstes de genom direkta samtal mellan människor som förstod varandras referensramar och kulturella utgångspunkter. Direktdemokrati fungerade inte trots den kulturella homogeniteten, som om detta vore något hinder att övervinna, utan tvärtom just på grund av den. Den gemensamma grunden var det som möjliggjorde frihet och självstyre.

Det här är frihetens verkliga men sällan uttalade hemlighet, något som tidigare generationer tog för givet men som vi tappat bort: Nationalism, förstådd i sin riktiga mening som gemensam kulturell grund, är inte frihetens fiende utan dess absoluta förutsättning. När folk delar kultur, språk, värderingar och historia kan de i hög utsträckning styra sig själva utan omfattande statlig inblandning, eftersom tillit och delade förväntningar gör tvång överflödigt. När de inte delar denna grund behövs istället konstant tvång för att överhuvudtaget hålla samhället funktionellt.

När kameror ersätter tillit

Vad händer då konkret när den gemensamma grunden försvinner och människor blir främlingar för varandra även inom samma geografiska gränser och samma juridiska system?

Sverige visar tydligt vägen framåt, eller snarare nedåt, i denna utveckling. När tillit mellan människor systematiskt eroderar måste något annat träda in och kompensera för förlusten, och det som träder in är alltid statlig kontroll i någon form. År 2006 fanns det 18 000 användare av övervakningskameror registrerade i Sverige, en siffra som redan då fick vissa att oroa sig över integriteten. År 2017, bara elva år senare, var siffran uppe i 33 000 användare, vilket motsvarar en ökning med hela 80 procent på drygt ett decennium. Men detta var bara början på utvecklingen, bara de första stegen i en process som skulle accelerera dramatiskt. Polisen hade år 2021 cirka 712 egna övervakningskameror uppsatta runt om i landet. Tre år senare, 2024, hade antalet exploderat till 2 500 kameror. Och regeringens uttalade mål, som de inte gör någon hemlighet av? Minst 5 000 övervakningskameror senast år 2027, en nära nog sjufaldig ökning på bara sex år.

Varför denna enorma och snabbt accelererande expansion av övervakning? Polisens egen motivering när de år 2017 inledde sin stora satsning var att kamerorna skulle “avstyra terrordåd, skottlossningar och sexuella övergrepp”, allvarliga brott som ingen kan ifrågasätta behovet av att bekämpa. Fokus lades särskilt på vad myndigheten kallade “särskilt utsatta områden”, ett uttryck som alla förstår men ingen riktigt vågar definiera för tydligt. En lagändring år 2018 gjorde därefter att brottsbekämpande myndigheter inte längre behöver söka tillstånd för att sätta upp nya kameror, utan det räcker med en enkel anmälan till tillsynsmyndigheten.

Men fungerar det då? Uppnår övervakningskamerorna sitt uttalade syfte att faktiskt minska brottsligheten och öka tryggheten? Brottsförebyggande rådet, som granskat frågan i flera omgångar, är tydliga i sina slutsatser: Kameror minskar inte våldsbrott i någon nämnvärd utsträckning. De kan visserligen halvera vissa typer av egendomsbrott som stölder på parkeringsplatser, där brottslingar tydligt agerar rationellt och undviker platser där de vet att de filmas. Men i stadskärnor och utsatta bostadsområden, alltså precis där de skulle behövas allra mest och där de motiverar sin existens med trygghetsskapande, där har kamerorna ingen statistiskt påvisbar effekt på personrelaterade brott som våld, rån eller sexualbrott. Storbritannien, som ofta framhålls som föregångsland i denna utveckling, har fler övervakningskameror per invånare än något annat land i världen. En genomsnittlig britt filmas uppskattningsvis 300 gånger per dag när hon rör sig i det offentliga rummet. Ändå har landet inte lägre andel våldsbrott än kulturellt och ekonomiskt jämförbara länder som har betydligt mindre övervakning.

Kamerorna löser alltså inte de problem de föreges lösa, men de fortsätter ändå att expandera i rasande takt. Svaret är egentligen ganska enkelt när man väl ser det: När tillit saknas mellan människor måste staten kliva in och kontrollera. När du inte känner din granne, inte delar hans värderingar, inte förstår hans referensramar, då kan ni inte längre lösa konflikter genom informella samtal. Varje interaktion blir potentiellt konfliktfylld och behöver därför övervakas. När konflikter inte längre kan lösas genom samtal på lika villkor behövs polisen som medlare. När gemensamma normer inte längre existerar måste regler formaliseras ner till minsta detalj och upprätthållas med tvång.

Vi har gått från sockenstämman, där grannar kände varandra och löste lokala problem själva genom direktdemokrati och ömsesidig tillit, till hundratals myndigheter med tiotusentals paragrafer som reglerar varje tänkbar aspekt av samhällslivet. Det kallades “frihet” när vanliga människor kunde sköta sina egna angelägenheter själva utan ständig statlig inblandning, när tillit gjorde övervakning överflödig. Nu kallas det istället “frihet” att du får välja leveranstid på ditt nästa paket från internethandeln, medan du filmas otaliga gånger per dag.

Singapores “framgång”

Men kanske finns det trots allt ett sätt att få mångkultur att faktiskt fungera utan att det hela kollapsar? Singapore lyfts ofta fram som just det lyckade exemplet som visar att det går, det multietniska samhället som faktiskt lyckades där andra misslyckats. Ett samhälle där 74 procent är etniska kineser, 13 procent malajer, 9 procent indier och 4 procent tillhör andra grupper, ändå med låg brottslighet, märkbart hög social tillit mellan grupperna, och ekonomisk framgång som få andra länder kan matcha. Om det kan fungera där, med så stor mångfald och så olika kulturer sida vid sida, borde det väl också kunna fungera här i Sverige om vi bara hittar rätt metod?

Låt oss därför titta mycket närmare på hur Singapore faktiskt uppnådde detta resultat, vilka metoder som användes och vad det egentligen kostade i form av frihet. Singapore föddes bokstavligen ur etniskt våld, ur den sorts konflikter som alltid hotar när olika folkgrupper tvingas dela samma territorium utan gemensam grund. 1964 års rasupplopp mellan den kinesiska majoriteten och den malajiska minoriteten dödade 23 människor och skadade ytterligare 454 på bara några dagar av kaotiskt våld. När Singapore sedan tvångsuteslöts ur den Malaysiska federationen 1965, efter politiska konflikter om just hur etniska relationer skulle hanteras, stod den nyfödda stadsstaten där med ett enormt problem: ett multietniskt samhälle helt utan gemensam historia att bygga på, helt utan gemensam kultur att falla tillbaka på, och med alltför färska minnen av vad som händer när etniska spänningar tillåts eskalera. Lee Kuan Yews lösning på detta existentiella problem var inte att ge befolkningen frihet att själva forma sina relationer och hitta samexistens organiskt, utan att införa omfattande kontroll uppifrån.

Börja med det mest grundläggande: var människor faktiskt får bo. 85 procent av alla singaporianer bor i dag i statligt ägda bostäder som regeringen byggt, äger och förvaltar genom Housing Development Board. Detta är inte en frivillig ordning som folk kan välja bort om de vill, för den privata bostadsmarknaden är så liten och dyr att den endast är tillgänglig för den absoluta eliten. Och här kommer den verkliga nyckeln till systemet: Ethnic Integration Policy, införd efter de tidiga årens etniska spänningar, dikterar med exakt precision vilken etnisk sammansättning som måste råda i varenda byggnad, på varenda våningsplan, i vartenda kvarter. Regeringen bestämmer alltså i detalj vem som får bo var baserat uteslutande på deras etnicitet. Om din specifika byggnad redan har uppnått sin kvot för “för många” kineser enligt myndighetens beräkningar, då får du helt enkelt inte sälja din lägenhet till en köpare som råkar vara kines, oavsett om det är den köpare som erbjuder bäst pris eller passar bäst av andra skäl. Systemet mikromanagerar bostadsmarknaden byggnad för byggnad, våning för våning, för att artificiellt upprätthålla exakt de etniska proportioner som staten beslutat ska råda överallt.

Vice Premiärminister Tharman Shanmugaratnam, en av landets högsta politiker, beskrev denna politik helt öppet utan förskönande ord: “Det var auktoritärt, påträngande, och det visar sig vara vår största styrka.” Ingen eufemism, ingen omskrivning. Tvång presenteras direkt som “styrka”, eftersom det faktiskt fungerade för dess uttalade syfte.

Men den statliga kontrollen slutar på intet sätt vid boendet, utan genomsyrar varje aspekt av det singaporianska samhället. Maintenance of Religious Harmony Act, ursprungligen antagen 1990 men kraftigt uppdaterad och skärpt så sent som 2019, ger regeringen långtgående befogenheter att kontrollera religiösa grupper och deras verksamhet. Staten kan utfärda så kallade Restraining Orders mot religiösa organisationer som av regeringen bedöms hota “religiös harmoni”, ett vagt begrepp som i praktiken låter staten ingripa när den själv anser det nödvändigt. Alla religiösa ledare i nyckelpositioner måste vara singaporianska medborgare, vilket förhindrar utländskt inflytande men också ger staten kontroll över vem som får leda religiösa gemenskaper. Alla religiösa grupper måste dessutom deklarera samtliga utländska kopplingar och finansieringskällor till ett statligt register som regeringen noggrant övervakar.

Community Remedial Initiative går ännu längre genom att låta staten tvinga enskilda individer som bedöms ha “sårat en religiös grupps känslor” att genomgå obligatoriska aktiviteter och utbildningar för att “bättre förstå det mångkulturella samhället”. Staten, inte individen själv eller den kränkta parten, beslutar alltså vad som är stötande nog att kräva intervention. Staten beslutar vad straffet eller “rehabiliteringen” ska innebära. I skolsystemet finns detaljerade etniska kvoter i varje enskild klass, vilket tvingar barn att interagera över etniska gränser inte genom naturlig attraktion utan genom statlig design. Vänskap blir policy, gemenskap blir påbud.

Och det fungerar faktiskt på ytan. Singapore har anmärkningsvärt låg brottslighet, ekonomin blomstrar år efter år, folk säger sig i opinionsundersökningar vara nöjda. Men till vilket pris? Lee Kuan Yew styrde som premiärminister från 1959 till 1990, i 31 år utan avbrott. Hans son Lee Hsien Loong blev premiärminister 2004 och sitter fortfarande kvar, vilket skapar nästan dynastisk kontinuitet. People’s Action Party har styrt helt utan avbrott sedan 1965, snart 60 år. Opposition existerar tekniskt men tystas i praktiken. När Bloomberg 2006 skrev kritiskt om möjlig nepotism stämdes de för ärekränkning av Lee-familjen. De drog tillbaka artikeln och bad om ursäkt. Detta är hur opposition “tillåts” i Singapore.

Singapores regering säger det själv, helt öppet: “Racial harmony is too important to be left to chance.” Harmoni mellan folkgrupper är alltför viktig för att lämnas åt folket att skapa genom frivilliga relationer. Folklig frihet att själva forma sina relationer, det litar statsledningen inte på. Detta är inte en bugg utan själva systemet. Mångkultur i Singapore fungerar endast eftersom en auktoritär stat tvingar fram den varje dag med järnhand. Ta bort tvånget och konstruktionen kollapsar. Singapore är inte bevis att mångkultur kan fungera med frihet, utan att den kräver tyranni.

Jugoslaviens läxa

Om Singapore visar vad som krävs för att hålla ett mångkulturellt samhälle stabilt, så visar Jugoslavien vad som händer när tvånget släpper utan att gemensam grund finns där.

Jugoslavien skapades efter första världskriget genom att slå samman flera folkgrupper som historiskt sett varit separata och ofta fientliga: serber, kroater, bosnier, slovener, makedonier, montenegriner, albaner. Olika språk, olika skriftspråk, olika religioner. Ortodox kristendom, katolicism, islam. Olika historiska erfarenheter och lojaliteter. Under Titos kommunistregim från 1945 till 1980 hölls denna konstruktion samman med enorm kraft. Tito tillät ingen nationalism, ingen etnisk organisering, ingen diskussion om etniska skillnader offentligt. “Broderskap och enighet” var den officiella doktrinen, och den upprätthölls med både piska och morot, med gulrot och käpp.

Men Titos auktoritära regim skapade aldrig någon verklig jugoslavisk identitet eller någon genuin samhörighet mellan folken. Det skapade bara en yta av enhet medan de gamla lojaliteterna levde kvar under ytan, bevarade inom familjer och lokala gemenskaper där staten inte kunde kontrollera allt. När Tito dog 1980 började systemet omedelbart att knaka i fogarna. När kommunismen föll samman i Östeuropa runt 1989-1991 och tvånget slutligen släppte, då exploderade Jugoslavien in i det blodigaste kriget Europa sett sedan 1945.

Varför blev det just så extremt våldsamt? Inte för att sydslaverna är mer våldsamma än andra folk, inte för att de var mindre civiliserade än andra européer, utan för att fyrtiofem år av påtvingad samexistens utan att någonsin skapa verklig gemenskap hade byggt upp enorma spänningar under ytan. Folk som tvingats leva som grannar utan att dela värderingar, utan att lita på varandra, utan någon gemensam grund bortom statens tvång, de vände sig mot varandra så fort polisbatongen försvann. Etnisk rensning blev målet, att skapa etniskt homogena områden, eftersom alla insåg att samexistens inte var hållbar utan diktatur. Jugoslavien bevisar samma sak som Singapore fast från andra hållet: Mångkultur kräver antingen permanent tvång för att fungera, eller så faller det sönder i våld. Det finns ingen tredje väg där mångkultur spontant skapar harmoni.

Nationalism befriar

Din individuella frihet att fatta meningsfulla val som faktiskt påverkar din framtid kräver stabila spelregler som består över tid. När ramarna för ditt liv ständigt omdefinieras av krafter du inte kontrollerar blir dina val illusoriska. Du valde ett lugnt område, staten omdefinierade det demografiskt. Du valde en bra skola, undervisningen späds ut. Dina val var fria när du gjorde dem, men betyder ingenting när kontexten förändras runt dig.

Du behöver kulturell kontinuitet där “så gör man här” betyder samma sak imorgon. Du behöver att investeringar i långsiktiga relationer lönar sig eftersom folk delar dina grundläggande förväntningar. Gemenskapens kollektiva frihet att styra sig själv kräver djup tillit mellan människor. Subsidiaritet fungerar bara när folk litar tillräckligt på varandra för att inte dra varje dispyt till högre instans. Schweiziska kantoner kan ha sitt radikala självstyre eftersom schweizare inom samma kanton delar tillräckligt kulturellt för att kompromissa utan omfattande juridik. Svenska sockenstämmor kunde fatta bindande beslut eftersom alla litade på att besluten kom från människor som förstod deras situation.

Utan nationalism får du varken individuell frihet eller kollektivt självbestämmande. Du får konsumtionsval och statlig kontroll. Du får välja yoghurt medan kameror filmar dig dagligen. Du får välja skola medan staten bestämmer vad som undervisas. Du får välja område medan kommunen bestämmer vem som flyttar dit. Tänk tillbaka på exemplen från början. Din förort som omvandlades. Din dotters skola där undervisningen urholkas. Din arbetsplats där tillit ersattes av processer. Allt detta händer eftersom grunden som möjliggjorde frihet försvunnit. När folk inte delar kultur behövs staten för att tvinga fram samexistens. När de delar kultur kan staten dra sig tillbaka.

Du hade färre valmöjligheter förr men större makt över det som betyder något. Du bodde bland folk du förstod. Du kunde påverka din omgivning genom samtal istället för bara genom konsumtion. Du visste att dina val skulle betyda något eftersom kontexten var stabil. Vi glömde det. Vi trodde att frihet betydde obegränsade valmöjligheter medan alla val som faktiskt betyder något togs från oss. En kamera i taget. En omfördelning i taget. Ett område i taget.

Nationalism är inte frihetens fiende utan dess grund. Gemensam kultur är inte det som begränsar dig utan det som gör dina val meningsfulla över tid. Utan den får du Singapore: fungerande på ytan, men ett fängelse i praktiken. Eller Sverige: frihet att shoppa medan ditt samhälle omformas utan dig. Du kan fortfarande välja. Men om du vill ha frihet på riktigt, makt över ditt liv istället för bara produktval, då behöver du börja med att erkänna sanningen: Frihet kräver gemenskap. Individualism kräver nationalism som grund. Allt annat är fångenskap iklädd valmöjligheter.

Vem bestämmer egentligen över ditt liv? När dina organisationer förbjuds. När din valuta byts ut. När du nekas rätten att försvara ditt land.

Detta är inte en hypotetisk fråga längre. I Sverige 2025 pågår något som borde skrämma var och en som läst historia om hur demokratier dör.

Justitieminister Gunnar Strömmer säger det öppet: Den nya lagen om förbud mot kriminella nätverk “skulle även kunna träffa en högerextrem organisation, till exempel en aktivklubb.“ Orden är viktiga: “skulle kunna.” Inte “är tänkt att” eller “används mot faktiska brott.” Skulle kunna. En lag skapad för kriminella gäng men designad så att den kan användas mot politiska organisationer. Vem bestämmer vad som är “högerextremt”? Inte du. Det gör de som har makten.

Pontus Persson (SD) genomgick säkerhetsprövning för att bli hemvärnssoldat. Han hade tidigare varit anställd inom Försvarsmakten. Säkerhetsprövningen godkändes. Veckan före utbildningen kom beskedet: “Med anledning av information som framkommit i säkerhetsprövningen kan vi tyvärr inte anta dig.” Men säkerhetsprövningen var fortfarande godkänd. Ingen ny information hade tillkommit. När han begärde handlingar fick han veta att de inte fanns. Försvarsmakten vägrar förklara.

Richard Jomshof (SD), som sitter i riksdagens Krigsdelegation - betrodd med Sveriges känsligaste säkerhetshemligheter - drabbades på samma sätt. Han fick avslag efter att hans namn förekom i en anmälan om “hets mot folkgrupp.” Inte dömd. Anmäld. En politiker från Sveriges näst största parti duger inte att försvara närområdet. Men får ingen förklaring varför.

Samtidigt driver Liberalernas partiledare Simona Mohamsson frågan om Euro-medlemskap trots att folket sa nej 2003, trots att 49,5% fortfarande säger nej. I sitt Almedalstal sa hon: “Som nittiotalist tänker jag inte låta mig bindas av en gammal folkomröstning från när modemen sprakade.”

Folket sa nej. Men det spelar ingen roll längre.

Man kan se samma mönster på flera håll: Makten bestämmer vad som är legitimt att tycka, legitimt att organisera sig kring, legitimt att försvara. Och när du protesterar, kallas du extremist. Populist. Farlig.

Illusionen av inflytande

Du får rösta en gång var fjärde år. På ett paket där du måste ta allt eller inget.

När valet är över regerar de ändå inte som de lovade utan de förhandlar och kompromissar. Det du röstade för försvinner i korridorerna. När du blir arg möts du av överseende leenden. “Så fungerar demokrati.”

Mellan valen händer ingenting som involverar dig. En byråkrat beslutar om din skola läggs ner. Hen har aldrig varit där. Aldrig sett byggnaden. Aldrig träffat lärarna. Men hen har läst en rapport om “kostnadseffektivitet” och beslutet är fattat. Din skola stängs. Dina barn måste åka längre. Din bygd förlorar sitt hjärta. Men beslutsfattaren märker ingenting.

Ta Sorsele. 2500 invånare. När regionpolitiker i Umeå beslutade att lägga ner förlossningen 2015 protesterade hela samhället. De visste vad det betydde - gravida skulle åka 23 mil till Lycksele eller Umeå. I vinterstorm. När det brådskar. Men i excellarket såg det bra ut. “För få förlossningar per år för att motivera kostnaden.” Att någons barn kanske föds i bilen eller att någon kanske dör för hjälpen är för långt bort. Det syns inte i excellarket.

Regionpolitikerna bor i Umeå där akuten är tio minuter bort. De drabbas aldrig. Och Sorsele förlorade sin förlossning.

Det händer överallt. Din vårdcentral stängs - någon i regionhuset har räknat på “vårdplatser per capita”. Din akutmottagning centraliseras - ekonomer säger att det blir “effektivare”. Din skola läggs ner - byråkrater har sett “elevunderlaget”. Alla besluten fattas av människor som aldrig kommer märka någon skillnad.

Men du märker. När ditt barn är sjukt och hjälpen är många mil bort. När ambulansen kommer för sent. När din bygd tömdes för skolan stängde.

Okej - kanske kan folket kräva folkomröstning? Här kommer den verkliga cynismen: Enligt svensk lag är folkomröstningar endast rådgivande. Inte bindande. Även om 80% av folket röstar nej, kan riksdagen ignorera det.

De kan ge dig illusionen av makt, låta dig rösta, räkna rösterna - och sedan göra motsatsen. “Vi hörde vad folket sa. Men efter noggrann analys har vi beslutat annorlunda.”

Din röst är teater. Ritual för att få dig att känna att du deltar. Men när resultatet är fel spelar det ingen roll.

Det är vad de menar med “folkviljan.” De menar inte din vilja. De menar det som de tolkat att din vilja borde vara om du bara förstod lika mycket som de.

De har skapat ett ord för när du vägrar acceptera deras tolkning av folkets vilja: populism. Bokstavligen - att företräda folket - har blivit något smutsigt. I en “demokrati” är det farligt att vilja vad folket vill.

Det är “enfaldigt”. Som om din önskan att bestämma över ditt liv är barnslig. “Kortsiktigt”. Som om du inte ser längre än näsan räcker. “Farligt”. Som om din vilja att ha inflytande hotar något heligt.

Och motsatsen? “Expertis”. De vet bättre. “Långsiktighet”. De ser vad du inte ser. “Ansvar”. De tar hand om saker du inte förstår. Med andra ord: Vi är smartare än er. Därför ska vi bestämma över er.

Du behandlas inte som en medborgare. Du behandlas som ett barn. Du får tycka vad du vill så länge det inte spelar någon roll. Men samma sekund som du organiserar dig, i samma sekund din röst faktiskt kan förändra något - blir du ett problem som måste lösas.

Din rätt att organisera dig kan förbjudas utan domstol om dina åsikter är fel. Din rätt att försvara ditt land kan nekas utan förklaring om din politik är obekväm. Din röst i folkomröstning kan ignoreras även när miljoner röstar med dig.

Allt kan tas från dig. Utan förklaring. Utan rättegång. Utan att du får veta varför.

För du är inte en medborgare. Du är en undersåte.

Designen

Representativ demokrati designades aldrig för att ge dig makt. James Madison, arkitekten bakom USA:s konstitution, sa det öppet: Systemet skulle “refine and enlarge the public views” - förfina och utvidga folkets åsikter.

Läs mellan raderna. “Förfina” betyder att filtrera bort det som är för folkligt. “Utvidga” betyder lyfta från det konkreta till det abstrakta. Med andra ord: Ta bort vad folket vill och ersätta det med vad de borde vilja.

Det var meningen. Representativ demokrati är aristokrati med extra steg. Eliten skulle styra, men på tillräckligt avstånd att du inte märker att du är maktlös.

Systemet belönar inte närhet till folket. En politiker som lyssnar för mycket på dig kallas “enkelspårig”. En som ignorerar dig för att följa partilinjen kallas “statsmannamässig”. Karriären byggs genom att tjäna partiet, lobbyn, eliten. Inte dig.

När beslutsfattare inte drabbas av sina beslut blir de ansvarslösa. En minister som beslutar om massiv invandring bor inte i förorterna som förvandlas. Ministerns barn går i privatskola. Ministerns kvarter har privat vakt. Ministerns liv fortsätter opåverkat medan din verklighet förstörs totalt.

En riksdagsman som röstar för Euro behåller sin lön oavsett valutakurs. Om dina besparingar blir värdelösa, om priserna exploderar - han är skyddad. Riksdagsledamotens ekonomi påverkas inte av beslut som förstör din.

Regionpolitikern som stängde Sorseles förlossning bor där akuten alltid är öppen. När någon föder i bilen läser hon om det i tidningen. Men hon ser inte kopplingen till sitt eget beslut. I excellarket såg det bra ut.

Abstraktioner möter abstraktioner. Verkligheten når aldrig fram till dem. Och när konsekvenserna blir omöjliga att ignorera skyller de på något annat. “Oförutsedda omständigheter”. “Komplex situation”. Aldrig deras beslut. Aldrig deras ansvar.

De behöver ordet “populism” för att systemet inte kan erkänna sitt syfte. Om de sa rakt ut “vi styr över er för vi är bättre” skulle illusionen brista. Så istället: folkviljan är “populism” (dåligt), deras vilja är “politik” (bra).

När du vill bevara din kultur, ha kvar din valuta, organisera dig fritt, behålla din lokala vård - det är “populism”. När de vill styra ditt liv är det “nödvändigt ledarskap”.

Det är samma innehåll - att vilja bestämma över sitt liv. Men när du vill det är det dåligt. När de vill styra dig är det bra.

Du lär dig gradvis att demokrati betyder att du får välja vilka som ska bestämma över dig. Att du var fjärde år får byta herrar. Men aldrig slippa ha herrar.

När de som berörs faktiskt beslutar

Låt oss ställa den farliga frågan: Vad händer om du faktiskt bestämmer?

Sorsele skulle få behålla sin förlossning. Vem ska bestämma det? Regionpolitiker i Umeå som läser excellark? Eller de gravida som faktiskt behöver den? Barnmorskorna som arbetar där? Samhället som vet att 23 mil i vinterstorm kan betyda skillnaden mellan liv och död?

Din skola ska läggas ner. Vem bestämmer? En byråkrat som läst en rapport? Eller föräldrarna vars barn går där? Lärarna som arbetar där? Samhället som byggt upp den genom generationer?

Din valuta ska bytas ut. Allt du sparat. Allt du arbetat för. Vem bestämmer? Politiker som tror på “europeisk integration”? Eller du som faktiskt kommer använda valutan, spara i den, förlora eller vinna på beslut fattade i Frankfurt?

Om de som berörs ska bestämma måste makten flyttas från periferin till centrum. Från abstraktioner till verklighet. Från de som pratar om problemet till de som lever med det.

Detta är subsidiaritet - beslut fattas där de faktiskt påverkar liv. Direktdemokrati - de berörda röstar direkt, inte genom representanter som “tolkar” deras vilja.

Tekniskt är det nu möjligt. BankID existerar. Du kan verifiera din koppling till frågan på sekunder. Första gången i historien kan vi fråga alla som berörs direkt.

Men tekniken är inte poängen. Principen är.

När svenska bönder styrde sig själva genom sockenstämmor var det för att bara de som levde på jorden visste vad som fungerade. En byråkrat från Stockholm kunde inte veta när sådd skulle ske, hur betet skulle fördelas, vilka regler som behövdes.

Bara de som var där visste. Så de som var där bestämde. Det fungerade i århundraden.

Tingslaget byggde på samma princip. De som levde enligt reglerna bestämde reglerna. Om en regel var orimlig märktes det omedelbart - de som fattade beslutet skulle leva med konsekvenserna. Du såg dina grannar i ögonen nästa dag.

Det är subsidiaritetens kärna: Ansvar följer makt. Om du påverkas får du bestämma. Om du inte påverkas har du inget där att göra.

När Euro diskuteras ska folket som använder valutan besluta i bindande folkomröstning. Om organisationer ska förbjudas ska det åtminstone krävas domstolsprövning av faktiska brott - inte ministervilkor baserad på åsikter. När någon nekas försvara sitt land ska det finnas tydliga, granskningsbara kriterier. Inte godtycke utan dokumentation.

Men framför allt: När din skola läggs ner, när din förlossning stängs, när din vårdcentral centraliseras - då ska de som lever med konsekvenserna bestämma. Inte någon annan.

Folk i Sorsele röstar om Sorseles förlossning. Inte regionpolitiker i Umeå. Föräldrar vars barn går i skolan röstar om skolans framtid. De som använder vårdcentralen röstar om dess vara eller inte vara.

Endast de berörda röstar om det som berör dem.

Ja, det betyder att olika platser får olika lösningar. Att Kiruna bestämmer annorlunda än Malmö. Men det är inte ett problem - det är poängen. Kiruna och Malmö är olika. Varför ska de styras likadant? Varför ska någon i Stockholm bestämma för båda när de själva vet bättre?

När folk som påverkas beslutar blir lösningarna konkreta. När folk som aldrig påverkas beslutar blir lösningarna absurda. Du ser det överallt. Regler som fungerar i Stockholm blir omöjliga i Norrbotten. Men när lokala samhällen bestämmer själva skapar de lösningar som faktiskt fungerar. Inte för att de är smartare. För att de vet sin egen verklighet.

Din röst blev farlig när de insåg att du skulle använda den

Vem bestämmer över ditt liv? Just nu: de gör det. Men det är bara så länge du accepterar det.

Varje gång du ser ett beslut fattas utan dig - kom ihåg att det är de som är rädda. Inte för att du ska fatta fel beslut. För att du ska fatta rätt beslut för dig och fel beslut för dem.

Din röst blev farlig när de insåg att du skulle använda den. Din organisering blev farlig när den hotade deras makt. Din rätt att försvara ditt land blev farlig när de förstod att du kanske skulle försvara det mot dem också.

För det är det de fruktar mest. Inte kaos. Inte inkompetens. De fruktar att du faktiskt kan sköta dig själv. Att du inte behöver dem. Att deras hela existens som mellanhand är onödig.

Vad vinner du på direktdemokrati? Konkret, verklig makt över ditt liv.

Beslut som påverkar dig tas av människor du känner. Som lever med samma konsekvenser. Som du faktiskt kan hålla ansvariga imorgon på torget - inte om fyra år i en vallokal där du väljer mellan färdiga paket. Som du ser i affären, på gatan. Som inte kan skylla på “processen” när något går fel. Som måste stå för vad de beslutat.

Det är skillnaden mellan ansvar som abstraktion och ansvar som verklighet.

Du vinner mening. När du faktiskt kan påverka ditt liv slutar politiken vara något som händer där borta. Den blir något du gör här. Du är inte längre åskådare. Du är deltagare. Det är skillnaden mellan att titta på demokrati och att leva den.

Och du vinner något djupare: Frihet som inte är ett ord utan verklighet. Frihet som inte betyder “välj din herre”. Frihet är att inte behöva ha herrar alls. Att kunna säga “vi bestämmer själva” och faktiskt mena det.

Det som händer nu - organisationer förbjuds, försvarare utestängs, folkomröstningar ignoreras - är inte misstag. Det är systemet som skyddar sig självt. De vet att deras tid håller på att ta slut. Så de slår till innan det är för sent.

Men varje gång de gör det avslöjar de sanningen. Att demokratin är en illusion. Att din röst aldrig räknades. Och varje människa som inser det blir farlig för dem.

En modern människa söker mening genom frihet, konsumtion eller karriär. Men tomheten kvarstår. Depressioner ökar, ensamheten ökar, självmorden ökar. Något fundamentalt saknas, och det som saknas är inte mer frihet utan tillhörighet - konkret tillhörighet i en levande kultur.

Du kan inte ha en privat kultur, precis som du inte kan ha ett privat språk. Språk existerar mellan människor, men det är genom språket du uttrycker dig själv. Samma med kultur: den existerar mellan människor i en konkret gemenskap, men det är genom kulturen du kan vara dig själv. Mening uppstår genom att aktivt delta i sin kultur - att leva genom svensk kultur, inte bara i Sverige. Att fira svenska högtider inte enbart för att det är tradition utan för att det ger mening. Att dela svenska värderingar inte som regel utan som genomlevd verklighet.

Detta är varför mångkultur inte kan fungera - inte pga intolerans eller ovilja att anpassa sig, utan för att det är existentiellt omöjligt.

Kultur är som luften du andas

I en homogen kulturell miljö är kulturen osynlig, som luften du andas - den är överallt men aldrig något du tänker på. Du följer svenska sociala normer för att det bara är så man gör, inte för att det är “svensk norm”. Kulturen är det självklara utrymmet där du bara kan vara, utan agenda, utan förklaring, utan legitimering - bara existera tillsammans med ditt folk.

Men i en mångkulturell miljö försvinner detta fullständigt. Kulturen blir synlig, den blir ett alternativ bland många där högtider bara blir “svenska traditioner” som måste förklaras vid sidan av ramadan och diwali, där svenska sociala normer ifrågasätts, där svenska blir ett språk bland många. Från luften du andas till flaggan du viftar med, från en levande praktik till en politisk markör, från en självklarhet till en försvarad position.

Du märker det på jobbet när du ombeds säga “god helg” istället för “god jul” för att vara inkluderande - men samtidigt förväntas önska dina muslimska kollegor “eid mubarak”. Din högtid ska döljas, deras ska firas. Du märker det när svenska högtider på förskolan blir “vinterfest” där julen späds ut tills den knappt är igenkännbar. Du märker det när du tvekar innan du ber ungdomarna på bussen sänka rösten för du inte vet om det räknas som “rasistiskt”.

Du kan inte fira midsommar existentiellt när det blir identitetspolitik. Du kan inte dela svenska sociala koder när de måste legitimeras. Kulturen slutar vara det genom vilket du lever och blir istället det som du måste försvara.

Existentiell konkurrens om utrymme

Problemet med mångkultur är existentiellt och kulturellt på samma gång - kultur kräver utrymme där den är en självklar bakgrund, där dess normer gäller, där man kan leva den utan att konstant förklara eller anpassa sig. När två kulturer tvingas dela samma utrymme uppstår en existentiell konkurrens där båda behöver samma utrymme för att kunna levas fullt ut, men bara en kan vara en dominant norm i ett givet utrymme. Resultatet är att ingen kan leva sin kultur autentiskt, utan alla hamnar i ett läge av permanent spänning.

Det handlar inte bara om offentligt utrymme som skolan eller arbetsplatsen, utan om hela det sociala utrymmet - hur man hälsar, hur nära man står, hur högt man pratar, vad som är artigt, vad som är respektlöst. Tusen små saker som i en homogen miljö är självklara, blir i en mångkultur ständiga förhandlingar där svenskar aldrig kan bara vara utan varje interaktion kräver kalibrering. Är det okänsligt att värma lunch i fikarummet under ramadan? Man måste ständigt förhålla sig, anpassa sig, förklara sig.

I en homogen svensk miljö känner du dessa normer i kroppen. Du skakar hand med rätt grepp, står på rätt avstånd, pratar i rätt volym - allt utan att tänka. Men i mångkulturell miljö blir varje sådan situation en förhandling. Du reser dig för att be ungdomarna sänka rösten men tvekar - är det okej eller rasistiskt? De kommer från en kultur där att prata högt är normalt och vänligt. Du kommer från en kultur där tysthet i kollektivtrafiken är respekt. Ingen har fel enligt sina egna normer, men någons norm måste gälla, och oavsett vilken blir den andra begränsad.

Varför “Integration” Är Dödfött

Vi har haft sextio år av integrationsförsök, hundratals miljarder kronor, otaliga program och initiativ och satsningar - och resultatet? Segregationen ökar, parallellsamhällen växer, kulturella klyftor fördjupas. Det är inte för att vi inte försökt tillräckligt hårt utan för att problemet är strukturellt, inte praktiskt, och du kan inte integrera bort existentiella behov när folk behöver leva sin kultur som något självklart och mångkultur gör det omöjligt för alla.

Det är som att försöka blanda olja och vatten - oavsett hur mycket du rör om, hur mycket energi du än tillför, kommer de alltid separera sig igen eftersom varje ny integrationssatsning bygger på samma falska premiss: att kulturella skillnader bara är ytliga, att de kan överbryggas genom tillräckligt med dialog. Men kulturer är inte ytliga utan djupa system av värderingar som formats över generationer och de går inte att kompromissa bort.

När staten säger “vi måste integrera bättre” menar de egentligen “svenskar måste ge upp mer av sitt kulturella utrymme”, för det är vad integration i praktiken innebär - svenskhet måste bli mindre självklar för att göra plats åt andra kulturer, vilket betyder att svenskar förlorar det utrymme där de kan leva sin kultur autentiskt. Samtidigt kan invandrarna aldrig leva sin kultur fullt här eftersom de har lämnat sina kulturella sammanhang och Sverige kan aldrig ge dem autentiskt somaliskt, syriskt eller irakiskt kulturellt utrymme. De sitter fast mellan två världar och kan aldrig vila i någondera. Integration blir enbart en förlust för alla inblandade.

När Sverige inte längre är Sverige

Det finns en lögn som upprepas så ofta att den nästan blivit sanning: “Sverige är vad vi gör det till.” Som om Sverige bara vore en geografisk plats, bara gränser på en karta, bara institutioner och lagar som vem som helst kan fylla med vilket innehåll som helst.

Men Sverige är inte bara en plats. Sverige är ett folk - ett specifikt folk med en specifik kultur som formats under tusen år i ett specifikt landskap. Sverige är midsommarstången som rest sig på samma vis i generationer, julen som firas med samma traditioner sedan urminnes tider, språket som vuxit fram genom sekler. Sverige är svenska sociala normer och alla de tusen subtila saker som gör svenskar till svenskar.

När miljoner människor kommer hit och behåller sina ursprungliga kulturer - somalisk, syrisk, irakisk, afghansk - och lever parallellt utan att assimileras, då förändras inte bara “demografin”. Då slutar Sverige vara Sverige. Inte för gränserna flyttas, inte för namnet ändras, men för det som gjorde Sverige till Sverige - den kulturella homogeniteten, de delade normerna, det självklara utrymmet - försvinner.

Du kan kalla det Sverige fortfarande. Gränserna är desamma. Flaggan är densamma. Men en nation är inte bara en administrativ enhet - en nation är ett folk med delad kultur och historia som lever tillsammans i gemensamt utrymme. När det folket blir minoritet i sitt eget land, när den kulturen inte längre är självklar utan ett alternativ bland många, när det utrymmet inte längre existerar - då är det inte längre samma nation.

Det är som att byta ut varje bräda på ett skepp tills inget original återstår och sedan kalla det samma skepp. Tekniskt korrekt, kanske, men fundamentalt falskt. Sverige utan svenskar är inte Sverige. Sverige utan svensk kultur som dominant norm är inte Sverige. Sverige där svenskhet måste legitimeras och försvaras istället för att bara vara - det är inte Sverige längre. Det är något annat, något nytt, något som aldrig existerat förut.

Och det är det ingen som har röstat för. Ingen demokratisk process där svenska folket fick säga: “Ja, vi vill sluta vara en nation definierad av vår kultur och bli en mångkulturell administrativ enhet.” Det bara hände, genom invandringspolitik som aldrig diskuterades ärligt, genom demografiska förändringar som aldrig erkändes öppet, genom gradvis transformation som ingen fick säga nej till.

Segregation för överlevnad

Segregationen marknadsförs som problemet men det är lösningen. Svenska områden där svenskhet fortfarande är som luften man andas - det är där svensk kultur fortfarande lever, där barn kan växa upp och bara vara svenskar.

Segregation inte är något irrationellt utan en existentialistisk och logisk slutsats: människor behöver territorium där deras kultur lever naturligt. Det är folkgemenskapens immunförsvar - när kroppen attackeras koncentrerar den sina resurser, bygger vallar, skyddar det vitala, och svenska områden är just det: vallar som skyddar det som är kvar av levande svensk kultur.

Utan segregation sker fullständig kulturell utplåning där varje svenskt barn som växer upp i mångkultur lär sig att svenskhet är något att skämmas för, något som måste legitimeras, något mindre värt än “mångfald”. De lär sig aldrig hur det känns att bara få vara i sin kultur. Med segregation finns möjlighet till överlevnad genom svenska områden där kultur fortfarande reproduceras naturligt, där midsommar är högtid och inte museal tradition, där svenska normer är självklara och inte ifrågasatta, där svenska är språket alla pratar och inte ett alternativ bland många.

Staten kallar detta “utanförskap” men de har fel - det är innanförskap där svenska barn får växa upp inuti sin egen kultur, omgivna av den, burna av den.

Social separatism - Ett svenskt liv utan dem

Separation handlar inte om att ge bort svenskt territorium eftersom hela Sverige är svenskt, utan om att skapa ett komplett svenskt socialt liv där invandrare inte existerar - ett parallellt svenskt samhälle där allt från arbete till kultur, nöje och gemenskap sker mellan svenskar och där invandrare helt enkelt inte är en del av ekvationen. Detta är inte hat utan överlevnad, för svensk kultur kräver utrymme där den är självklar, där den inte behöver konkurrera, där den bara kan levas.

Svenska arbetsplatser skapas genom att jobben förmedlas genom svenska nätverk istället för via Arbetsförmedlingen. “Känner du någon?” blir frågan som resulterar i arbetsplatser där svensk kultur är självklar, där samarbetet bygger på svenska sociala koder utan att någon behöver förklara dem. Ingen behöver säga “bara svenskar” eftersom informationen sprids genom svenska nätverk och de som inte passar in kulturellt sorteras bort naturligt. Resultatet blir arbetsplatser där svenskar kan arbeta tillsammans utan att behöva förklara varför man gör som man gör.

Svenskt kulturliv byggs genom festivaler med svensk musik, svensk mat, svensk kultur där informationen sprids genom svenska nätverk och ingen behöver säga “bara svenskar” eftersom vad det är - musiken, maten, kommunikationen, priset - sållar naturligt och resulterar i enbart svenska besökare. Det kan vara svensk folkmusik eller svensk hårdrock, det kan vara husmanskost eller moderna tolkningar av svensk matkultur, det kan vara evenemang där man firar midsommar eller lucia - poängen är inte att utesluta aktivt utan att skapa något så genuint svenskt att bara svenskar känner sig hemma där.

Svenska föreningar formas genom att göra kulturen så självklart svensk att bara svenskar passar in, med svenska sociala koder där invandrare som kommer känner att något är fel - inte för folk är elaka utan för kulturen inte passar - och de slutar därför komma av sig själva. Detta sållar naturligt utan att någon behöver säga något.

Svenska boendemiljöer växer fram genom att bostäder erbjuds svenska kontakter först via helt lagliga och normala förfrågningar som “Min kusin letar, kan han få kika först?”, vilket resulterar i att bostäder stannar mellan svenskar innan de når öppna marknaden och områdena gradvis blir praktiskt svenska där barn växer upp omgivna av svenska grannar, hör svenska överallt, leker med svenska barn.

Svenskt umgänge organiseras genom nätverk där informationen sprids via svenska kommunikationskanaler, där evenemang planeras på sätt som passar svenska sociala normer, där ingen behöver utesluta aktivt men resultatet blir svenskt genom själva aktiviteternas natur.

Detta kräver ingen juridisk struktur eftersom ingen kan förbjuda svenskar att umgås med svenskar, det är omöjligt att attackera eftersom staten inte kan tvinga dig servera viss mat eller arrangera specifika evenemang, det växer organiskt genom tusen små val som aggregeras till en komplett separation, och viktigast av allt: det skapar utrymme där kultur kan levas istället för konkurreras om.

Social separatism pågår redan genom att svenska medelklassfamiljer lever i sociala kretsar utan invandrare, men de skäms för det och försöker kompensera med politisk korrekthet. Social separatism säger istället: Sluta skämmas. Gör det medvetet. Systematiskt. Överallt. Det handlar inte bara om medelklassen som råkar bo “rätt” utan om byggnadsarbetare som bara anställer svenskar, hantverkare som bara jobbar för svenska kunder, lokala föreningar som blir praktiskt svenskare genom små men medvetna val.

När tillräckligt många gör detta uppstår ett komplett parallellt samhälle där svenskar lever i ett svenskt socialt universum, jobbar med svenskar, umgås med svenskar, köper från svenskar, medan invandrare får sina områden - Rinkeby, Rosengård, Angered - och vi slutar försöka integrera dem, slutar tvinga blandning som ingen vill ha, accepterar total social separation med minimal interaktion kulturerna emellan.

Från separation till återvandring

Men detta är inte någon slutgiltig lösning eftersom det är återvandring där de lämnar och åker hem till sina länder där de kan leva sina kulturer fullt ut, men social separatism är vad vi gör nu för att skapa ett fritt utrymme där svenskar kan leva svenskt, där barn växer upp och bara är svenska.

Återvandring är inte omänskligt - det är att erkänna verkligheten att integrationen har misslyckats, att mångkultur inte fungerar, att det mest humana för alla inblandade är att de som får en möjlighet att leva sina kulturer fullt ut i sina egna länder istället för att sitta fast mellan två världar här. De som vägrat lära sig svenska trots decennier här, de som lever i parallellsamhällen, de som aktivt bygger somaliska eller syriska enklaver istället för att bli svenskar - för dem är återvandring faktiskt den mest humana lösningen.

För andra generationens invandrare som varken är somalier eller svenskar, som lider av total existentiell hemlöshet, vore det faktiskt bättre att flytta till ett land där de kan vara en del av en homogen kultur istället för att leva i permanent spänning. Det är att erkänna att mångkultur skapar hemlöshet för alla inblandade.

Och när tillräckligt många lever separerat har vi redan byggt vad vi behöver. Då är återvandring bara att formalisera vad som redan är verklighet: att vi lever åtskilt. Då är det inte kontroversiellt att de lämnar - det är bara logisk slutsats av att integrationen har misslyckats och separationen redan har skett.

Alternativet Till Separation

Om vi inte separerar uppstår en permanent konflikt där kulturella klyftor fördjupas med varje generation, mer våld, mer segregation som ändå sker naturligt, mer statlig tvång för att hålla ihop det som inte passar tillsammans. Vi ser en demografisk förändring där svensk befolkning åldras och får få barn medan invandrad befolkning är ung och får många barn, vilket innebär att om trettio år är svenskar minoritet i sitt eget land - inte genom demokratiska beslut utan genom demografisk förändring som ingen röstade för.

När svenskar blir en minoritet försvinner det sista självklara svenska utrymmet, tusentals år av svensk kultur försvinner för alltid. Dina barnbarn växer upp som främlingar i landet deras förfäder byggde, lär sig om “svensk kultur” som något som var, inte något som är, något som bara finns på museer som artefakter.

Och mångkulturen kräver mer stat för att fungera: mer poliser för att hålla ordning, mer byråkrater för att medla konflikter, mer övervakning för att kontrollera spänningar, mer tvång för att hålla ihop det som inte vill existera tillsammans. För den som värderar frihet är mångkultur en mardröm där staten växer för att hantera problem mångkulturen själv skapar bara genom att existera.

Eller så väljer vi separation - organiserat, strukturerat, så barn kan växa upp och bara vara vad de är, så svenska områden bevaras som något där kultur fortfarande lever naturligt.

De enda alternativen

Mångkultur är en existentiell omöjlighet eftersom kulturer behöver utrymme där de är självklara, och när två kulturer tvingas dela utrymme kan ingen leva autentiskt. Sextio år av integration har misslyckats, hundratals miljarder har slösats, segregationen växer och alla lider.

Separation måste byggas underifrån genom svenskar som väljer separation redan nu, som skapar svenska utrymmen, som bygger svenska nätverk, som bevarar svenska områden. Segregation är inte problemet utan räddningen - det sista försvaret mot fullständig kulturell utplåning.

Frågan är inte om vi har råd med separation utan om vi har råd att inte separera - om vi vill att svenska barn ska kunna leva svenskt eller växa upp hemlösa i sitt eget land.

Valet är enkelt när man förstår vad som står på spel: Separation eller utplåning. Genuint svenska utrymmen eller total hemlöshet.

Det finns inget annat alternativ.

Det finns en sorts tomhet som är svår att sätta fingret på. En känsla av att allt flyter, att ingenting har vikt, att det saknas grund under fötterna. Svenskar i tonåren idag växer upp i samhälle där grannar inte hälsar, där skyltarna är på fem språk, där ingen verkar veta vad “svenskhet” egentligen betyder - inklusive de som undervisar i ämnet. Scrollar man på mobilen ser man samma innehåll som alla andra globalt. Samma memes, samma trender, samma tomhet.

De äldre säger vagt att “det var annorlunda förr” utan att kunna förklara exakt hur. Föräldrar pushar för att man ska ta studenten, kanske gå vidare till någon utbildning, få jobb, försörja sig. Politikerna upprepar mantrat om “mångfaldens styrka” medan segregationen växer och gängskjutningarna blir vardag. På nätet säger influencers “var dig själv” - men vem är det?

Rotlösheten är påtaglig. Många unga söker sig till politiska extremer eller religiösa identiteter. Andra flyr iväg i karriärism, konsumtion, ständig distraktion. Men tomheten försvinner inte. Den bara förskjuts, döljs tillfälligt, för att bara komma tillbaka.

Det handlar om något djupare än “normal tonårsångest” eller individuella problem. Det handlar om hur människan fundamentalt skapar mening - och vad som händer när förutsättningarna för det som skapar mening försvinner.

När vintern dödar

Tänk på vintern. Inte vinter som “lite kallt väder” eller “jul- och sportlov”. Riktig vinter. När mörkret faller klockan tre på eftermiddagen och inte släpper förrän nio nästa morgon. När kylan biter så hårt att exponerad hud fryser på minuter. När snön ligger meterhög i månader och isen täcker sjöarna så tjockt att man kan köra bil över dem. När solen, om den ens syns, hänger låg och blek över horisonten som om den funderar på att ge upp helt.

Det är vinter som kan döda. Som har dödat. Generation efter generation lärde sig respektera den, förutse den, överleva den. Man lärde sig läsa himlen efter snöstorm, känna igen när isen bar och när den blev dödsfälla, räkna exakt hur mycket ved som behövdes för att inte frysa ihjäl innan våren. Misstag kostade liv. Att glömma, att vara oförsiktig, att ta för lätt på vinterns allvar - det var skillnaden mellan att se våren och att inte göra det.

Dina förfäder stod i samma kyla. De som klarade sig lärde sina barn rätt. De som inte gjorde det finns inte i kedjan som ledde till dig. Varje generation av svenskar är destillat av dem som respekterade vintern tillräckligt för att överleva den. Det sitter kvar, den kunskapen. I hur svenskar planerar, i försiktigheten, i respekten för naturens krafter.

Men vintern gav också tillbaka. När mörkret är totalt framträder norrskenet - vågor av grön och violett ljus som dansar över himlen som om någon målat universum synligt. I tystnad så djup att man hör sin egen puls stod förfäderna och såg detta och förstod att de levde någonstans på gränsen mellan liv och död, mellan mörker och ljus, mellan det vanliga och det som går bortom ord.

Sedan kom sommaren som genom en explosion. Efter månaderna av mörker och kyla bröt ljuset fram och vägrade gå. Midnattssolen - när himlen aldrig mörknar, när man kan läsa utomhus klockan två på natten, när naturen exploderar i liv som måste hinna på tre månader vad som tar sex månader längre söderut. Förfäderna firade midsommar eftersom det var en bokstavlig vändpunkt - efter detta började ljuset avta igen, och racet mot hösten och vintern började.

Detta formade något i psyket. En förståelse för cykler som går djupare än tanke. För att livet inte är ständig rörelse framåt i rak linje utan ett återkommande mönster. För att mörker och ljus, död och liv, är oundvikliga pendlingar som ingen människa kontrollerar. För att man måste respektera båda, förbereda för båda, förstå att inget är permanent. Vintern kommer alltid tillbaka. Ljuset också.

Skogens tystnad

Skogen - de oändliga tallskogarna och de tunga granmarkerna - undervisade i något annat. I tystnad som kommunikation. När man jagar, när man rör sig genom skog där varje knastrande gren kan skrämma bort bytet som står mellan familjen och svält, lär man sig att tystnad inte är frånvaro av något. Den är närvaro av något annat. Man lär sig lyssna. Läsa spår. Förstå vad skogen säger utan ord.

Den svenska tystnaden - den där obekväma tystnaden som utbytesstudenter aldrig förstår och svenska ungdomar skäms för - kommer därifrån. Inte från blyghet eller social oförmåga. Från generationer som överlevde genom att vara tysta när det krävdes, prata när det behövdes, och att veta skillnaden. I skogen kan den som pratar för mycket skrämma bort nästa måltid. I små gemenskaper där alla är beroende av varandra för överlevnad genom vintern kan den som pratar för mycket skapa konflikter som dödar. Tystnaden blev en form av andlig disciplin. Att vara bekväm i den, att inte behöva fylla varje sekund med ljud, att kunna vara ensam utan att vara ensam.

Men skogen var också farlig på sätt som går bortom jakt och mat. Den är oändlig. Man kan gå vilse där och aldrig hittas. Förfäderna visste detta. De lärde sina barn: respektera skogen, den är inte tam, den visar ingen nåd. När farmor sa “man visslar inte i skogen” lät det som vidskepelse. Men hon visste något konkret - att björnmamman visslar till sina ungar, att vissla i skogen kan locka björn som tror det är hennes unge. Det som lät som magi var faktiskt kodad överlevnadskunskap. De som lyssnade överlevde. De som inte gjorde det kunde dö.

Denna känsla lade grunden för legenden om skogsrået. Inte för att de bokstavligt trodde på väsen med svans och gröna ögon, utan för att de behövde språk för vad de kände: att skogen kräver respekt, att vissa platser bär minnen av dem som dött där, att man inte går här oförberedd. När du står i svensk skog idag och känner att “något är där” - det är inte övernaturligt. Det är intuition som bärs genom generationer. Instinkt som säger: var försiktig här, detta är större än dig.

Sjöarna och åarna lärde samma lektion. Vatten dödar. Barn som leker vid ån drunknar. Vuxna som går på tunn is faller genom. Detta gav upphov till historien om näcken - inte en mystisk varelse, utan sätt att koda kunskapen för barn: respektera vattnet, det tar dig om du är oförsiktig. Varje folktroväsen är destillerad överlevnadskunskap förpackad som en berättelse. Det är inte “vidskepelse” att skratta åt. Det är språk för helig respekt.

Cyklernas återkomst

Något i detta landskapets extremer skapade fundamentalt annorlunda sätt att förstå tid själv. När skillnaden mellan sommar och vinter är skillnaden mellan liv och död, när mörkret alltid kommer tillbaka och ljuset alltid återvänder, kan man inte se tiden som en linjär rörelse framåt. Det är istället en cykel.

I Medelhavet, där kristendomen föddes, är årstiderna relativt stabila. Ingen existentiell skillnad mellan sommar och vinter. Där kan tid uppfattas linjärt - framåt mot ett mål, mot en slutpunkt. Kristendom, islam, judendom - alla bygger på linjär tid: skapelse, nutid, dom, frälsning. Historia som en väg mot en destination.

Men i Norden tvingade verkligheten fram ett annat tänkande. Hur kan du tro på ständig progression när ljuset lämnar dig i sex månader och sedan kommer tillbaka, år efter år efter år? Hur kan du tänka rakt framåt när varje höst kräver förberedelse för vinter som kommer med samma säkerhet som tidigare år? Tiden blev en cykel för att verkligheten var cyklisk på sätt som formade allt.

Midsommar är inte “rolig fest med blommor i håret”. Det är markering av ljusets peak och samtidigt vändpunkt - efter detta börjar mörkret återvända. Det är firande av överlevnad och erkännande av att kampen snart börjar igen. Midvinter, när förfäderna tände ljus i mörkrets djupaste punkt, var inte “mysig tradition”. Det var rituell markering av att ljuset vänder, att man kanske överlever ytterligare en vinter, att cykeln fortsätter.

Detta skapade mentalitet som fortfarande sitter kvar. Inget är permanent. Man planerar för återkomst. Inget löser allt en gång för alla - bara cykler att navigera med respekt. Lagom blir inte bara “ta inte för mycket” utan “för cykeln vänder alltid”. Spara när det är gott för knappheten återkommer. Förbered för vinter för den kommer lika säkert som solen går upp.

Den moderna globaliserade världen bygger på motsatsen. Linjär tid som ständig progression. “Tillväxt” som ett evigt mål. Framåt, framåt, alltid framåt. Men djupt inne vet svenskar att det är lögn. Cyklerna kommer tillbaka. Vinter följer sommar. Mörker följer ljus. Ingen tillväxt är evig. Vårt kollektiva undermedvetna, format av tusentals år i dessa cykler, känner dissonansen. Det är en av orsakerna till tomheten.

Gemenskapens nödvändighet

När varje person behövs för gemenskapens överlevnad genom vintern blir relationer annorlunda än i klimat där individen kan klara sig själv. I små byar isolerade av snö i månader, där en persons misstag kunde kosta andras liv, där samarbete inte var ideal utan nödvändighet för att inte dö - där utvecklades sätt att vara tillsammans som kodades djupt.

Lagom var inte godtycklig kulturell egenhet. Det var balansen mellan att ta för mycket utrymme (vilket skapade konflikter som kunde döda när alla var instängda tillsammans) och att bidra för lite (vilket gjorde en till börda istället för tillgång). Varje person måste vara lagom synlig, lagom nyttig, lagom krävande. För mycket åt något håll och gemenskapens överlevnad hotades.

Hemmet, gården, blev nästan heligt. När vintern isolerar och utevärlden är dödlig är hemmet överlevnadscentrum. Allt måste fungera där. När förfäderna pratade om “tomten” som måste respekteras pratade de inte om en julfigur. De pratade om erkännande att generationer bott här före dig, generationer ska bo här efter dig, denna plats bär mer än din individuella existens. Respektera hemmet för det är en länk i kedjan.

Varför ingenting känns rätt

Men vad händer när allt detta - cyklerna, tystnaden, gemenskapen - försvinner? När det moderna livet bryter kopplingen mellan människa och platsformad kultur?

Tomheten som uppstår är inte något du tänker dig till. Den sitter djupare än tanke, djupare än vad du lärt dig i skolan eller hört från föräldrar.

Den schweiziske psykiatern Carl Jung upptäckte något märkligt i början av 1900-talet. Hans patienter drömde om symboler och bilder de aldrig kunde ha lärt sig. En kvinna som aldrig studerat mytologi drömde om exakt samma mönster som forntida grekiska myter. En man uppvuxen i schweizisk stad drömde om skogsväsen identiska med nordiska folksagor han aldrig hört. Gång på gång såg Jung att människor bar något djupare än personligt minne.

Han kallade det för det kollektiva undermedvetna. Tanken är enkel men radikal: Vi ärver inte bara fysiska drag från förfäder - ögonfärg, längd, ansiktsform. Vi ärver också psykiska mönster. Sätt att reagera på världen. Vad som känns heligt, farligt, rätt, fel. Detta sitter inte i vad vi lärt oss utan i själva strukturen av hur vi uppfattar verkligheten.

När tusen generationer av svenskar levde i samma landskap under samma extrema förhållanden skapades mönster. Vinterns mörker blev inte bara “fakta om årstid” utan en djup psykisk verklighet - något som väcker respons i själen. Skogens tystnad blev inte bara “frånvaro av ljud” utan laddad närvaro som kräver uppmärksamhet. Cyklernas återkomst blev inte bara observation utan fundamental sanning om tillvarons natur.

Dessa mönster överfördes. Inte genom att föräldrars berättande utan genom att barn levde nära, såg hur föräldrar reagerade när höstmörkret kom och absorberade deras vördnad för cyklerna. Generation efter generation. Tusentals år. Det kodades så djupt att det inte längre krävde medvetet lärande. Det bara fanns där, i hur kroppen reagerar.

Det är därför november-mörkret väcker något mer än “trist väder”. Det är därför skogen kan kännas helig och farlig samtidigt. Det är därför tystnaden väcker något som ingen lektion kan förklara. Du bär tusentals år av svenska erfarenheter i hur du upplever verkligheten. Det kollektiva undermedvetna är inte mystik - det är ackumulerad överlevnadskunskap som blivit del av själva psykets struktur.

Och när det moderna livet bryter kopplingen till vad detta undermedvetna förväntar sig - cykler att delta i, plats att tillhöra, gemenskap att vara nödvändig i - då uppstår dissonans. Kroppen väntar på att mörkret ska betyda något, kräva något. Men ingenting händer. Artificiell sommar året runt. Kroppen väntar att arbetet ska ge konkret resultat kopplat till plats. Men du får abstraktioner. Kroppen väntar att gemenskap ska vara ömsesidigt överlevnadsberoende. Men du får isolerad “frihet”.

Dissonansen mellan vad det kollektiva undermedvetna förväntar sig och vad moderna livet ger skapar inte välformulerad kritik. Den skapar diffus tomhet. Rastlöshet och en känsla att något fundamentalt saknas. För det gör det. Det som saknas är kopplingen mellan hur tusen år format dig att uppleva världen och hur du faktiskt tillåts leva.

När du blir en främling i ditt eget land

En svensk ungdom i en mångkulturell förort eller skola lever i konstant spänning. Hemma finns kanske vaga minnesbilder från farmors berättelser eller en tystnad som kändes naturlig. Men när du kommer till skolan omges du av något helt annat.

Klassrummet är fullt med olika kulturer - somalisk, arabisk och turkisk. Alla lika “legitima”, alla lika “värdefulla”. Och mitt i detta sitter den svenska tonåringen och känner sig... konstig. Tyst när andra är högljudda. Tillbakadragen när andra är expressiva. “Varför är du alltid så tyst?” blir frågan som ekar. Som en anklagelse.

Lärarna säger att “alla kulturer berikar”. Men ingen förklarar varför svensk kultur betyder något specifikt. När du frågar - försiktigt, för du vet att det är farligt - möts du av vaga svar om “jante” och “fika” och “midsommar”. Som om svensk kultur är estetik, inte något djupare. Som om lagom är bara blyghet att skämmas för, inte generationers balanserade överlevnadskunskap.

Hemma försöker föräldrarna. Men de vet inte hur man förklarar. De säger “så är det bara i Sverige” men kan inte säga varför. De säger “vi måste acceptera andra kulturer” men ger inte språk för varför den egna betyder något. Du lämnas med känslan av att längtan efter svensk kontinuitet är något fel, något att skämmas för, något rasistiskt.

På sociala medier ser du svenska flaggor och att människor är “stolta svenskar” - men det är extremister som skriver det. Normala, anständiga svenskar säger inte sånt. Så du tiger. Döljer längtan efter något du inte har ord för. Du känner dig alltmer främmande i det som borde vara ditt hem.

Och smärtan är specifik: Det är inte bara att känna sig rotlös. Det är att känna rötter som sträcker sig bakåt - till berättelserna, till tystnaden som kändes rätt - men som ingen låter dig följa. Som klipps av med “alla kulturer är lika värdefulla” vilket gör att ingen är meningsfull.

När andra ungdomar pratar om sitt ursprung - Syrien, Somalia, Irak - med stolthet, med längtan, med koppling, får de stöd. “Viktigt att bevara sin kultur.” Men när svenska ungdomar känner samma längtan kallas det nationalism. Farligt. Fel. Det är smärtan av att vara utlänning i sitt eget land. Att ha kontinuitet som sträcker sig tusentals år bakåt men förnekas rätten att känna den. Att intuitivt veta att “detta land är mitt” men aldrig få höra det bekräftat. Att bära något heligt men inte få kalla det heligt.

Och med tiden slutar du att försöka. Accepterar tomheten. Tror att den är normal. Tror att längtan efter tillhörighet är något fel med dig, inte något systemet brutit.

Kontinuitetens band

Men det finns något djupare än kulturkrock som skapar tomheten. Det handlar om kedjan som brutits.

Dina förfäder - hur långt tillbaka du än kan räkna - stod i samma skogar, såg samma stjärnhimmel, kände samma vinterkyla. De överlevde för att du skulle kunna existera. Varje vinter de klarade, varje hungerår de tog sig genom, varje fara de undvek ledde till nästa generation som så småningom ledde till dig. Du är en slutpunkt på en kedja som sträcker sig tusentals år bakåt i tiden, genom alla dessa människor som vägrade ge upp även när vintern var för lång och maten för knapp.

Det är en konkret verklighet. Samma blod, samma landskap, samma cykler. När du står vid en svensk sjö i vintermörkret så står du där generationer tidigare stod. När du ser norrskenet eller stjärnorna så ser du vad de såg. När tystnaden i skogen blir så djup att du hör dina egna hjärtslag så hör du vad de hörde. Du är inte en isolerad individ född från ingenting. Du är en länk.

Och du är inte bara en slutpunkt. Du är också en möjlig startpunkt för tusentals år framåt. De som kan komma efter dig - om du väljer att föra det vidare - de är beroende av dig på samma sätt som du var beroende av alla som kom före. Du är en brygga mellan det som varit och det som kan bli.

Detta är kontinuitetens helighet. En verklig transcendens genom en konkret kedja. Du är större än din individuella existens, för du bär något som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden. Dina handlingar påverkar inte bara dig - de påverkar kedjans fortsättning.

När förfäderna tände ljus vid midvinter var det inte bara för sin egen skull. Det var en markering för barn och barnbarn: vi överlever, kedjan fortsätter, ljuset kommer tillbaka. När de respekterade skogen och lärde barn att göra samma sak handlade det inte om individuell säkerhet. Det handlade om att föra vidare kunskap som skulle hålla kedjan vid liv. Varje berättelse, varje vinterförberedelse, varje lektion i lagom - det var en överföring av vad som krävs för att nästa generation skulle överleva och kunna föra vidare.

Modernitetens brott

Det kosmopolitiska moderna livet bygger på motsatsen. Du behandlas som en isolerad individ - född från ingenting, lämnar ingenting. Konsumera, jobba, dö. Ingen kedja, ingen kontinuitet, ingen mening bortom din individuella tillfredsställelse.

Global kapitalism säger att plats inte spelar roll. Du kan jobba var som helst, bo var som helst, vara från “någonstans” utan att det betyder något specifikt. Men det kan du inte. För tusentals år av platsformning sitter kvar i vårt kollektiva undermedvetna. Kroppen “vet” att vinterns mörker kommer att komma även om du bor i en stad med konstant belysning. Ditt undermedvetna “vet” att du är beroende av gemenskap för överlevnad, även när samhället säger att du är en självständig individ.

Dissonansen skapar lågnivå-ångest. En känsla av att något är fundamentalt fel utan att kunna säga exakt vad. Rastlöshet. Tomhet. Man lever i motsägelse till vad tusentals år format i svenskar - och det märks.

Och det är inte bara kunskap om natur. Det är förståelsen för att de är del av något större. När ingen berättar om förfäderna som stod i samma skogar, när ingen förklarar varför norrskenet är mer än vackert ljus, när ingen för vidare känslan av att vara en länk - då blir man isolerad i nuet. Född från ingenting, på väg mot ingenting.

Det moderna samhället säger att detta är “frihet”. Att du kan “skapa dig själv” oberoende av förfäder, plats eller kultur. Men det är inte frihet. Det är existentiell hemlöshet. Människan finner inte mening i ett vakuum. Hon finner den genom att vara del av något större - och det större måste vara konkret, inte abstrakt. Verkliga förfäder i ett verkligt landskap genom verklig tid.

Svenska tonåringar som söker något mer än konsumtion och scrollande söker kontinuiteten utan att veta att det är det de söker. Tiotusentals lyssnar på spökhistorier och vandringssägner varje vecka. Fascinationen med det oförklarliga, med vad som “känns där” i skogen eller den övergivna platsen, är inte bara underhållning. Det är sökande efter något som går djupare än det materiella. Efter erkännande att platser bär minnen, att skogar har historia, att “något finns där” som är större än individen.

Men språket som finns för det heliga är bara “läskigt” och “creepy”. För det svenska spirituella - erkännandet av kontinuitet, respekten för cykler, relationerna till platser - har inte längre ord som känns legitima. Kristendom känns död och importerad. Hednisk-rekonstruktion känns falskt och extrem. Så man pratar om spöken istället för att prata om vad man egentligen söker: kopplingen.

Vägen ur tomheten

Det finns en väg ur tomheten. Men den går inte genom mer av samma sak - mer konsumtion, mer individualism, mer “hitta dig själv” som en isolerad enhet. Den går genom att återknyta banden.

Börja där kontinuiteten redan finns, fast dold. Nästa gång du är vid stugan - farmors, farfars, släktens sommarställe - se det på ett annat vis. Inte som semester utan som en typ av pilgrimsfärd. Gå till platser där de gick. Stenen vid sjön där farfar satt och fiskade. Stigen genom skogen där farmor plockade bär. Boden där verktyg hänger som använts i tre generationer.

Känn att du inte är först här. Och om du väljer det - inte den sista heller.

När du tänder eld vid grillplatsen nästa kväll, sitt kvar en stund efter att maten är klar. Lägg ved på glöden. Se hur ansikten lyses upp av elden medan allt annat förblir i mörker. Det här är rätt. Människan har suttit vid elden och berättat historier i tusentals år. Låt tystnaden komma. Låt samtalet växa ur den. Inte forcerat, bara... låt det hända.

Om farfar eller farmor är där - be dem berätta. Inte som en “rolig anekdot” utan som överföring. “Hur var det när du var liten här?” Lyssna på ett annat sätt än vanligt. För det de berättar är inte nostalgi. Det är kedjans kunskap. När farmor säger “vi plockade alltid blåbär där borta i juli” berättar hon inte bara om bär. Hon överför platskunskap: var, när, hur. Kunskap som kan gå vidare till dig, sedan till dina.

Om du har yngre syskon, kusiner - ta dem med ut. Inte för “aktivitet” utan för att de ska möta platsen. Visa vilka stjärnor som syns här. Inte som lektion utan som: detta är vårt. Detta har alltid varit vårt. Detta kommer fortsätta att vara vårt.

Eller gå ut ensam i den svenska naturen. Men gå inte som turist. Gå som någon vars förfäder rört sig här i tusentals år. Stanna i tystnaden. Lyssna inte på musik, kolla inte telefonen. Bara var där. Känn kylan som de kände. Se skogen som de såg den. När du känner att “något är där” - det är kontinuiteten som talar. Generationers närvaro på platsen.

Gå på isen när den bär - om du kan, om du vågar, men med respekt och kunskap. Känn vad det betyder att din vikt bärs av fruset vatten, att detta kan döda dig om du gör fel. Se norrskenet och förstå varför det är ditt på sätt som går djupare än att bara vara vackert ljus.

Tänk på cyklerna. Märk dem medvetet. När november kommer och mörkret faller - erkänn det. Inte bara “trist väder” utan: vintern närmar sig. Cykeln vänder. När midsommar kommer - förstå att det är vändpunkt, inte bara fest. Ljuset börjar avta. Nästa cykel börjar. Du lever i samma rytm som de levde i. När du märker årstiderna, förbereder för dem, respekterar dem, deltar du i något uråldrigt.

Lär dig historien. Inte datum och kungar utan hur folk faktiskt levde. Hur de organiserade sig när vintern isolerade dem. Vilka beslut de fick fatta för att överleva. Vad de förde vidare till sina barn. Se på gamla fotografier av förfäder om du har dem. Inte för nostalgi utan för att förstå: dessa människor möjliggjorde dig. Du är deras fortsättning.

Och när du hittar andra som lever detta - som också känt tomheten och hittat vägen tillbaka genom kontinuitet - då växer något större.

Viktigast av allt: förstå att mening inte skapas genom att “hitta dig själv” som isolerad individ. Den skapas genom att inse att du inte är isolerad. Du är omgiven - av alla som kom före, av alla som kan komma efter, av landskapet som format er alla. När du förstår att du är länk i en kedja som sträcker sig tusentals år bakåt och kan sträcka sig tusen år framåt - då har livet en mening som går djupare än vad någon karriär eller konsumtion kan ge.

Det sakrala finns inte i himlen eller i böcker. Det finns här - i detta landskap, dessa cykler, denna kontinuitet. Det kräver bara att du erkänner det, respekterar det, deltar i det.

Ljuset återvänder

När du står i en svensk skog i vintermörkret, när norrskenet dansar ovanför träden, när tystnaden är så djup att du hör ditt eget hjärtslag - stanna. Känn. Du är inte ensam. Du är omgiven av alla som stått här före dig. Dina förfäder såg detta ljus, kände denna kyla, respekterade denna tystnad.

Och om du väljer att föra det vidare - om du lär dig landskapets lektioner och för dem vidare, om du respekterar cyklerna och märker dem, om du förstår att du bär något heligt - då kommer andra stå här efter dig. Dina barnbarn kanske. Eller andras barnbarn som du påverkat genom att hålla kedjan vid liv. De kommer att se samma norrsken. Känna samma kyla. Stå i samma tystnad.

Det är kontinuitetens helighet. Verklig transcendens genom konkret kedja genom generationer i ett specifikt land. Du är inte en isolerad individ som föds och dör meningslöst. Du är länk mellan det som varit och det som kommer bli. Mellan tusen år av svensk erfarenhet och tusen år framåt.

När du förstår det - när du verkligen känner det - försvinner tomheten inte omedelbart. Men den får mening. Du vet varför den fanns: för kontinuiteten har brutits, för banden har klippts, för du behandlats som en isolerad konsument istället för länk i en helig kedja. Och du vet också vägen tillbaka. Den går genom landskapet, genom cyklerna, genom att återknyta banden bakåt och föra dem vidare framåt. Det är inte lätt. Det kräver att du faktiskt bryr dig om något större än dig själv. Men det är värt det.

För när midvintern kommer och du tänder ljus - inte för att skapa en mysig stämning utan för att markera att ljuset vänder, att cykeln fortsätter, att ni överlever - då deltar du i något som gjorts här i tusentals år.

Och om du fört det vidare till nästa generation kommer de göra samma sak när du är borta.

Det är odödlighet på det enda sättet som faktiskt är möjligt. Inte genom att leva för evigt. Genom att vara en länk i en kedja som lever längre än någon individ. Genom att bära vidare och föra vidare. Genom att respektera att du är del av något mycket större än dig själv - och genom det bli större än din individuella existens.

Ljuset återvänder alltid. Frågan är bara om du är där för att märka det, respektera det, och föra vidare kunskapen om dess återkomst. Eller om kedjan tar slut med dig.

Har du tänkt på att vissa mördare får bygga karriärer medan andra förföljs livet ut – trots att båda avtjänat sina straff? Det finns något djupt störande i hur det svenska samhället förhåller sig till politiskt motiverade mord. Inte i hur vi dömer dem i domstol, där rättssystemet åtminstone försöker upprätthålla en fasad av objektivitet. Utan i vad som händer efteråt. I hur samhället väljer vilka mördare som förtjänar en andra chans, och vilka som ska bära sin skuld till graven.

Detta handlar inte om abstrakt rättviseteori. Det handlar om två konkreta fall, två politiskt motiverade mord, och två fullständigt olika samhällsreaktioner. Skillnaden mellan dem avslöjar något fundamentalt om vilka liv som räknas, och vilka som är acceptabla att offra på det mångkulturella samhällets altare.

Den 9 december 2000 mördades 17-årige Daniel Wretström i Salem. Hans mördare, Khaled Odeh, skar halsen av honom medan han låg medvetslös på marken. Idag lever Odeh under skyddad identitet och har fortsatt begå brott. En annan av de inblandade, Danilo Henriquez, har byggt en karriär som reggae-artist under namnet “Danjah” och bokats av Socialdemokraternas Ungdomsförbund för konserter. De övriga inblandade fick samhällstjänst och böter på 1 500 kronor.

Den 12 oktober 1999 mördades 41-årige syndikalisten Björn Söderberg – en vänsterextrem aktivist med dokumenterad historia av att förespråka politiskt våld. Hans mördare, Hampus Hellekant, dömdes till 11 års fängelse. När han efter avtjänat straff försökte bygga ett nytt liv och studera till läkare, blev han utkastad från Karolinska Institutet. När det uppdagades att han antagits till läkarutbildningen utbröt en nationell debatt om huruvida “en mördare” skulle få praktisera medicin. Media bevakade varje steg han tog. Samhället gjorde klart: han skulle aldrig få glömma vad han gjort.

Vad är skillnaden mellan dessa fall? En minderårig pojke fick halsen avskuren – hans mördare fick minimala straff och kan bygga karriärer. En vuxen våldsbejakande extremist blev skjuten – hans mördare förföljs livet ut trots avtjänat straff. Tydligen är det allt som krävs för att mordet ska bli antingen en karriärsprångbräda eller en livstids stigmatisering.

Salem 2000 – När man bokstavligen skär halsen av ett barn

Natten till den 9 december 2000 väntade Daniel Wretström vid en busshållplats i Salem. Han var 17 år gammal, spelade trummor i ett band, och hade – som många tonåringar – politiska åsikter som provocerade. Han umgicks i nationalistiska kretsar, något som gjorde honom till ett legitimt mål i vissa ögon.

Vad som hände den natten var inte ett slagsmål som gick överstyr. Det var inte självförsvar. Det var en brutal, planerad avrättning av en minderårig pojke som låg medvetslös på marken.

Låt oss vara tydliga med vad som faktiskt hände. Efter en initial misshandel där flera personer slog och sparkade den 17-årige pojken, anlände Khaled Odeh till platsen – dit ringd av sin yngre bror. Medan Daniel låg medvetslös på marken högg Odeh honom upprepade gånger i ryggen med en stor kökskniv. Minst fyra gånger. När knivbladet gick av slutade han inte. Han tog tag i pojkens huvud, vek det bakåt, och skar halsen av honom med det som var kvar av kniven. Han skar av halspulsådern på ett barn som redan låg medvetslöst och försvarslöst på marken.

En svensk flicka som bevittnade detta kom fram gråtande till den döende pojken. Hans kläder var indränkta i blod som pumpades ut i stötar ur den avskurna halspulsådern. Han försökte kippa efter andan medan ett rosslande ljud hördes från halsen. Sedan dog han där, i diket, 17 år gammal.

När gärningsmännen sprang från platsen hördes någon ropa “Krossa rasismen!” – ett nästan exakt eko av dåvarande statsminister Göran Perssons uttalande kort dessförinnan att man skulle “krossa” nationalisterna.

Rättsprocessen som följde avslöjade något märkligt. Khaled Odeh, som faktiskt utförde halshuggnignen och dödandet, dömdes till rättspsykiatrisk vård. Motiveringen var att han bedömdes ha “en allvarlig psykisk störning” vid gärningstillfället. Detta trots att det inte fanns någon dokumenterad historia av psykisk ohälsa. Det var som om domstolen behövde hitta en förklaring som gjorde det begripligt – för hur kunde en ung man annars bokstavligen skära halsen av ett medvetslöst barn?

De övriga inblandade i misshandeln och mordet fick ännu lindrigare straff. Samhällstjänst. Böter på 1 500 kronor. För att ha jagat, misshandlat och deltagit i dödandet av en 17-årig pojke.

Men det verkligt anmärkningsvärda är vad som hände efteråt.

Khaled Odeh bytte senare namn till Joseph Propitious och fortsatte sin kriminella bana. 2017 dömdes han för misshandel – denna gång i sin tjänst som “trygghetsvärd” för Stockholms Lokaltrafik genom företaget Lugna Gatan. Mannen som skar halsen av en medvetslös tonåring fick alltså anförtros att skapa “trygghet” för resenärer i tunnelbanan. När hans bakgrund avslöjades blev det inget större rabalder. Ingen nationell debatt. Bara en notis i alternativmedia.

Danilo Henriquez, en annan av de inblandade i mordet, valde en annan väg. Han blev reggae-artist under namnet “Danjah”. Och här blir det riktigt intressant. I oktober 2010 bokades “Danjah” för en konsert arrangerad av Socialdemokraternas Ungdomsförbund i Stockholm, en välgörenhetskonsert till förmån för Gaza under namnet “Förorten för Gaza”.

Låt det sjunka in. En man dömd för delaktighet i att skära halsen av en 17-årig pojke bokades av Sveriges största ungdomsförbund för att uppträda på en politisk tillställning. Tio år efter mordet. När detta uppmärksammades i alternativmedia blev SSU:s representanter “märkbart nervösa” och vägrade kommentera. Men konserten genomfördes. Ingen extraupplaga i Aftonbladet. Ingen debatt om “barnamördare i ungdomsförbund”. Inget krav på att Danjah skulle fråntas sina möjligheter att uppträda offentligt.

Tvärtom. För vissa av hans fans blev hans delaktighet i mordet på Wretström inte en belastning – det blev en del av hans autenticitet. Hans “street cred”. Ett bevis på att han stod på rätt sida i kampen mot rasismen. Mordet blev, i dessa kretsar, något som gav respekt snarare än skam.

Detta är dokumenterat i hur människor pratade om honom, hur han bokades för spelningar trots sin bakgrund, hur ingen större samhällelig reaktion följde. Att skära halsen av en 17-årig nationalist var tydligen inte allvarligt nog för att diskvalificera någon från en offentlig karriär.

Sätra 1999 – När en våldsbejakande extremist blir helig martyr

Ett år tidigare, den 12 oktober 1999, skedde ett annat politiskt motiverat mord. Björn Söderberg, en 41-årig syndikalist och fackföreningsman, blev skjuten till döds utanför sin lägenhet i Sätra, Stockholm.

Men låt oss vara ärliga om vem Björn Söderberg faktiskt var. Han var inte bara en fredlig fackföreningsman. Han var en vänsterextrem aktivist med dokumenterad historia av att förespråka och uppmuntra politiskt våld. SAC-Syndikalisterna, där Söderberg var aktiv, har historiskt sett inte bara accepterat utan aktivt försvarat användningen av våld mot politiska motståndare. Detta var inte en oskyldig pensionär som råkade ut för nazistiskt våld. Detta var en vuxen man, fullt medveten om konsekvenserna av sin politiska verksamhet, som själv representerade en våldsbejakande politisk rörelse.

Bakgrunden till mordet var att Söderberg tipsat tidningen Arbetaren om att en kollega på hans arbetsplats, nazisten Robert Vesterlund, valts in i den lokala fackföreningens styrelse. Detta var inte ett neutralt avslöjande av en fredlig journalist – det var en politisk aktion från en aktivist som visste exakt vad han gjorde. Efter att Arbetaren publicerat avslöjandet blev Vesterlund av med sina fackliga uppdrag och sade upp sig från jobbet. Hämnden kom snabbt.

Hampus Hellekant och Björn Lindberg-Hernlund, båda med starka kopplingar till organisationen Nationell Ungdom, begav sig till Söderbergs bostad. När Söderberg öppnade dörren sköts han till döds i trapphuset. Polisutredningen visade att samtliga dödliga skott kom från Hampus Hellekants vapen.

Hampus Hellekant och Björn Lindberg-Hernlund dömdes i hovrätten till 11 års fängelse vardera för mord. Chauffören Jimmy Niklasson dömdes för skyddande av brottsling och grovt vapenbrott till tre års fängelse.

Efter avtjänat straff försökte Hampus Hellekant, som bytt namn till Karl Svensson, göra upp med sitt förflutna på det enda sätt samhället säger sig vilja att folk ska göra – genom att utbilda sig och bidra till samhället. Hösten 2007 började han studera till läkare vid Karolinska Institutet.

När detta blev känt i november 2007 exploderade en nationell debatt. Dagens Nyheter gjorde stora avslöjanden. Aftonbladet bevakade fallet intensivt. Rektorn vid Karolinska, Harriet Wallenberg-Henriksson, uttryckte att hon inte skulle vilja att hennes barn vårdades av “den utpekade mannen”. Bioetiska experter debatterade om mördare överhuvudtaget skulle tillåtas studera medicin.

Det konstaterades snabbt att Hellekant troligen aldrig skulle få läkarlegitimation från Socialstyrelsen, vilket krävs för att praktisera som läkare – hans utbildning skulle alltså bli meningslös.

Men historien slutade inte där. 2009 rapporterades det att Hellekant antagits till läkarutbildningen vid Uppsala universitet. Återigen exploderade debatten. Kan en mördare bli läkare? Ska någon som tagit ett liv få rädda liv?

Hampus Hellekant förföljs fortfarande av sitt brott, decennier efter avtjänat straff. Varje försök att bygga ett liv granskas, debatteras, och slutligen stoppas. Media håller reda på honom. Samhället har bestämt: han får aldrig glömma. Han får aldrig förlåtas. Hans rehabilitering är inte acceptabel.

Hyckleriet som avslöjar systemet

Låt oss vara kristallklara om vad som faktiskt skiljer dessa fall åt:

Daniel Wretström: 17 år gammal. Minderårig. Barn. Misshandlad, nedhugggen i ryggen minst fyra gånger, fick sedan halsen avskuren medan han låg medvetslös. Brutalt mördad.

Björn Söderberg: 41 år gammal. Vuxen. Vänsterextrem aktivist som själv förespråkade politiskt våld. Skjuten i ett politiskt motiverat mord mellan två politiska motpoler.

Det ena offret var ett barn som aldrig fick chansen att växa upp, aldrig fick uppleva vuxenlivet. Det andra var en vuxen man som medvetet och aktivt deltog i en våldsbejakande politisk rörelse och som fullt ut förstod konsekvenserna av sin verksamhet.

Ändå är det mördaren av barnet som får bygga en karriär som artist, bokas av ungdomsförbund, och får respekt i vissa kretsar. Medan mördaren av den våldsbejakande extremisten förföljs livet ut, nekas varje försök till rehabilitering, och behandlas som samhällets värsta fiende.

Varför? För att det ena barnet hade “fel” åsikter och den andre vuxne mannen hade “rätt” åsikter.

Det spelar ingen roll att Daniel Wretström var minderårig. Det spelar ingen roll att han bokstavligen fick halsen avskuren. Det spelar ingen roll att hans mördare fortsatt begå brott. Hans politiska åsikter gjorde honom till ett acceptabelt offer.

Det spelar ingen roll att Björn Söderberg var en vuxen man som själv förespråkade våld. Det spelar ingen roll att han aktivt deltog i en våldsbejakande rörelse. Det spelar ingen roll att hans mördare avtjänat sitt straff och försöker rehabilitera sig. Hans politiska åsikter gjorde honom till den perfekta martyren.

Den tysta budskapet och dess konsekvenser

Budskapet är tyst men tydligt: Om du skär halsen av ett barn med “fel” åsikter kan du bygga en karriär efteråt. Samhället kommer att glömma. Media kommer att se åt annat håll. Ungdomsförbund kommer att boka dig för konserter. Om du skjuter en vuxen våldsbejakande extremist med “rätt” åsikter kommer du att förföljas resten av ditt liv, oavsett hur mycket du försöker rehabilitera dig.

Detta skapar en pervers incitamentsstruktur. Det signalerar att politiskt motiverat våld är acceptabelt så länge det riktas mot rätt håll. Det normaliserar tanken att vissa människor – till och med barn – är mindre värda skydd, mindre värda rättvisa, mindre värda att leva.

Detta undergräver hela rättssystemets legitimitet. Om straff och samhällets reaktion inte är baserade på gärningen utan på offrets identitet, vad är då poängen med rättsstatens principer om likhet inför lagen? Om ett barns liv värderas lägre än en vuxen extremists liv baserat på politiska åsikter, vad säger det om vårt samhälles moraliska kompass?

Vems är ansvaret?

Ansvaret för denna dubbelmoral bärs inte av enskilda individer. Det bärs av institutioner. Av medier som väljer vilka historier som är värda att berätta. Av politiska organisationer som väljer vilka mördare som är bokningsbara. Av ett samhälle som kollektivt beslutat att vissa offer räknas och andra inte.

När SSU bokade “Danjah” för en konsert 2010, tio år efter att han deltog i att skära halsen av en 17-åring, säger de: “Detta mord var inte så allvarligt. Detta minderåriga offer var inte så värdefullt. Denna gärningsman förtjänar en andra chans.”

När Karolinska Institutet kastar ut Hampus Hellekant och riksmedia gör stora avslöjanden om “mördaren som vill bli läkare”, säger de: “Detta mord var oförlåtligt. Detta vuxna våldsbejakande offer var värdefullt. Denna gärningsman förtjänar ingen andra chans.”

Båda kan inte vara rätt samtidigt. Antingen förtjänar mördare en chans till rehabilitering efter avtjänat straff, eller så gör de inte det. Antingen är mord allvarligt oavsett offrets åsikter, eller så är det inte det.

Det svenska samhället har valt en tredje väg: selektiv tillämpning baserat på politisk lämphet. Och i den världen blir vissa barn – vissa 17-åringar som får halsen avskuren – acceptabla offer.

Vilket samhälle vill vi ha?

25 år har gått sedan Daniel Wretström fick halsen avskuren i Salem. 26 år har gått sedan Björn Söderberg sköts i Sätra. Den ene var ett barn, den andre en vuxen våldsbejakande extremist. Men enligt svensk samhällsmoral var det barnet som var det mindre värdefulla offret.

Detta är inte rättvisa. Detta är inte ens konsekvent hämnd. Detta är ett system där barns liv värderas lägre än vuxna extremisters liv, där mördare kan bygga karriärer eller förföljas livet ut – allt baserat på offrens och gärningsmännens politiska åsikter.

Nästa vecka, den 6 december 2025, tas Salemmarschen upp igen efter 15 års uppehåll. Tusentals svenskar samlades årligen mellan 2000 och 2010 för att minnas Daniel Wretström och markera mot det som hände honom. Att marschen nu återupptas 25 år efter mordet visar att vissa inte glömt, vissa vägrar acceptera normaliseringen av politiskt motiverat våld mot barn och att vissa vägrar låta samhället definiera vilka liv som är värda att sörja.

Frågan vi måste ställa oss är: Vilket samhälle vill vi ha? Ett där ett barn kan få halsen avskuren och gärningsmannen kan sedan bli bokad av politiska partiers ungdomsförbund? Ett där mord är acceptabla om offret hade fel åsikter? Ett där 17-åringar är mindre värda än 41-åriga våldsbejakande extremister?

Eller vill vi ha ett samhälle där alla liv räknas lika, där alla mord är lika allvarliga, där rättvisan inte är selektiv baserat på politik?

Tills vi kan svara på den frågan ärligt kommer vi att fortsätta leva i ett samhälle där vissa barn är acceptabla offer. Och det säger mer om oss än om dem som mördades.